Här växer megastäder fram

”Mänsklighetens framtid är urban.” Så står det i FN:s senaste urbaniseringsrapport. Och det saknas inte data som stödjer detta. För nästan 15 år sedan blev mer än halva jordens befolkning urban, och i över hundra länder lever mer än 70 procent av befolkningen i städer.

Staden representerar i någon mening framtiden – den är i regel modernare än landsbygden, där finns alltid det senaste och nyaste och det är i städer som ekonomisk tillväxt sker och fattigdom minskar.

Urbaniseringen är ett relativt sent fenomen. Mellan 1950 och 2018 ökade antalet stadsbor i världen från 0,8 miljarder till 4,2 miljarder.

I nuläget finns 33 megastäder med mer än 10 miljoner invånare och FN beräknar att det år 2030 kommer finnas 43 megastäder. I mitten av 2000-talet kommer troligen mer än 67 procent av världens befolkning att bo i städer.

Länders ekonomier är allt mer beroende av sina stora städers ekonomi. Städer är också starkt knutna till klimatförändringar – både genom sina utsläpp och sin sårbarhet. De är också kopplade till den globala migrationen – migranter dras i regel till dem. Om detta går det att läsa i den nyutkomna forskarantologin The Century of Global Cities. How urbanization is changing the world and shaping the future. (ISPI 2019, ed. Andrea Tobia Zevi). Där framgår att dagens städer växer dubbelt så snabbt i yta som i befolkningsantal.

Människor har sedan länge attraherats av städernas utbud av arbeten, utbildning, nöjen och mångfald, trots att städer historiskt sett har haft en högre dödlighet än omgivande områden. Men i moderna städer är dödligheten i regel lägre än på landsbygden, en förändring som skedde i samband med den så kallade demografiska transitionen under 1800- och 1900-talet. Mellan 2000 och 2014 har andelen som lever i slumområden minskat med 20 procent, även om antalet ökat något i absoluta siffror.

– Staden har många självklara fördelar. I staden ökar produktiviteten. Och effektiviteten i produktionen ökar, genom att arbetsdelningen förenklas i en stad.

Det säger Håkan Forsell, som är professor i historia vid Stockholms universitet och expert på städer och urbanisering. Han driver även den populära podden Staden sedan flera år.

De första städerna som växte fram för över 10.000 år sedan uppstod när man började dela upp arbetsuppgifter i samhället. När inte alla behövde producera allt själva för att överleva började man bygga de första städerna. Det skedde förstås också samtidigt som den nomadiserande livsstilen började överges.

– I orostider har staden ofta fungerat som en plats som ger trygghet bakom stadsmurarna, säger Håkan Forsell.

I städerna växte även de första hierarkierna fram, när samhället blev större än enstaka familjer och stammar och började få en mer komplex organisation.

Städerna var också en av förutsättningarna för fjärrhandelns framväxt eftersom rikedomar koncentrerades till tätorter.

– Men stadens baksidor har alltid funnits där. Städer är sårbara. I tider av kris och svält överges de för landsbygden där resurserna finns, säger han och exemplifierar med Europa efter Romarrikets fall – då eliterna bosatte sig på landsbygden.

Kommer urbaniseringen att fortsätta?

– Det beror på vad man menar med urbanisering och hur man definierar städer, säger Håkan Forsell och förklarar att många av dagens snabbt expanderande storstäder i Afrika och Asien inte växer på grund av ökad industriproduktion, utan för att folk flyr den fattiga landsbygden.

– Dessa städer är ibland mer informellt tillkomna än planerade, säger han och fortsätter att beskriva andra urbaniseringsmönster. Till exempel i Kina. Nuförtiden växer de största städerna inte som enskilda städer, utan som kluster – grupper av städer som växer ihop och i Kina flyttar man folk till nybyggda städer när städer som Peking och Shanghai uppfattas bli för stora.

– Där finns en policy att stora städer inte ska tillåtas bli större, utan i stället arbetar de styrande med att förena kluster av stadssamhällen. Vissa av dessa ”städer” har i stort sett tillkommit enbart för att avlasta metropolerna. Det så kallade Hukou-systemet som bestämmer migranternas sociala rättigheter är också designat så att storstäderna inte ska få för stora migrantströmmar, berättar han.

Trots stadens lockelser har den också alltid haft sina kritiker.

– Städer har ibland betraktats med misstänksamhet, som ”kosmopolitiska” och som en motsats till det genuint folkliga och lantliga. Redan under antiken kritiserade man den tidens storstäder – där fanns trångboddhet, ytlighet och snobbiga människor, säger Håkan Forsell och fortsätter.

– Under 1960- och 70-talen fanns en sådan rörelse där staden representerade de negativa aspekterna av det moderna, det storskaliga och över-rationella. Gröna vågen var ett liknande uttryck för stadskritik. Det fanns en kritik mot bilismen och de växande förorterna, ja hela det moderna.

Dagens växande storstäder tär på klimatet. Hur ser du på det?

– Jag tror att vi kommer att se mer av icke-stad, alltså natur och liknande i framtidens städer. I Indien planerar man till exempel in jordbruksområden i sina växande städer, allt för att göra dem hållbarare och minska transporterna. Man satsar mycket på snabbtåg i bland annat Kina och i Moskva. Men det är lätt att bli pessimistisk inför utvecklingen.

Ser du någon lösning på problemen?

– Tidigare ansågs ofta den så kallade trädgårdsstaden vara en lösning. Tanken växte fram under sent 1800-tal och fick stort inflytande, man talade om ”garden city”. Idén bygger på att man decentraliserar mindre samhällen av trädgårdsstäder kring ett city. Ett annat sätt har varit att bygga helt nya städer, ofta också utifrån tanken på en trädgårdsstad. Islamabad i Pakistan är ett sådant exempel, den byggdes upp från ingenting. Idén var kolonial, först brittisk, men fick stort genomslag även i USA. Också Stockholms planering bygger på tanken om en trädgårdsstad. Den var en reaktion mot industristaden och alla dess problem.

– Decentraliseringen har på en stor skala fått inverkan i Asien under efterkrigstiden. Det var ett sätt att försöka kontrollera urbaniseringen, som i Kina är styrd uppifrån, tvärtom hur det såg ut i Europa, där man ofta flyttar till staden som ett individuellt utvecklingsprojekt eller för att få ett bättre jobb.

Varför är mänsklighetens framtid urban?

– Så länge städer kan erbjuda en majoritet av befolkningen tillväxt och stabilitet är framtiden urban – även om begreppet rymmer många olika verkligheter.