
Skeppet Discovery låg för ankar i Deptford och användes som fängelseskepp i början av 1800-talet.
Bild: Discovery at Deptford, Thomas Rowlandson / Wikimedia Commons
Fängelseskepp – en nödlösning som blev permanent
Platsbrist har fått Kriminalvården att utreda möjligheten att förvara fångar på särskilda fängelsefartyg. I England infördes fängelseskepp som en nödlösning i slutet av 1700-talet, skriver historikern Oscar Karlsson. Skeppen kom att användas i nästan hundra år, trots att misären ombord var känd.
Överbeläggningen på svenska fängelser har gjort att Kriminalvården planerar en omfattande utökning av antalet anstalts- och häktesplatser. Samtidigt söker både regeringen och Kriminalvården alltmer ovanliga lösningar på den akuta platsbristen. I början av 2025 konstaterade regeringens särskilda utredare att det inte föreligger några hinder i svensk grundlag för att hyra fängelseplatser utomlands. Den grupp som anses särskilt lämplig att avtjäna sitt straff utomlands är utländska medborgare med utvisningsbeslut. Tonläget skärptes ytterligare under våren 2025: ”Nu är det slutdaltat med personer som kommer till Sverige och begår brott”, sade migrationsminister Johan Forsell och föreslog skärpta regler om utvisning på grund av brott.
Kriminalvården utreder svenska fängelseskepp
Samtidigt utreder Kriminalvården möjligheten att förvara fångar på fängelseskepp. Myndighetens utredning av flytande anstalter har gått in i en fördjupande analysfas, står det på Kriminalvårdens hemsida, och de nutida varianterna beskrivs som flera våningar höga pråmar. ”Det kanske i slutändan är en nödlösning, vem vet, men å andra sidan är det kanske just sådana lösningar vi måste kunna ta till”, säger Kriminalvårdens rättschef Carolin Oredsson på myndighetens webbplats i april 2025.
Både problemen och lösningarna känns igen från historien. När fängelseskepp introducerades i England vid slutet av 1700-talet var de också tänkta som nödlösningar på kriminalpolitiska utmaningar, inte minst problemet med överbeläggning. Trots att fängelseskeppen skulle vara tillfälliga hölls de flytande och fyllda med fångar i över 80 år. Tätt sammankopplat med fängelseskeppen var också deportationsstraffet, eftersom förbrytare i regel tillbringade en viss tid ombord innan deras deportation verkställdes.
Hur uppstod då behovet av fängelseskepp i England och hur kunde de så envist hålla sig fast bland de övriga strafformerna?
Historiska fängelseskepp
Alltsammans började under det amerikanska frihetskriget och självständighetsåret 1776, då England tvingades upphöra med all deportation av brottslingar, lösdrivare och annat oönskat folk till de nordamerikanska kolonierna. Hastigt lagstiftade man därför samma år om att dessa individer i stället tillfälligt skulle förses med arbete längs Themsen i London. Lagtexten utfärdade emellertid inga bestämmelser angående förvaringsplatser. I stället beskrevs händelserna i Nordamerika som ”diverse olägenheter”, vilket tycks antyda att man trodde att deportationen ganska snart kunde återupptas.
Beslutet att husera alla dem som fortfarande dömdes till deportation ombord på fängelseskepp fattades av företagsmannen Duncan Campbell, som tog hand om deportationskontrakten på statens uppdrag. Han bestämde helt enkelt att låta avmasta några av de skepp som han använt som kombinerade handels- och deportationsskepp, ankra dem i Themsen vid Woolwich i London och fylla dem med fångar. Det hade förvisso funnits föregångare – fängelseskepp hade använts under det österrikiska tronföljdskriget, sjuårskriget och de franska revolutionskrigen för att förvara krigsfångar runt om i England. Men aldrig tidigare hade civila förbrytare förvarats ombord på fängelseskepp.
Misär ombord på fängelsekeppen
De första två åren var minst sagt turbulenta; vid två tillfällen hade vakterna tvingats öppna eld mot fångarna efter spektakulära rymningsförsök som beskrevs som regelrätta myterier. Fängelsereformernas fader, John Howard, konstaterade efter en inspektionsvisit ombord på fängelseskeppen att tydliga tecken på vanskötsel av fångarna förelåg. Bland annat nämnde han brister i maten som serverades till fångarna samt deras bedrövliga beklädnad. En svårt sjuk fånge sade också sig vara redo att ”sjunka ner i jorden” eftersom inga åtgärder vidtogs för att förbättra hans tillstånd.

