Det kan mayafolken lära oss om hållbart jordbruk

En satellitbild över norra Guatemala visar ett glesbefolkat brunt lapptäcke av förtorkade åkermarker. Enorma majsfält avlöses av stora palmoljeplantager och betesmarker för biffkor. Men skördarna är dåliga. De senaste 15 åren har till exempel gräsytan för biffkor ökat i takt med avverkning i några av Centralamerikas sista skogar – samtidigt som den producerade mängden kött mer än halverats.

– Ekosystemets förmåga kan helt enkelt vara uttömd. Klimatförändringar, urlakad jord och brist på planering hos inflyttade bönder är viktiga delförklaringar, säger agronomen Fernando Vargas, som är knuten till det svenskfinansierade projektet Mayan sustainable landscapes och som har tagit fram siffrorna.

F&F följer med i jeepen mellan projektets olika delar. Vi ser hur korna betar döende gräs redan under regnperioden. Som bokstavlig grund för problemen finns ett tunt jordlager på en berggrund av porös kalksten. När det regnar försvinner vattnet snabbt ner i håligheter i underjorden, och utan trädens rötter som skydd spolas myllan bort. Situationen kan få svåra konsekvenser för en redan hårt pressad region där 60 procent av invånarna lever i fattigdom – en femtedel på mindre än 25 kronor per dag. Att flytta norrut mot USA har med Trumps åtstramade politik blivit en svårare utväg, och bland de alternativ som återstår finns till exempel droghandel och kriminella gäng.

En del av lösningen på jordbrukets problem kan finnas i historien.

För 1 200 år sedan fanns inga kor i Centralamerika, men norra Guatemala, södra Mexiko och Belize bestod av en ytterst tätbefolkad jordbruksbygd. På samma tropiska lågland som i dag har svårt att föda sina tre miljoner invånare bodde enligt de senaste bedömningarna mellan 9,5 och 16 miljoner människor. Det motsvarar hälften av dåtidens beräknade europeiska befolkning, på en yta mindre än Island.

Mayafolkens utspridda storstäder med omfattande jordbruk började formas för upp till 3 000 år sedan. Med uppfinningsrikedom, samarbete och kunskap kunde invånarna, på samma sköra jordmån som i dag, bygga en av jordens främsta högkulturer. De använde avancerad matematik och astronomisk kunskap. Med raffinerade jordbruksmetoder kunde de inte bara producera choklad, chili och tobak för njutning och ceremonier, utan även näringsrik mat i processer som återskapade jordens bördighet.

– Det vore vansinne om vi inte försökte förstå hur de behandlade och odlade marken, säger Francisco Castañeda, som är projektledare för Mayan sustainable landscapes, samtidigt som han rattar oss fram längs eländiga vägar mot en skog där han och kollegorna studerar uråldriga jordbruks-metoder.

Francisco Castañeda har arbetat med natur­skydd i norra Guatemala sedan slutet av 1990-talet. Hans bakgrund är som biolog med inriktning på krokodiler och ett av hans första jobb då var att skydda naturen i den nybildade nationalparken Laguna del Tigre. Metoden involverade att flytta på lokalbefolkningen eftersom de sågs som ett hot mot landskapet.

De boende protesterade med våld och kaoset som följde ledde i förlängningen till att skogen avverkades och omvandlades till ett centrum för militärt utrustade mexikanska kokainsmugglare. Efter det lade både myndigheter och Francisco Castañeda om sina strategier.

– Jag förstod att vi måste jobba med lokalbefolkningen, inte mot den. För att återskapa naturen måste vi inse att människors överlevnad också är en viktig del av lösningen, att vi är en del av naturen, säger han.

Projektet där Francisco Castañeda nu jobbar kombinerar behovet av att lära från historien med vikten av att arbeta ihop med människor som bor i området. Projektet stöttas av Sveriges biståndsmyndighet Sida med 30 miljoner kronor över tre år. Det är del av en europeisk satsning och en av få insatser som finns kvar i regionen efter omfattande neddragningar av Sveriges bistånd. Målet för arbetslaget av lokala experter och den mängd av organisationer de samarbetar med är att skapa förutsättningar för långsiktig hållbarhet mellan människor och natur i Maya biosphere reserve. Det är ett reservat stort som Västernorrlands län och som inkluderar en mängd olika typer av skyddsområden, reglerade skogsmarker, nationalparker och världsarv.

