Fusion genererar rubriker snarare än el

Det är lätt att tappa entusiasmen för fusion efter att gång på gång ha läst om nya genombrott utan att det kommer till praktisk nytta. För en åskådare utanför forskningen är det inte så enkelt att förstå vad som är grejen.

Fusion är den typ av process som driver solen. Att kunna kontrollera fusion skulle kunna ge oss ren och tillgänglig energi, som kanske till och med skulle kunna bli ganska billig. Nu kommer ytterligare en nyhet, som sägs vara ett genombrott för fusionskraft. Den här gången handlar det om Lawrence Livermore-laboratoriet i USA som förra måndagen lyckades få ut mer energi ur sitt fusionsbränsle än de pumpade in. Ryktet har cirkulerat i några dagar, men labbet ville kontrollera resultatet innan forskarna vara redo att hålla den officiella presskonferensen för att tillkännage framsteget.

Men vänta nu, kom inte ungefär samma nyhet, från samma labb för knappt tio år sedan? Jo, så var det. Huruvida det faktiskt kommer mer energi ut än som matas in beror lite på hur man räknar. Förra gången handlade det om att få ut mer energi än som absorberades av bränslet. Den här gången handlar det om att nå en punkt som kallas ”antändning”, där fusionen gav mer energi än lasern matade in till bränslekapseln. Det låter som en subtil skillnad, men det är ett ganska stort steg. Samtidigt är det väldigt långt kvar till att få mer energi än som går åt för att köra hela experimentet. Bara att driva lasern kräver i storleksordningen 100 gånger mer energi än vad som faktiskt används för att hetta upp bränslet.

Jag önskar att nyheter om fusion lite oftare handlade om att ge en realistisk bild av vad varje framsteg går ut på. Vad är det för experiment, till att börja med? Jo, 192 laserstrålar hettar upp ett hålrum som innehåller en kapsel med bränsle. Väggarna i hålrummet avger då röntgenstrålning som förångar kapselns väggar och får själva bränslet att pressas ihop och hettas upp så att atomkärnorna kan börja slås ihop med varandra. För dig som vill söka vidare på nätet kan det vara bra att veta att detta kallas för tröghetsinnesluten fusion, eller på engelska inertial confinement fusion. Det är ett helt annat spår än det mer konventionella med magnetisk inneslutning, som används i till exempel det europeiska projektet Iter.

Fusionsexperimentet vid Lawrence Livermore-laboratoriet kräver väldigt noggrann hantering. Anläggningen klarar att göra ett sådant laserskott om dagen, och varje skott förstör också hålrummet och kapseln. För att få ett kraftverk skulle det behövas en väldigt mycket högre takt, med många skott per minut.

Då har vi inte ens pratat om utmaningen med producera el. För det krävs inte bara en större utdelning av energi från själva fusionen, utan också ett sätt att fånga upp stora mängder strålning utan att själva reaktorn förstörs på kuppen. Sedan behöver energin tas i bruk för att koka vatten och driva turbiner och generera elektricitet.

Det här betyder inte att Lawrence Livermore-laboratoriets resultat är ointressanta. De kommer att vara till nytta i forskningen om hur väte beter sig när atomkärnor börjar slås ihop med varandra och bilda större kärnor, det vill säga när de genomgår fusion. Det här är ännu ett steg på vägen för att kunna kontrollera fusionen. Samtidigt är det rätt ordentligt långt ifrån en lösning på världens energiproblem.

Som vanlig nyhetskonsument är det inte lätt att bedöma nyheter om genombrott i fusionsforskningen. För att bryta igenom informationsbruset och nå ut är det viktigt att få fram att det finns något spännande. Starka ord som genombrott är ganska användbara då. Men även om resultatet är jättehäftigt för dem som jobbar på laboratoriet är det inte riktigt vad de flesta vill ha. Särskilt inte just nu. En ordinarie tidningsläsare vill veta när vi kan få ett kraftverk och obegränsat med energi – helst billig. Då blir detta lite av ett antiklimax.

Det är svårt att rapportera om de här spännande experimenten på ett sätt som ger en riktig uppfattning. Det blir mest förbryllande att få nyhetsnotiser med braskande rubriker i en ändlös parad av genombrott och milstolpar. Jag tror att risken är att det hela framstår som tomma löften som det aldrig blir något av. Risken är då att vanliga läsare och lyssnare efter ett tag tappar både intresset och förtroendet för fusionsforskning. Det vore trist, för det är ändå väldigt intressanta saker.