Läkare tog initiativ till övergrepp i Nazityskland

Blivande läkare borde få mer utbildning om hur den medicinska vetenskapen samverkade med nazismen. Det hävdar författarna till en ny rapport. Medicinhistorikern Nils Hansson var med vid lanseringen.

Publicerad

Läkaren Herta Oberhauser dömdes till tjugo års fängelse i den så kallade läkarrättegången (1946–1947), som var en del av Nürnbergrättegången. Hon tjänstgjorde i Auschwitz och Ravensbrück där hon bland annat utförde experiment med sulfonamid på lägerfångar.
Bild: United States Holocaust Memorial Museum, courtesy of National Archives and Records Administration, College Park

”Det är förvånande hur lite läkare och forskare vet om de nazistiska brotten inom medicinen, kanske bortsett från en vag uppfattning om Josef Mengeles experiment i Auschwitz”. Det sa Herwig Czech, medicinhistoriker vid Medizinische Universität Wien när han presenterade den nya rapport som han är medförfattare till. Den handlar om ett av medicinhistoriens mest uppmärksammade ämnen: medicinens roll under nazismen.

Rapporten Lancet Commission on medicine, Nazism, and the Holocaust: historical evidence, implications for today, teaching for tomorrow publicerades i november 2023 och lanserades vid symposier i Wien och i Berlin. Bakom den står en internationell, tvärvetenskaplig forskargrupp och syftet är dels att sammanfatta den historiska forskningen om medicin i Nazityskland, dels att utforska på vilka sätt historien är relevant för medicinsk personal i dag. Åtskilligt är redan skrivet, särskilt i Tyskland. Ändå är mycket okänt bland allmänheten och även bland läkare och forskare. För att förhindra att myter och missuppfattningar fortsätter att spridas föreslår kommissionen att bilda ett digitalt bibliotek med litteratur på olika språk med studenter och doktorander som målgrupp.

Richard Horton, chefredaktör på The Lancet, världens mest kända medicinska facktidskrift, inledde mötet i Wien med att fråga sig varför kurser om medicin i ”Tredje Riket” ännu inte inkluderats i alla vårdutbildningar. Efter att han de senaste åren läst tjocka böcker om Nazityskland reflekterade han i talarstolen: ”Varför lär jag mig först nu om detta, strax före pension? Varför fick jag inte som ung läkarstudent undervisning i ämnet – som är en förutsättning för att vi på ett djupare plan ska kunna förstå hur modern forskningsetik och läkarens roll i samhället förändrats?”

Gravt oetiska experiment

Forskningen om medicin i Nazityskland påbörjades redan i anslutning till andra världskriget när förbrytelserna i Tyskland uppdagades för en bred allmänhet vid läkarrättegångarna i Nürnberg 1946–1947. Snart därefter publicerade läkaren Alexander Mitscherlich och hans kollega Fred Mielke en kontroversiell bok om rättegången och dess omedelbara efterspel: Doctors of infamy – The story of the nazi medical crimes (1947). De pekade ut 350 läkare som hade utfört gravt oetiska experiment på frihetsberövade personer och svärtat ned den tyska läkarkårens goda rykte. Tesen att endast en bråkdel av alla tyska läkare aktivt formade och genomförde nazisternas raspolitik drevs fram till mitten av 1980-talet, men nyare forskning har visat motsatsen. Mer än hälften av Tysklands icke-judiska läkare gick med i nazistpartiet NSDAP. Det beläggs till exempel i Michael H Katers bok Ärzte als Hitlers Helfer (München 2002).

Vetenskaplig litteratur om läkare och medicin i Nazityskland publiceras fortfarande i en strid ström. Medicinhistorikern Robert Jütte hävdar att det inte ens för en specialiserad medicinhistoriker är möjligt att ha en klar överblick över forskningen i ämnet. Om mängden vetenskapliga arbeten använder sig Jütte av lapptäcket som metafor: Ju fler studier om temat som trycks, desto tydligare – men också mer mångfacetterad – framstår helhetsbilden.

