Få barn efterforskar sin spermadonator

År 1985 blev Sverige först i världen med att lagstifta om spermadonatorers identitet. Anonyma donatorer förbjöds och sedan dess har alla barn som kommer till genom spermadonation rätt att från 18 års ålder få veta vem donatorn är.

Den klinik där befruktningen sker har skyldighet att spara personuppgifter om donatorn, som namn och personnummer. Kliniken kan även samla in bakgrundsinformation om exempelvis familj och yrke. I vissa fall lämnar donatorn själv ett foto och ibland till och med ett brev.

Under perioden 1985 till 2002 föddes uppskattningsvis 900 svenska barn med hjälp av en spermadonation, enligt Socialstyrelsen. År 2020 hade samtliga barn hunnit fylla 18 år. Ändå hade bara 60 av dem utnyttjat rätten att ta reda på sin donators identitet, visar en ny studie.

– Att det var så få tycker jag är väldigt förvånande, säger Claudia Lampic, professor i psykologi vid Umeå universitet, och studiens huvudförfattare.

En förklaring kan vara att föräldrar helt enkelt inte talar om för sina barn hur de blev till, eller att donatorbarn känner till sanningen men inte är intresserade av vem donatorn är.

Befruktning har nästan uteslutande skett på kliniker på universitetssjukhusen, och genom att rekrytera deltagarna till studien via klinikerna fångade forskarna upp alla som sökt efter donatorns identitet. Sammanlagt svarade 40 av de 60 på en enkät med frågor om sina upplevelser.

Det vanligaste skälet till att begära ut identiteten var för att se likhet i utseende. Många ville även veta om de var lika till sättet.

Tolv av deltagarna hade kontaktat sin donator, varav de flesta hade fått reda på hur de blev till först som tonåringar eller unga vuxna. De som fick veta sent var också mer intresserade av sjukdomar i donatorns släkt, och av att ha kontakt med donatorns familj.

Claudia Lampic intervjuade deltagarna i en delstudie, vars resultat ännu inte har publicerats men som bjöd på en ledtråd som kan förklara skillnaden: De som tidigt fick reda på hur de blev till upplevde frågan om sitt ursprung som naturlig och okomplicerad.

– Hos de som får veta sent kan det i stället väcka mer frågor, då man redan har byggt upp sin identitet och behöver omvärdera vem man är. Men det är spekulation, säger Claudia Lampic.

Det bör understrykas att det låga antalet deltagare i enkätstudien gör att resultat om skillnader inom gruppen ska tolkas med försiktighet.

Fem deltagare fick inte ut donatorns identitet, vilket går emot lagen. I ett fall lyckades kliniken inte hitta donatorns personuppgifter, och i ett annat fall ville de underrätta donatorn innan informationen lämnades ut men fick inte kontakt med honom.

I tre fall fick kliniken in det vuxna barnets begäran men valde efter att ha kontaktat donatorn att inte lämna ut dennes identitet. Dessa exempel visar på vikten av tydliga gemensamma riktlinjer, så att kliniker inte tar olika beslut, säger Claudia Lampic.

Det är däremot en bra princip i sig att donatorn meddelas när deras information har lämnats ut, understryker hon. Inte minst så att de kan förbereda sig för att eventuellt bli kontaktade.

Just nu jobbar forskarna med en ny studie. Där följer de föräldrar som fick barn med hjälp av donerade ägg eller spermier över tid. Barnen är nu i sena tonåren, och med föräldrarnas tillåtelse vill forskarna ställa enkätfrågor till barnen och inkludera dem i studien.

– Då hoppas vi även kunna studera varför en del inte söker information om sin donator, trots att de kan.

Studien om hur många som efterforskar sin spermadonators identitet publicerades i tidskriften Human Reproduction.