Kan en robot veta att den finns? F&F ställde frågan redan 1996

Jag drabbades av en svindlande insikt när jag bläddrade genom gamla nummer av Forskning & Framsteg. Vi journalister på tidningen har blivit ombedda att skriva var sin reflekterande text om tidningens historia. Jag började med att slå upp en inbunden upplaga av det första årets utgåvor från 1966. Där fanns massor av tänkvärda artiklar, men ingen som jag riktigt gick i gång på. Så jag bestämde mig för att se vad som skrevs när tidningen var halvgammal, alltså när den firade trettio år 1996.

Jag fyllde också trettio det året. Vi är jämngamla, tidningen och jag. På den tiden hade jag nyligen skrivit en licentiatavhandling i neurovetenskap på Karolinska institutet och sedan fått jobb som journalist på Forskning & Framsteg. Där lyckades jag övertyga mina kollegor om att vi skulle göra ett stort temanummer om hjärnforskning.

Det jag hade glömt – men blev påmind om under mitt bläddrande – var att detta temanummer markerade tidningens 30-årsjubileum. I numrets ledare skrev den dåvarande chefredaktören Björn Fjæstad: ”Trettio år är en lång tid för en tidskrift. De flesta blir faktiskt inte så gamla.”

Och nu är vi alltså dubbelt så gamla, tidningen och jag. Oj. Vad ska man säga? Tiden går fort när man har roligt.

Jag skrev ungefär hälften av artiklarna i det som blev vårt första temanummer om hjärnan. Men den som känns mest relevant i dag är skriven av hjärnforskaren och biofysikern Hans Liljenström. Honom lärde jag känna redan under min tid på Karolinska. Där var han en av organisatörerna bakom en fantastisk kurs i medvetande-filosofi.

Hans Liljenströms artikel i jubileumsnumret har rubriken ”Roboten som vet att den finns – en utopi?” Den beskriver bland annat ett skifte inom artificiell intelligens från äldre så kallade expertsystem (som följer fasta regler skrivna av människor) till den typ av AI som blivit dominerande i dag (och som själv lär sig från stora mängder data). En sak är klar: Forskning & Framsteg har en lång historia av att ta upp ämnen som påverkar hela mänskligheten långt in i framtiden.

Mot slutet av artikeln skriver Hans Liljenström: ”Förhoppningen är att vi en dag ska få, om inte medvetet tänkande system, så i alla fall konstgjorda system som utför ’logiskt tänkande’, kan göra ’smarta’ förutsägelser och fatta ’kloka beslut’ i människans tjänst.”

Sådana system finns nu, och de är kraftfulla. Somliga oroar sig för att de snart ska börja verka i sin egen tjänst snarare än i människans.

Artikelns sista mening lyder så här: ”Medvetandet, som vi känner det, kommer dock kanske aldrig att helt kunna förklaras.”

Det kan mycket väl stämma. Men samtal pågår. Hans Liljenström leder numera en liten grupp som träffas med ojämna mellanrum och samtalar om medvetandets natur. Jag har det stora nöjet att få ingå i gruppen, vars medlemmar har en bakgrund i allt från hjärnforskning till teologi.

Möjligen är tiden mogen för att släppa in en ny medlem: En AI tränad på allt som finns bevarat av vad människor sagt och skrivit om medvetandet sedan tidernas gryning. En sådan maskin skulle säkert ha intressanta saker att säga – även om den kanske saknar det märkliga fenomen vi kallar medvetande.