”Exportera det farligaste afskummet ibland våra brottslingar”

Den 18 juni 2025 undertecknade den svenska regeringen ett avtal med Estland som innebär att Sverige under en begränsad tid får hyra 400 fängelseplatser för upp mot 600 intagna på anstalten i Tartu. ”Avtalet med Estland är ett viktigt steg för att avlasta Kriminalvården i det pressade läge som myndigheten befinner sig i”, sade justitieminister Gunnar Strömmer i ett pressmeddelande.

I Estland är problematiken rakt motsatt den i Sverige; där står nästan hälften av landets celler tomma. För att behålla en strategisk anstaltsinfrastruktur och samtidigt undvika att skattepengar går till underhåll av tomma fastigheter menar den estniska justitieministern och tillika ministern för digitala frågor, Liisa-Ly Pakosta, att avtalet mellan länderna är ömsesidigt gynnsamt. Innan avtalet kan bli praktisk verklig­het måste det dock godkännas av båda ländernas parlament. Svensk lag kommer också att behöva författningsmässiga förändringar, men processen förväntas bli kort och målet är att svenska intagna ska vara på plats i Estland redan under andra halvåret 2026. Sverige är nu alltså ytterst nära att för första gången i modern tid skicka brottsdömda svenskar utomlands för att där avtjäna sina straff.

Historiskt sett finns det få, om ens några motsvarigheter, förutom möjligtvis den kortlivade kolonin Nya Sverige i nutida Delaware, USA. Dit skickades oavlönade arbetare, så kallade kontraktstjänare, och ett litet antal brottslingar vid mitten av 1600-talet. Motiven på den tiden var snarare ekonomiska än kriminalpolitiska. Det var främst ett led i att bereda billig arbetskraft till Söderkompaniet, som bedrev handel mellan Sverige och de nordamerikanska besittningarna. Under första halvan av 1800-talet diskuterades emeller­tid deportationsstraffets införande i Sverige till följd av en rad olika sociala problem och kriminalpolitiska utmaningar. I slutänden infördes aldrig deportationsstraffet i Sverige, men hur diskussionen fördes då och vad man kom fram till kanske kan erbjuda en del insikter för samtiden.

För att förstå de omständigheter som ledde till att deportationsstraffet ens kom på fråga i Sverige krävs en kort tillbakablick på 1700-talet och den växande skaran i samhället som benämndes försvarslösa. Försvarslöshet var både en social status och ett så kallat underlåtenhetsbrott, det vill säga att en person hade låtit bli att agera, i detta fall genom att inte skaffa sig en anställning. En försvarslös individ var alltså någon som saknade en någorlunda fast anställning och inte kunde försörja sig på annat sätt, exempelvis genom en ärvd förmögenhet, eller som anklagats för exempelvis lösdriveri. Personen saknade alltså laga försvar för sin sysslolöshet.

Under perioder då Sverige förde krig kunde man tvångsrekrytera soldater med hjälp av försvarslöshetsstadgan. Därför var antalet försvarslösa relativt lågt fram till omkring år 1800, då befolkningen ökade kraftigt och Sverige fick ett arbetskraftsöverskott. Samtidigt förändrades uppfattningarna om den arbetslöse; genom att associera fattigdom och egendomslöshet med omoraliskt beteende och kriminalitet kunde de styrande skikten i samhället motivera en rad olika tvångsåtgärder. Personer som förklarats försvarslösa kunde nu exempelvis förvaras på landets fästningsfängelser när det saknades plats på tvångsarbetsinrättningar. Flera försvarslösa sammanblandades därför med livstidsdömda förbrytare, vilket blev ett växande problem.

År 1804 inrättades därför så kallade allmänna arbetsställen, där främst försvarslösa, avskedade soldater och småförbrytare skulle förvaras och hållas till hårt arbete. Försöken att separera brottsdömda från försvarslösa misslyckades emellertid och gränserna mellan allmänna arbetsställen och fästningsfängelser suddades i praktiken ut.

