För sju år sedan, den 14 februari 2018, ägde en masskjutning rum på en skola Parkland i Florida där 17 personer sköts till döds. Jag besökte skolan strax efter och deltog i en konferens med fokus på vad som bidrar till ett samhälles trygghet och välmående. Sverige och övriga nordiska länder lyftes som de bästa exemplen på välfungerande samhällen utifrån jämlika levnadsförhållanden, inkludering och små socioekonomiska skillnader.

Efter händelsen i Parkland infördes metalldetektorer vid inpassering och eleverna tvingades bära genomskinliga ryggsäckar för identifiering av skadliga föremål. Vissa av åtgärderna fick dock kontraproduktiv effekt då en del elever såg det som en utmaning att forcera säkerhetsanordningen, och följden av att alla kunde se vad var och en hade i sina ryggsäckar bidrog till utsatthet för vissa.

Det slående var miljön utanför skolan där höga metallstängsel täcktes av plakat med budskap som ”stay strong” och liknande. Det var anmärkningsvärt att man adresserade detta som skolans egen angelägenhet och att händelsen inte sågs som ett gemensamt samhällsproblem. Jag minns att jag tänkte ”hoppas vi inte får en liknande utveckling i Sverige”, men den förhoppningen visade sig vara förgäves.

Jag har forskat om våld i arbetslivet i snart tjugo år och i Sverige har vi sett en ökning sedan nedskärningarna i välfärden på 90-talet inom vård, omsorg och skola. Det syntes till exempel i min studie från 2016, publicerad i tidskriften Arbetsmarknad & Arbetsliv. I USA har våld i arbetslivet snarare varit förknippat med ”going postal”. Uttrycket härrör från 1986, då en postanställd dödade 14 anställda med ett automatvapen, och används för att beskriva ilskan hos medarbetare som upplevt någon typ av orättvisa och återvänder till arbetsplatsen för att hämnas. Händelsen inspirerade till fler dödliga attacker kopplade till postväsendet och illustrerades i det våldsamma tv-spelet Postal, som förbjöds i många länder men tilläts i Sverige.

Att bli av med jobbet under vad som upplevs som förnedrande former har i USA varit en klassisk riskfaktor för arbetsrelaterat våld. Det anses till och med vara en starkare prediktor än det som vanligen är den starkaste riskfaktorn: att tidigare ha begått någon typ av våld. Tidigare har fallhöjden varit betydligt högre i USA på grund av avsaknaden av sociala skyddsnät, vilket har personifierats bland annat genom Michael Douglas gestaltning av den kulturellt odlade stereotypen ”the disgruntled worker”, i filmen Falling down. Men det börjar bli glesare bland maskorna även i Sverige.

Nu diskuteras lösningar för att minska risken för att liknande händelser som massmordet i Örebro ska inträffa igen, till exempel genom att öva inrymning, låsa skolor och söka igenom elevers väskor. Här är det viktigt att komma ihåg vad tidigare erfarenheter har gett för resultat. I Parkland slog gärningspersonen på brandlarmet för att eleverna skulle springa ut ur byggnaden och vid händelsen på postkontoret 1986 låste gärningspersonen dörren bakom sig så att offren stängdes inne.

Säkerhet är dynamiskt och en färskvara som inte byggs via statiska policyer. Underrättelseverksamhet är effektivare än nolltolerans och för att förebygga våldsdåd behövs flexibla lösningar, vilket bland annat tas upp i min och en kollegas studie om förebyggande säkerhetsarbete på två statliga myndigheter, publicerad i Arbetsliv i omvandling 2017.

Ett systematiskt arbetsmiljöarbete är inte mindre effektivt än ett säkerhetsarbete och att så långt det är möjligt försöka säkerställa en trygg arbetsmiljö kan handla om till synes enkla åtgärder. Ökningen av hot och våld beror främst på organisatoriska brister, snarare än att Sverige har blivit mer våldsamt. Långa väntetider, bristande information och rädsla för att falla ur skyddsnätet kan leda till frustration hos patienter och klienter, vilket i sin tur kan utlösa ett våldsamt beteende.

Som alternativ till dyra utbildningar och policyer om nolltolerans mot våld bör arbetsgivare satsa på att skapa en trygg arbetsmiljö. Vid studier av arbetsskadeanmälningar framkommer att personal behöver få rätt förutsättningar genom exempelvis tillräcklig bemanning. Ofta finns kunskapen inom den egna organisationen, men personalen måste få utrymme att använda den. ”Mellanrummen” är viktiga, att arbetsgrupper har tid att samlas och diskutera både känsliga och vardagliga ämnen. Det skapar en miljö där man kan utbyta erfarenheter och säga: ”Den där eleven verkar nedstämd – är det något som vi borde ha koll på?” Att rikta resurser mot att ge personalen möjlighet att arbeta förebyggande och uppmärksamma alla elever kan med andra ord bidra mer till säkerhet än något annat.

Den 19-årige unge gärningspersonen i Parkland beskrevs som en outsider som hade blivit exkluderad från social gemenskap och avstängd från skolan. Vid förhör uppgav han följande: ”Ingen har frågat mig om varför jag valde alla hjärtans dag. Jag kände att ingen älskade mig så jag ville förstöra dagen för alla andra.”

Uttalandet rimmar alltför väl med vad forskning visar om att känslan av utanförskap och utestängning kan leda till att människor söker negativ uppmärksamhet genom utagerande. Det rimmar också med vad Hjalmar Söderberg skrev i boken Doktor Glas:

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till vad pris som helst.”

Den här artikeln redigerades senast den 15 februari 2025.