På satellitbilden över regionen utgör biosfärområdet undantaget från de bruna uttorkade åkermarkerna. Här i Guatemalas allra nordöstligaste hörn syns i stället ett stort område med fluffig grön skogsmark. Detta är inte bara det största skyddade tropiska skogsområdet norr om Amazonas – och avgörande för bevarandet av biologisk mångfald, migration av fåglar mellan Nord- och Sydamerika och upptag av koldioxid – utan omfattar även många av de mest mytomspunna arkeologiska platserna på jorden. Under skogen finns tiotusentals lämningar från mayafolkens förkoloniala högkultur och historiska storstäder som Tikal, Yaxhá, Naranjo Sa’al och El Mirador. Historien kring dessa riken har de senaste decennierna blivit långt mer komplex än den ofta framställts som.

– Det finns så många missuppfattningar och en del rena konspirationsteorier, säger Liwy Grazioso, en av Guatemalas främsta arkeologer, som gjort omfattande utgrävningar vid bland annat Tikal och som sedan förra året är landets kulturminister.

Hon berättar att det under Spaniens ockupation från 1500-talet och framåt var rikedomar snarare än lokal kultur som lockade. Först dog upp till 90 procent av lokalbefolkningen i europeiska sjukdomar och sedan dödade conquistadorerna regionala ledare och textkunniga för att stävja potentiella uppror. Mayafolken hade ett eget avancerat skriftspråk och uppskattningar visar att tusentals manuskript om deras historia och kultur kan ha bränts av katolska kyrkan såsom djävulens verk. Förutom inskriptioner på stenmonument och keramik finns i dag bara fyra texter bevarade på deras barkbaserade originalpapper.

När arkeologer på 1800-talet började intressera sig för de omfattande ruinstäderna i Guatemalas och grannländernas tropiska lågland, hade länken mellan urbefolkningen och de forna städerna sedan länge rensats bort. I stället formades vilda fantasier om att pyramiderna var det sjunkna Atlantis eller byggts av utomjordingar. I dag är Tikal kanske mest känt som inspelningsplats för rebellbasen på månen Yavin 4 i den första av många Star Wars-filmer, och templen som scen för hjärtutslitande människooffer i Mel Gibsons storfilm Apocalypto, för förutsägelser om jordens undergång i filmen 2012 och för populärvetenskapliga diskussioner i ett oändligt antal böcker och Youtube-filmer om mayacivilisationens kollaps. Några teman går igen: mystik, rymdvarelser, människooffer och plötslig katastrof.

– Allt det där är lögn, inte nödvändigtvis med­vetna lögner men ändå helt falskt, säger Liwy Grazioso.

Hon säger att de flesta arkeologer tills nyligen fokuserat så hårt på förfallna pyramider och kungaboningar att de missat att ättlingarna till dem som byggde palatsen lever kvar. Enligt nationella folkräkningar är de i dag runt 11 miljoner människor i fem länder. Många talar något av ett 30-tal besläktade mayaspråk och i Guatemala utgör personer i olika mayagrupper antagligen en majoritet av befolkningen. Efter en valseger 2023 var det politiska mayagrupper som under utdragna protester mot ett korrupt juridiskt system, som gjorde att regeringen där Grazioso ingår kunde tillträda. Tack vare detta är Guatemala i dag ett av ytterst få länder som, trots allvarliga juridiska problem, börjat klättra på V-Dems globala demokratiindex som sammanställs vid Göteborgs universitet.

Landet präglas av svåra politiska motsättningar och extrem ekonomisk ojämlikhet, framför allt när det gäller tillgång till jordbruksmark. Men Guatemala är också det enda land i världen som dömt sin egen före detta statschef för folkmord. Domen mot expresidenten Efraín Rios Montt kom 2013 för brott begångna 1982–83 mot maya­gruppen Ixil under ett 36 år långt inbördeskrig med flera hundratusen dödsoffer. De flesta maya.

Enligt Liwy Grazioso har mystifieringen och osynliggörandet av mayafolkens historia också politiska konsekvenser.

– Om vi förvägrar mayafolken deras storslagna förflutna behöver vi inte heller ge dem politiskt inflytande i dag.

I takt med den teknologiska utvecklingen såsom laserskanning, Lidar, som kan se markformationer under skogstäcken, och nya akademiska frågeställningar som även inkluderar vanligt folk, har en ny historisk bild av livet i regionen trätt fram. Beräkningen av den historiska befolkningsmängden har mångdubblats. Dessutom har förståelsen för jordbruksmetoder, vattensystem, politik, krigsmetoder och stadsbyggnad förbättrats.

Den populära frågan om mayafolkens kollaps – ofta beskriven som en plötslig tragedi eftersom städerna ”återupptäcktes” täckta av över tusen år gammal tropisk skog – har fått en genomgripande omvärdering. I stället för ett historiskt datum, vanligtvis angivet efter antika städers sista steninskriptioner på 800- eller 900-talet, poängterar arkeologer nu att det handlar om en flera hundra år lång historisk period: ”Terminal classic”, ungefär mellan år 800 och 1000 e.Kr.

Efter flera tusen år av utveckling gick då det centrala låglandet in i en period av förändringar och gradvis migration mot norr till Yucatanhalvön och söderut till Guatemalas högland. I båda regionerna växte befolkningen medan migranterna höll kvar sin kultur.

Skälen till flytten från låglandet involverade enligt de flesta forskare en kombination av förändrat klimat, politik, ekonomi och sociala faktorer som störde de nödvändiga gemensamma projekten. Kvicksilver har återfunnits i vattencisterner liksom rester av giftiga cyanobakterier. I vissa fall finns rester av våldsamma revolutioner (till exempel döda kungliga kroppar slängda i en brunn i Cancuén), men arkeologer har också kunnat belägga att bönderna i de stora glesa städerna runt pyramider och kungliga boningar stannade kvar i minst fyra generationer. Och att de höll ceremonier på platserna flera hundra år efter att de övergetts.

– Vi talar egentligen inte om en kollaps längre, säger arkeologen Kenneth E. Seligson vid California state university som nyligen gav ut boken The Maya and climate change.

Han säger att liknande processer av nedgång och gradvis migration inträffat på många andra platser, såsom det antika Rom, men att det då sällan beskrivs som ett helt folks totala sammanbrott. Tidigare periodvisa nedgångar skedde också i mayarikena.

Tillsammans med andra forskare vill Kenneth E. Seligson i stället fokusera på hur mayastäderna kunde överleva så länge och storartat under egentligen usla förutsättningar på det tropiska låglandet. För att överleva med den tunna jordmånen och kalkstenen krävdes initiativförmåga och en sofistikerad kalender som kunde förutse säsongsbaserade regn, många väl tilltagna vattenreservoarer, stor kapacitet för gemensamt arbete och jordbrukstekniska och kemiska innovationer.

– Vi borde inte alls se maya som ett kollapsat folk, utan försöka lära av deras uppfinningsrikedom och imponerande överlevnad, till denna dag, säger Kenneth E. Seligson.

Omskrivningen av Mayafolkens historia är ett av många inom det växande forskningsfältet applied archaeology, tillämpad arkeologi. Där undersöks historiska lösningar på svåra samhällsproblem som visat sig bevisligen kunna fungera över lång tid. Fältet är ett komplement till annan tillämpad forskning som letar nya innovativa lösningar, som ännu inte hunnit testas över tid.

Christian Isendahl är professor i arkeologi vid Göteborgs universitet och specialist på mayafolkens förhistoria. Han publicerade nyligen en artikel i den vetenskapliga tidskriften Urban Studies ihop med bland andra Guatemalas kulturminister Liwy Grazioso. De behandlade lärdomar från långsiktig växelverkan mellan system för jordbruk, mylla och vatten i Tikal. För några år sedan var han även redaktör för ett globalt akademiskt standardverk om tillämpad arkeologi. Där beskrevs historiska lösningar kring vatten i Etiopien, mänskligt formade skogar i Amazonas, resurshushållning på Island, landsbygdsutveckling i södra Afrika och bevattningssystem i Stilla havet jämte mayafolkens glesa städer och avancerade jordbruk.

– Vi ser ett ökat intresse för faktisk historisk hållbarhet. Och mayafolkens lösningar, framför allt när det gäller mixat urbant jordbruk, är högaktuella med potential att motverka även dagens kriser, säger Christian Isendahl.

Francisco Castañedas jeep och teamet från projektet Mayan sustainable landscapes tar sig fram över en uselt gyttjig gräsväg. För en stund sedan passerade vi de torra betesmarkerna för biffkor och nu är bilen på väg in i blötprunkande tropisk skog i Maya biosphere reserve.

I delar av biosfärområdet praktiseras ett strängt reglerat skogsbruk där maximalt ett till två träd per hektar får avverkas vart 30:e år. Systemet är format för att skapa ekonomisk vinning från skogen för lokalbefolkningen och därmed göra dem intresserade av dess bevarande. Organisationen Acofop samlar en mängd lokala grupper som tillsammans överser certifiering av skogsbruket tillsammans med myndigheter och internationella miljöorganisationer. Medlemmarna har tillstånd att bedriva skogsbruk i sina respektive delar av reservatet. Francisco Castañedas svenskfinansierade projekt bidrar med till exempel drönare och utbildning för övervakning.

– Vi samlar alla olika grupper – urfolk, inflyttade och gamla militärer – flera av de grupper som dödade varandra under inbördeskriget. Det är inte smärtfritt men de håller uppsikt över varandra och vi har ett gemensamt mål att både bevara och leva av skogen, säger vice ordförande Fredy Molina från medlemsorganisationen Arbol Verde.

Bilvägen tar slut i en lerpöl ovanför floden Acté. Arbetslaget får balansera på blöta stenar för att korsa floden och ta sig upp bland träden på andra sidan.

I en liten glänta möter Gomercindo Chi Quixchán upp. Han är en smal och senig 84-åring som odlat den här marken sedan han började hjälpa sin farfar i slutet av 1940-talet. Han i sin tur växte också upp här. Gomercindo Chi Quixchán tillhör folket Maya Itzá och har höga gummistövlar utanpå jeansen. Itzá är en av alla grupper som bedriver reglerat skogsbruk i regionen, men Gomercindo Chi Quixcháns farm är annorlunda: Han praktiserar i stället jordbruk i skogen. Under ett litet tak hänger hans utrustning – macheter, säckar och presenningar – från tvättlinor. På nätterna sover han i en hängmatta i ena hörnet. Tillsammans med sin numera avlidna hustru har han uppfostrat nio barn på inkomsten härifrån.

För ett otränat öga liknar området runt hans enkla boning en regnskog. Här är små och stora plantor i bottenlagret, snåriga buskar i mellan­skiktet och ståtligt höga träd som sticker sina imponerande kronor upp genom skogstaket. Apor tjattrar mellan träden, fåglar skriker och syrsor spelar. Skillnaden mot en vild skog är att alla dessa träd och buskar har frukter, rötter, bär, blad och timmer som också lämpar sig för människor. Varje år säljer den gamle mannen tusentals majskolvar, bönor, squash, pumpor, jamsrötter, avokado, mango, nance-frukter som smakar som äppelkart, röda bananer, chili, maniok, apelsiner och citroner. Förra året sålde han 2 500 matbananer, och över 300 stärkelserika malanga-rötter på marknaden i den närbelägna byn El Zotz. Jorden under det tjocka lagret av fallna löv består av djup svart och bördig matjord. 

– Det här är en av de historiska metoderna vi pratar om, säger Francisco Castañeda.

Systemet som används på farmen kallas milpa och har spårats mer än 4 000 år tillbaka i tiden. I grunden ligger växelodling mellan majs, bönor och squash. Majs, som korsades fram i regionen för 9 000 år sedan, är basfödan medan bönorna fixerar kväve och squashen skyddar jorden. Med dessa tre som grund kan en odling stötta ett oräkneligt antal andra arter, inklusive stora timmerträd och fruktbuskar i ett ytterst flexibelt system.

– Vi studerar nu denna typ av odlingar. Den här mannen kan hela systemet – vi behöver egentligen bara sätta oss ner och betrakta vad han gör, säger Francisco Castañeda.

I hans projekt testas ekonomi och metoder för milpaliknande jordbruk på fyra större farmer, hittills med goda ekonomiska resultat. De största utmaningarna handlar om att milpajordbruket är betydligt mer arbetsintensivt än stora monokulturer och att metoderna ännu inte lärs ut på yrkesutbildningar.

Enligt projektets uträkningar tycks dock den största potentialen för både ekonomi och naturvärden finnas i skogsbruk som kombineras med biffkor. Samma yta som används för bete i skog i stället för på öppna fält kan på testfarmer stötta upp till åtta gånger fler djur. Kreaturen mår bättre och ny mark behöver inte avverkas för att föda dem. Den ekonomiska avkastningen blir långt högre samtidigt som betesmarken stöttar viss biologisk mångfald, erbjuder boplatser för vilda djur och underlättar fåglars migration. Den inledande omställningen av en farm beräknas ta mellan fyra och fem år.

Francisco Castañeda ser att skogsbete och traditionella jordbruksmetoder som milpa har potential för att bidra till att återskapa stora delar av den skog som ödelagts i regionen. Förhoppningen är att de både ska kunna minska fattigdom och generera en livsviktig buffert mot fortsatta klimatförändringar. Hans team jobbar nu för att köttbönder ska kunna få banklån till att omvandla öppna betesfält till ny skogsmark – i stället för tvärtom.

Med tanke på den täta historiska befolkningen i regionen kan återskapad skog rent av bli mer lik naturen under de klassiska mayarikena än både moderna jordbruksmarker och områdets gammelskogar.

– Vi kan hitta en del lösningar på dagens problem genom att titta på hur marken här använts i historien. Vi kan ju inte gå tillbaka dit och en del måste justeras. Men vi kan lära från vad som faktiskt fungerade, säger Francisco Castañeda.