Bild: National library of Australia
Howards rapport mynnade efter hand ut i att staten tillsatte en kommitté med uppdrag att undersöka förhållandena ombord på fängelseskeppen, samt hur de förvaltades. En läkare som gjort en rad besök berättade för kommittén att han aldrig tidigare skådat ett sådant djupt svårmod som det som rådde bland fångarna ombord på fängelseskeppen; åtta fångar hade till och med dött som ett resultat av vad han diagnostiserade som nedstämdhet. På grund av överbeläggning packades fångarna därtill tätt under däck, vilket gjorde att smittsamma sjukdomar, speciellt tyfus och tuberkulos, kunde spridas ohejdat. Kommittén konstaterade således att deportationen skyndsamt måste återupptas.
Så började deporteringen till Australien
Eftersom kriget alltjämt pågick i Nordamerika inledde samma kommitté därför år 1779 överläggningar om en ny tänkbar destinationsort. Vetenskapsmän och koloniala ämbetsmän bjöds in att delta i diskussionerna. Tänkbara alternativ var bland annat Kanada, områden kring Gambiafloden och Kapkolonin. Men ingenstans tycktes möjligheterna så goda som i Australien. Förslaget presenterades av botanisten Joseph Banks, som var med i besättningen på James Cooks första resa i Stilla havet år 1770 och därmed var en av de första européer som satte sin fot på Australiens östra sida. Den svenske botanisten Daniel Solander, som var lärjunge till Carl von Linné, deltog också i kommittédiskussionen, eftersom han var bekant med Banks och hade varit med på samma resa. Solander var en av de få som faktiskt bemödade sig om att framställa fängelseskeppen i god dager. Han menade exempelvis att han tagit med sig en bit bröd från sitt besök ombord till ett närliggande värdshus och han påstod sig ha föredragit det framför annat bröd.
Banks beskrev att klimatet i Botany Bay, som senare skulle bli Sydney, liknade det i Toulouse i södra Frankrike. Ursprungsbefolkningen beskrev han som liten till antalet och primitiv men han kallade också folket ”förrädiskt” och ”extremt fegt”. Det förekom inga tamdjur men utsikterna till både boskapsuppfödning och jordbruk som kunde försörja en stor befolkning betraktades som utmärkta. Följaktligen förelåg inga hinder att skicka förbrytare till Australien – tvärtom förväntades de spela en avgörande roll i det koloniala projektet.
Från statligt håll riktades uppmärksamheten emellertid åt ett annat håll. Man avsåg att uppföra nya och ändamålsenliga fängelser, penitentiaries, vilket resulterade i en rad olika lagstiftningar under 1780-talet. Gemensamt för dessa lagar var att de inte bara godkände byggandet av nya fängelser, utan också legitimerade en förlängning av deportationskontrakten med Campbell, som förvaltade fängelseskeppen. Något nytt fängelse uppfördes emellertid inte under den närmaste tiden, även om ett fåtal lokala fängelser konverterades enligt nya principer. År 1787 seglade i stället till slut de första skeppen med förbrytare mot Australien under en tillfällig deportationslagstiftning som därefter cementerades som 1788 års Transportation act.
Fängelseskepp – förvaring innan deportation
När deportationen väl hade kommit igång igen skulle man kunna tänka sig att fängelseskeppen blev överflödiga, eller åtminstone var på väg att fasas ut, men utvecklingen gick i stället i motsatt riktning. Fängelseskeppen blev förvaringsplatser för i stort sett samtliga förbrytare innan deras deportationen kunde verkställas. De ökade därför i antal och introducerades i flera hamnar bortom London. Förhållandena ombord var alltjämt avskyvärda. År 1801 dog exempelvis nästan hälften av fångarna ombord på ett fängelseskepp till följd av smittsamma sjukdomar, vilket föranledde hård kritik från bland andra filosofen Jeremy Bentham. Han kallade fängelseskeppen för ”engelska svarta hål” efter det ökända fängelset ”det svarta hålet i Calcutta” där 146 brittiska soldater år 1756 låstes in över natten i en fyra gånger fem meter stor cell. Enligt uppgifter överlevde endast 23 soldater, resten kvävdes till döds. Den hårda kritiken blev till slut alldeles för omfattande, vilket tvingade staten att ta över deportationskontrakten år 1803 och därmed även axla det huvudsakliga ansvaret för fängelseskeppen.