Bilden visar resultatet av ett medicinskt experiment som utfördes av läkare i Ravensbrück. Bilden ingick i bevisningen mot läkare som åtalades vid Nürnbergrättegången 1946-1947.
Bild: United States Holocaust Memorial Museum, courtesy of National Archives and Records Administration, College Park

Tyngdpunkter i forskningen

Fem tyngdpunkter i forskningen under de senaste fyrtio åren har varit att:

  • Analysera hur medicinska sällskap likriktades politiskt och hur de behandlade judiska och politiskt oliktänkande medlemmar. Under de senaste åren har hundratals artiklar i facktidskrifter publicerats om hur tyska neurologer, kirurger, kardiologer, tandläkare och patologer med flera formade och stöttade nazistiska idéer.
  • Visa hur så kallad rashygien tog sig uttryck i politiska åtgärder och i den kliniska vardagen, framför allt tvångssteriliseringar och eutanasi. Emellertid är statistiken tydlig: under 1930- och 40-talen tog tyska läkare livet av fler än 250 000 psykiatripatienter eller handikappade människor och omkring 350 000 individer tvångssteriliserades av kirurger och gynekologer.
  • Kartlägga människoexperiment i koncentrationsläger och på psykiatriska kliniker.
  • Studera hur medicinsk forskning vid universitet och stora forskningscentra, till exempel Robert-Kochinstitutet eller Kaiser-Wilhelm-Gesellschaft, bedrevs under perioden.
  • Skriva biografier om för­övare och offer inom medicinen och uppmärksamma offren med minnesplaketter och eponymer, alltså att namnge platser eller byggnader efter offren.

Sammantaget ger forskningen en bild av att övergreppen utfördes på läkarinitiativ – på antisemitiska, rasistiska, homofoba och rashygieniska grunder – ofta med stöd av medicinska fakulteter vid anrika tyska universitet, i flera fall utan att direkt kunna hänföras till politiska direktiv.

Läroboksförfattare var nazist

Lancet-kommissionen förklarar bakgrunden till medicinska läroböcker från 1930- och 1940-talen som fortfarande används. Ett exempel är Eduard Pernkopfs anatomiatlas, som publicerades i flera upplagor mellan 1937 och 1994. Vissa kirurger menar att de detaljrika teckningarna av organ och anatomiska strukturer i boken underlättar operationsförberedelser. Förutom att Pernkopf, professor i anatomi i Wien och där sedermera rektor, var en frispråkig nazist – bilder från hans installationsföreläsning visar honom i SA-uniform framför ett Hitlerporträtt och hakkorsflaggor – så problematiserar kommissionen även illustrationerna i boken. Det är troligt att flera teckningar är baserade på kroppsdelar från avrättade politiska fångar. Därtill innehåller några av dem politiska budskap. En konstnär signerade en av sina bilder med en SS-symbol, och en annan namnteckning innehåller ett hakkors. Mycket talar därför för att man inte bör använda boken i dag. Läkarstudenter, forskare och vårdpersonal bör åtminstone förstå hur boken kom till.  ”Det är de skyldiga nazismens offer”, säger Lancetförfattaren Shmuel Pinchas Reis från hebreiska universitetet i Jerusalem.

En annan läkare som namnges i rapporten är ungdomspsykiatern Elisabeth Hecker. 1979 fick hon den prestigefyllda utmärkelsen Bundesverdienstkreuz i första klass för sitt bidrag till att etablera ungdomspsykiatrin i Tyskland. Det var först 1995, nio år efter hennes död, som hennes roll i Schlesien under nazisttiden blev känd. Under kriget hade Hecker varit verksam vid en ungdomspsykiatrisk mottagning och där skickat barn till avrättningsenheten inom ramen för eutanasiprogrammet, även efter att föräldrarna insisterat på att få hem barnen.

Dessutom tar kommissionen upp sjukdomar eller syndrom som uppkallats efter kontroversiella forskare. Dit hör eponymer som Aspergers syndrom och Wegeners granulomatos. Ingen av dem förekommer längre i medicinsk terminologi. Hans Asperger (1906-1980) ska visserligen ha skyddat patienter från eutanasiprogrammet, men samtidigt är det belagt att han registrerade barn till samma program. Patologen Friedrich Wegener var en tidig medlem av NSDAP och SA (Sturmabteilung). Andra syndrom har uppkallats efter nazismens offer. Ett exempel är ”Frey’s syndrome of gustatory sweating”, relaterat till neuroanatomen Łucja Frey (1889-1942) som mördades av nazisterna.

”De nazistiska medicinska grymheterna tillhör de mest extrema exemplen på medicinska kränkningar av mänskliga rättigheter i historien”, säger läkaren och medicinhistorikern Sabine Hildebrandt från Harvard Medical School i Cambridge, Massachusetts/USA, en annan medlem i kommissionen. ”Vi måste studera mänsklighetens värsta stunder för att känna igen och motverka liknande mönster i vår tid”, lägger Hildebrandt till.

Upp till lärarna att lyfta ämnet

Lanseringen av Lancetrapporten i Wien den 9 november 2023. