Ekonomiprofessorn: Risk för stagflation nästa år

2023 riskerar vi att få uppleva stagflation, det vill säga stagnerande produktion och hög inflation samtidigt.

– Det leder till en målkonflikt i politiken. Om man stimulerar ekonomin ökar inflationen ytterligare, och om man dämpar efterfrågan stiger arbetslösheten mer. Det är inget lätt val och det är ett besvärligt läge som vi går in i, säger Lars Calmfors, professor emeritus i internationell ekonomi på IIES, Institute for International Economic Studies, vid Stockholms universitet och forskare vid Institutet för Näringslivsforskning.

Han är också samhällsdebattör och har varit rådgivare till olika regeringar.

Begreppet stagflation myntades på 1970-talet när inflationen i världen gradvis steg samtidigt som arbetslösheten ökade.

– I USA pågick Vietnamkriget och presidenten Lyndon B. Johnson finansierade det och ett omfattande socialt reformprogram med sedelpressarna. Så kom oljeprisstegringarna 1974–1976 och priserna på insatsvaror i produktionen drevs upp. Det hade både en prishöjande effekt och en negativ effekt på produktionen, då fick vi den här obehagliga kombinationen som är så svår för ekonomisk politik att hantera, säger Lars Calmfors.

Finns det likheter mellan läget då och nu?

– Ja, stora likheter. Problemen har varit särskilt stora i USA. Minskat utbud under pandemin i kombination med en mycket expansiv penning- och finanspolitik kickade igång stora pris- och löneökningar. I Europa, inklusive Sverige, har Ukrainakriget lett till minskad tillgång på olja och gas så att elpriserna drivits upp. Detta har kommit ovanpå pandemirelaterade leveransproblem, säger Lars Calmfors.

Han kallar det för ”ett märkligt skifte”. Under mer än ett decennium har många länder haft problem att nå upp till inflationsmålen, oftast på omkring två procent, och nationalekonomerna har haft svårt att förklara varför inflationen har varit så låg.

– Det har inte stämt med tidigare samband. Löneökningarna och prisökningarna borde ha varit högre, säger Lars Calmfors.

En förklaring som har lyfts fram är att arbetsmarknaden har globaliserats. Företagen har kunnat förlägga sin verksamhet till andra länder och därmed kunnat hålla nere kostnaderna.

Nu är frågan om vi kommer att få se en motsatt trend: att företagen flyttar hem sin produktion för att bli mer självförsörjande och skydda sig mot leveransproblem.

– Om globala värdekedjor bryts kan det bli svårt att hålla nere inflationen och det kan bidra till att gamla samband återuppstår.

I slutet av 1950-talet hittade den nyzeeländske nationalekonomen William Phillips en stabil relation mellan inflation och arbetslöshet där mindre av det ena hängde ihop med mer av det andra.

– Traditionellt har man tänkt sig att man har hög inflation när man har låg arbetslöshet. Så är det normalt, att goda tider hänger ihop med inflation, säger Lars Calmfors.

Men sambandet visade sig bara gälla så länge det inte var avslöjat – lite som i kvantmekanikens sammanflätade partikeltillstånd där mätningen av en partikel påverkar den andra partikeln. När finans- och penningpolitiken började använda sig av den så kallade Phillipskurvan – och försökte köpa låg arbetslöshet till priset av lite högre inflation – upphörde det enkla sambandet att gälla.

Sedan dess har modellen justerats och utvecklats, bland annat av de amerikanska nationalekonomerna Milton Friedman och Edmund Phelps som båda fått ekonomipriset till Alfred Nobels minne för bland annat detta. Nu tar Phillipskurvan även hänsyn till förväntningarna på inflationen.

– Diskussioner som förs i forskningskretsar inför 2023 är: Kommer vi kunna behålla den stabila Phillipskurvan eller inte?

Och hur bör politiken hantera läget?

– Finanspolitiken får inte sammantaget bli för expansiv. Man kan välja medel som specialinriktas på att hålla uppe sysselsättningen. Stöd för korttidsarbete är en sådan variant, till exempel för företag med elintensiv produktion som drabbas väldigt hårt av höjda elpriser, säger Lars Calmfors.

Förra gången vi hade stagflation höll problemen i sig längre i Sverige än i många andra länder. USA och Storbritannien stramade åt sin penningpolitik i början av 1980-talet för att få bukt med inflationen, trots medvetenheten om att det skulle leda till hög arbetslöshet.

Sverige gick en annan väg som gjorde att regeringen och Riksbanken fick devalvera kronan upprepade gånger. Det återställde konkurrenskraften tillfälligt, men pris- och löneökningarna låg kvar på en hög nivå.

– Det slutade inte heller här med annat än att vi fick hög arbetslöshet. I Sverige sammanföll det med finanskrisen på 1990-talet och med en skattereform som gjorde det mer lönsamt att spara, så folk började spara i stället för att konsumera. Det var 1990-talskrisens höga arbetslöshet och att Riksbanken valde att prioritera låg inflation som fick slut på den svenska inflationsspiralen.

Hade det varit bättre att ta smällen tidigare?

– Ja, det är den slutsats många har dragit, att man borde ha fört en tuffare politik redan på 1970-talet. Ju längre man väntar med att dämpa inflationen, desto högre blir kostnaden när man väl gör det. Inflation har en tendens att bli ett självspelande piano.

Än så länge ser det ut som att förväntningarna på inflationen är att den på lång sikt ska återgå till att vara låg. Om löntagarna däremot börjar vänta sig högre inflation kommer de att kräva höga löneökningar för att kompensera höga prisökningar. Och om företagen förväntar sig att kunna höja priserna mycket kan de gå med på lönekraven.

Det återstår att se hur det går i avtalsrörelsen 2023.

– Om lönekraven inte skjuter fart så får vi ingen inflationsprocess. Då tar vi en realinkomstsmäll, för vi har i reell mening blivit fattigare när olja, gas och livsmedel som importeras blivit dyrare. Det är när löner och priser jagar varandra som vi får en inflationsprocess, säger Lars Calmfors.

Det är en svår avvägning, menar han, för om avtalen blir alltför låga bidrar det till att företagens vinster kan öka så mycket att det uppstår ett missnöje ute på företagen. Då kan lokala avtal som pressar upp lönerna slutas, och vi får en löneglidning för vissa grupper som rubbar lönerelationerna. Det kan leda till höga löneökningar i de centrala avtalen i nästa avtalsrörelse.

– Det var så det gick till på 1970-talet när det hela gick över styr. Industrifacken, som nu begär 4,4 procent i centralt avtalade löneökningar, försöker kryssa mellan risken för alltför höga och alltför låga lönekrav. Jag tycker att det ser ut som att de gör en ganska rimlig avvägning, i alla fall om man beaktar att kraven säkert är tilltagna med prutmån, säger Lars Calmfors.

En annan fråga är vilket inflationsmål som är optimalt. Alla är överens om att en hög inflation inte är bra men många argumenterar för 2-procentsmålet kan vara för lågt satt.

– Under en lång period fick Riksbanken ta ner sin styrränta till noll eller strax därunder – vilket man såg som en nedre gräns – och det gav ändå inte ekonomin en tillräcklig stimulans. Den risken minskar om man ligger med ett något högre inflationsmål, eftersom styrräntan då normalt kommer att ligga högre och därmed ha större fallhöjd. Kanske är det bättre med ett inflationsmål på 3 procent? säger Lars Calmfors.