Justitieombudsmannen, ett ämbete som instiftades år 1809, förfärades över tillståndet på landets fästningsfängelser. Under en inspektionsresa år 1811 såg han själv hur förhärdade brottslingar blandades med försvarslösa i fuktiga och osunda valv. Det mest uppseendeväckande var dock att frisläppandet från fästningsfängelse var beroende av huruvida den intagne kunde ordna sysselsättning vid frisläppningstillfället. Kunde personen i fråga inte ordna anställning hölls fången kvar. Lyckades en försvarslös fånge trots allt få tillgång till anställning var detta inte alltid nog för att bli frisläppt. Det finns exempel på sockenmöten där en försvarslös person, trots löfte om anställning, nekades arbete i närområdet eftersom man inte ville ha någon som suttit på fästning verksam i bygden. Vissa försvarslösa fångar anpassade sig därtill dåligt till fästningsfängelset. De hamnade i bråk eller bröt mot fängelsets regler och fick därför sitt straff förlängt. I det tidiga 1800-talets Sverige kunde således försvarslöshet i praktiken leda till livstids inlåsning på fästning.

År 1816 framförde en anonym författare kritik mot landets fästningsfängelser och argumenterade i stället för svenska straffkolonier. Fästningsfängelserna, menade författaren, var blott förvaringsplatser där fångarna visserligen utförde arbete, men de förbättrades aldrig moraliskt, snarare tvärtom. Det fanns också betydande problem med rymningar som försatte omkringliggande samhällen i stor fara. Det vore bättre om fästningsfångarna förvisades till en svensk ”brott-koloni” på en ö längs den afrikanska kusten, eller hela vägen till Polynesien, menade författaren till skriften Reflexioner öfver nyttan af en svensk brott-koloni.

Förslaget tycks inte ha tilldragit sig någon större uppmärksamhet. I stället inrättades år 1825 Styrelsen över fängelser och arbetsinrättningar i riket för att förbättra förvaltningen av Sveriges häkten och fängelser och få bukt med problemen med försvarlösheten. Fängelsestyrelsen var en föregångare till dagens Kriminalvården men den fick en svag start. Dess förste ordförande, Carl Axel Löwenhielm, valde att avgå redan efter ett år, eftersom han ansåg att myndigheten hade alltför begränsat inflytande.

Löwenhielm menade också att det inte förekom någon moralisk förbättring på fästningsfängelserna, snarare det motsatta, eftersom försvarslösa ofta korrumperades av förhärdade brottslingar och knöt kriminella kontakter i valven. Det bästa vore därför att skicka fästningsfångarna till ett avlägset land eller en koloni, ansåg han, men eftersom Sverige saknade betydande besittningar utomlands fanns det ingen praktisk möjlighet att införa deportationsstraffet. Fängelsestyrelsen introducerade i stället ett nytt system, där bland annat de tre säkraste fästningarna i Sverige – Karlstens fästning, Nya Älvsborgs fästning och fängelsevalven under vakthuset i Karlskrona – skulle reserveras för de allra värsta förbrytarna. De nya reglementena visade sig effektiva och allt färre försvarslösa fångar fanns nu i valven på Sveriges fästningar.

Diskussionerna om att införa deportationsstraff i Sverige fortsatte emellertid. Lag­kommittén, som hade fått i uppdrag vid riksdagen 1809–1810 att se över och förbättra Sveriges civil- och kriminallagstiftning, resonerade kring deportationsstraffet i flera reflektioner och propositioner. I ett betänkande från 1833 fastslog lagkommittén däremot att deportationsstraffet inte var att föredra för svensk del. Anledningen, som framkom i ett utlåtande tidigare samma år, var att de brittiska erfarenheterna med deportation till Australien hade varit högst otillfredsställande. Det framhölls exempelvis att brottslingarna i Australien hade vägrat att utföra jordbruksarbete för att skymfa och hämnas på den regering som skickat dem halvvägs runt jorden mot deras vilja. Straffkolonin i Botany Bay, sedermera Sydney, hade också, enligt lagkommittén, flera gånger varit vid randen av kollaps på grund av sjukdomar och svält. Fyra medeltidsliknande klasser hade också uppstått i Australien och dessa låg ständigt i krig med varandra om herravälde över hela kontinenten. Söner till fria före detta straffångar sades dessutom växa upp till att avsky sina fäder och skämmas över dem. Det främsta argumentet mot deportationsstraffet tycks alltså ha varit moraliskt. Deportation var visserligen ett bekvämt sätt att bli av med brottslingar, men eftersom dessa oundvikligen riskerade att dö till följd av svält, sjukdomar eller våld, ansåg lagkommittén att straffet vore ”ovärdigt en kristen nation.”