”Billigt och praktiskt” med fängelseskepp
Den så kallade Holford-kommittén som tillsattes för att utvärdera ändamålsenligheten i att uppföra nya fängelser fastställde år 1812 att fängelseskeppen trots allt var billiga och praktiska, även om förhållandena ombord var avskyvärda. Kommittén konstaterade också att fångarna bidrog med produktivt arbete i hamnarna och att deras insatser hade varit oundgängliga under de utdragna krigen med Frankrike. Det var således inte längre något tal om att fängelseskeppen skulle mönstras ut. I stället diskuterade man hur arbetet i hamnarna kunde bli ännu mer produktivt och hur förhållandena ombord kunde förbättras.
År 1816 stod det nya Millbank-fängelset färdigt i London. Där skulle bland annat brottslingar förvaras innan de deporterades till Australien och på så sätt avlasta de överfyllda fängelseskeppen. Fängelset var ambitiöst för sin tid, men på grund av byggnadsmässiga misstag slutade det i ett fiasko. Under tidigt 1820-talet bröt också flera epidemiska sjukdomar ut i fängelset och nya fängelseskepp togs i anspråk. Millbank-fängelset fick således motsatt effekt än den avsedda.
På 1840-talet förvarades hela 70 procent av Englands fångar ombord på fängelseskeppen, men början på slutet skulle komma redan samma årtionde. Från statligt håll ansåg man att straffångarna kunde göra mer nytta hemma och år 1848 öppnade således ett nytt fängelse i Portland, där fångarna mer effektivt kunde hållas till allmänt arbete och framför allt förvaras på torra land. Samtidigt minskade deportationen till Australien i allt snabbare takt och det sista fängelseskeppet togs ur drift i England år 1857.
Fängelseskeppen introducerades således som svar på en kriminalpolitisk kris, men övergavs inte efter att krisen till synes var över. För det första förlitade sig det engelska rättssystemet i allt för hög grad på deportationsstraffet, och fängelseskeppen utgjorde en väsentlig anhalt innan Australien. För det andra kunde fångarna utnyttjas som billig arbetskraft i hamnarna där fängelseskeppen var ankrade, vilket också innebar att ett stort antal fångar aldrig deporterades. Inte minst förekom det en viss ovilja från statligt håll att investera i ändamålsenliga fängelser, samtidigt som det även fördes utdragna diskussioner om var de eventuella fängelserna skulle ligga och enligt vilka principer de skulle utformas. Parallellt med dessa diskussioner var staten synbarligen tillfreds med att förvara fångar ombord på fängelseskeppen, trots att man visste vilka förhållanden som rådde ombord.
Väntar fängelseskepp i Sverige?
Avståndet mellan Englands fånghantering för över 200 år sedan och dagens svenska kriminalpolitik kan tyckas långt, men det finns likheter. I dag står vi inför en liknande akut situation i Sverige som England gjorde vid 1700-talets slut, och där genomfördes flera av de nödlösningar som den svenska regeringen och Kriminalvården föreslår nu. Just fängelseskeppens historia visar tydligt hur en kriminalpolitisk nödlösning inte bara kan permanentas, utan också utvecklas enligt sin egen logik. I England gick fängelseskeppet som idé från att vara en tillfällig anhalt innan deportationsstraff kunde verkställas till en bestående och avskyvärd förvaringsplats, eller en ”ondskefull Noaks ark”, som Charles Dickens beskrev dem i inledningen till Lysande utsikter 1860. Trots flera försök att avlasta eller till och med bli av med fängelseskeppen ökade de bara i antal, även om nya fängelser uppfördes.
Om Kriminalvården går vidare med sitt förslag om fängelseskepp finns risken att även Sveriges rättsväsende utvecklar ett beroendeförhållande till dessa institutioner som kan bli svårt att bli kvitt. Samma sak gäller för anstaltsplatser utomlands. Skulle dessutom utbyggnaden av anstalts- och häktesplatser avstanna, exempelvis på grund av det svåra och oberäkneliga världsläget, finns risken att en allt bredare kategori av brottsdömda i stället får avtjäna sina fängelsestraff utomlands eller på fartyg. Då får vi nog räkna med att fängelseskeppen blir ett bestående inslag i hamnarna.
Oscar Karlsson

- Universitetsadjunkt i historia vid Högskolan i Halmstad.
- I sin doktorsavhandling, som lades fram 2025, jämför han engelska fängelseskepp i Portsmouth i Storbritannien med fästningsfängelser på den svenska västkusten under sent 1700-tal fram till mitten av 1800-talet.

Kunskap baserad på vetenskap
Prenumerera på Forskning & Framsteg!
Inlogg på fof.se • Tidning • Arkiv med tidigare nummer