Hunden levde med människor redan för 15 800 år sedan

I Turkiet hittades 15 800 år gamla benrester från hund begravda tillsammans med mänskliga kvarlevor. I en grotta i Storbritannien upptäcktes ett 14 300 år gammalt käkben från en hund.

Fynden räknas nu som världens hittills äldsta bevis för hunden som egen art – 5 000 år tidigare än de tidigare äldsta genetiska bevisen.

Anna Linderholm är forskare vid Centrum för paleogenetik (CPG) som är ett samarbete mellan Stockholms universitet och Naturhistoriska riksmuseet. Hon är medförfattare till två studier publicerade i den vetenskapliga tidskriften Nature som båda belyser hundarnas tidiga historia i Europa.

– Vi visste redan att människa och hund har haft ett speciellt band i åtminstone 10 000 år, det finns arkeologiska fynd som stöder det. Men vi har inte genetiskt kunnat visa att det faktiskt varit hundar förrän nu, säger Anna Linderholm.

Den första studien skjuter tillbaka den bevisliga domesticeringsåldern med åtminstone 5 000 år. Den andra studien, som har letts av svenska forskare verksamma i Storbritannien, bidrar med att visa att hundar är förvånansvärt genetiskt lika över ett stort geografiskt område.

De rekordgamla hundarna som hittades i Turkiet och Storbritannien var också nära besläktade.

– De här två hundarna ser väldigt likadana ut rent genetiskt. Men människor hade inte samma kultur i södra England och i Turkiet vid den här tiden, så hur fick människorna likadana hundar när ingenting annat var likadant? undrar Anna Linderholm.

Forskarna analyserade dna från 216 skelettdelar från såväl hundar som vargar. Dessa prover kom från fyndplatser i bland annat Sverige, Schweiz, Tyskland, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Turkiet, Danmark och Skottland.

När hundar egentligen blev hundar och utvecklades som en egen art är ett mysterium som forskarsamhället har försökt lösa länge.

Eftersom hundar var tydligt genetiskt skilda från vargar redan för 15 800 år sedan måste den så kallade domesticeringen ha inletts långt tidigare. Det tar lång tid för en art att utvecklas från vild till tam.

– Vi har inte lyckats identifiera vilken vargpopulation som hunden domesticerades från, men det här är ytterligare pusselbitar närmare gåtans lösning, säger Anna Linderholm.

Det finns arkeologiska bevis för hundliknande kvarlevor som är uppemot 35 000–40 000 år gamla, men då saknas alltså genetiska bevis för att det verkligen är hundar. En teori är att hunden domesticerades någonstans i Asien.

– Var det så att man tog vargvalpar och gjorde dem människovänliga? Eller var det vissa vargar som tydde sig till människor eftersom de tyckte att det kändes lite tryggt? frågar sig Anna Linderholm.

Exakt hur hundarna såg ut och vilken roll de spelade i de här samhällena är också oklart.

Allt tyder i alla fall på att människa och hund levde tätt intill varandra under den senaste istiden, när vi fortfarande hade is i Skandinavien, och långt innan jordbruket gjorde entré. Isotopanalyser visar också att jägare och samlare matade hundar med samma mat som de själva åt.

– Det säger något om hundens speciella status. Man kan ju bara spekulera, men en teori är att hunden inte bara var ett sällskapsdjur. I jägar- och samlarsamhällen hade man nog med att hitta mat till sig själva, men redan på den här tiden tyckte man att det var värt att lägga resurser på att hitta mat till hundarna också. Kanske hjälpte de till vid jakt och skyddade mot andra djur, säger Anna Linderholm.

Hon har själv analyserat över 4 000 prover från hund och varg genom åren. I arbetet med de båda studierna har hon också varit med och samlat in delar av det genetiska materialet i Storbritannien.

Fyndplatserna, bland annat de i Turkiet och Storbritannien, har varit kända länge. Att de båda studierna kunnat genomföras nu hänger bland annat ihop med att analysteknikerna har blivit bättre, vilket gör att det går att analysera även sämre bevarat material. Bland annat tack vare upptäckter från genetikern och Nobelpristagaren Svante Pääbo.

En del prover har dock inte varit tillgängliga tidigare. Ett av proverna hittades till exempel bortglömt på ett kontor.

Per Jensen är professor i etologi vid Linköpings universitet och har skrivit flera böcker om hundar. Utöver hundar har han också studerat andra djur som lever nära människan – som grisar, höns och kor.

Han kan inte bedöma de molekylära arbetena, men beskriver båda studierna som välgjorda. Han konstaterar också att hunden domesticerades minst 5 000 år innan människan fick andra husdjur.

– Vi vet med stor säkerhet att de första fåren, nötkreaturen och grisarna är samtida med jordbruket som uppkom ungefär för 10 000 år sedan. Men hunden har alltså sin egen historia, säger Per Jensen. 

Han föreläser ofta om hundar och beskriver det generella hundintresset som kolossalt – folk vill veta allt om hunden och dess uppkomst.

– Det är ju den heliga graalen för den här forskningen, man vill hitta domesticeringscentrum. Men forskarna är noga med att säga att man inte kan peka på var det här har inträffat någonstans. Vargar har länge levt inpå människor och man har hittat varglämningar i och runt byar som är mellan 30 000 och 50 000 år gamla, men det här sista steget för att det faktiskt ska bli en hund handlar också om att människan ska kontrollera reproduktionen och bestämma vilka valpar som får leva vidare, säger Per Jensen.

I det urvalet har människan gång på gång valt lugna och kommunikativa djur. Efter många tusen år av domesticering har resultatet blivit en varelse som smälter in i vårt mänskliga samhälle på ett sätt som inget annat djur gör.

– Inte ens katten är i närheten av en familjemedlem på samma sätt som en hund. En katt som inte får mänsklig kontakt blir förvildad. Hundar som undkommer mänsklig kontroll sticker inte ut i skogen och bildar små flockar och jagar rådjur. De håller sig i städer och blir strykarhundar. De är så anpassade till att leva med oss människor att de inte kan återgå till det vilda. Det är det enda husdjuret som faktiskt inte kan det. Bland alla andra husdjur finns det exempel på förvildade populationer, säger Per Jensen.