Carl Axel Löwenhielm hade dock en annan uppfattning som han argumenterade för så sent som år 1839: ”Ett straff, som i öfrigt fullkomligen eder min åsigt, ersätter dödsstraffet är deportation till viss ort.” Han underströk också att deportationsstraffet måste särskiljas från landsförvisning, som innebar att straffet upphörde så fort brottslingen förts bortom landets gränser och att denne då var fri att bosätta sig varsomhelst. Deportationsstraffet var däremot att likställa med dödsstraffet: Den deporterade brottslingen skulle mista alla sina medborgerliga rättigheter och om han återvände till Sverige skulle han straffas med döden. Eftersom Sverige fortfarande saknade lämpliga kolonier ansåg Löwenhielm att Sverige borde ingå överenskommelser med kolonialmakter för att ”exportera det farligaste afskummet ibland våra brottslingar”.

Ett år senare, 1840, publicerades den inflytelserika skriften Om straff och straffanstalter, även känd som ”Gula boken”. Boken skrevs på initiativ av kronprins Oscar I och i nära samarbete med Fängelsestyrelsens tidigare ordförande Clas Livijn. Kronprinsen hade flera invändningar mot deportationsstraffet, varav  den främsta var att han ansåg att det var ett orättvist och oproportionerligt hårt straff. De brittiska erfarenheterna med deportation hade också varit utomordentligt nedslående. Straffångarna i Australien visade ingen moralisk förbättring, straffet var inte avskräckande nog, det hade inte lett till någon minskning av brott begångna i Storbritannien och deportationerna var också väldigt dyra. 1840–1841 beslutade riks­dagen i stället att reformera hela straffsystemet.

En utbyggnad av ändamålsenligt byggda cellfängelser runt om i Sverige tog sin början och skulle avslutas först på 1880-talet. Den nya principen betonade fängelsets inre säkerhet – fångarna skulle hållas strikt åtskilda och strängt övervakade. Detta stod i motsats­förhållande till den tidiga principen, där fästningarnas yttre säkerhet hade varit den springande punkten. Det var med största sannolikhet till följd av denna grundläggande förändring i synen på fängelsets säkerhet som diskussioner angående deportationsstraffets införande i Sverige ebbade ut, fram tills nu.

Det är förvisso stor skillnad på deportationsstraff under 1800-talet och att hyra fängelseplatser utomlands i dag, men det finns samtidigt likheter i hur diskussionerna har förts då och nu. Till att börja med har tankarna om deportation och fängelseplatser utomlands sin upprinnelse i överbelastade fängelser. Vid 1800-talets början handlade det om det ökade antalet försvarslösa som blandades med förhärdade kriminella på fästningarna och problemen som detta medförde. I dag är Kriminalvårdens kapacitets­brist den främsta anledningen till att hyra fängelseplatser i Estland. Dagens överbeläggning på anstalterna är också på ett liknande sätt som under första halvan av 1800-talet ett resultat av förändrade uppfattningar kring kriminalitet, exempelvis genom straffskärpningar för minderåriga och gängkriminella.

Gemensamt är också tanken att geografisk förflyttning av brottslingar genom internationella samarbeten kan lösa inhemska kriminalvårdsproblem. Dessa argument har främst mötts av moraliska invändningar. På 1800-talet kritiserades deporta­tions­straffet som ovärdigt en kristen nation och i vår egen samtid höjs kritiska röster rörande rättssäkerhet och mänskliga rättigheter för svenska intagna i Estland.

En annan likhet är ekonomiska överväganden. Under första halvan av 1800-talet ansågs deporta­tionsstraffet som alltför kostsamt men i dag menar justitieminister Gunnar Strömmer att fängelseplatser i Estland är billigare än i Sverige, bortsett från transporten över Östersjön och vissa administrativa kostnader. Andra, exempelvis den danska brottsforskaren Linda Kjaer Minke, varnar emellertid för att fängelseplatser utom­lands kan bli en väldigt dyr historia.

Det som satte stopp för debatten om deportationsstraffet i Sverige var som nämnts ovan en grundläggande reform av straffsystemet. Kanske skulle en liknande lösning kunna vara möjlig i dag. Fängelser är dyra institutioner och de långsiktiga positiva effekterna för både den intagne och för samhället i stort är som bäst tveksamma. I stället för att bygga ut antalet anstaltsplatser i Sverige och hyra fängelseplatser i Estland skulle man kunna överväga att reformera frivården, till exempel genom ökad användning av exempelvis elektronisk fotboja som alternativ till fängelse. Ett annat sätt att närma sig problemet vore att ställa sig frågan varför Estland har lediga anstaltsplatser att hyra ut. Kanske ligger en del av lösningen i att sikta in sig på att bekämpa sjukdomen i stället för dess symtom.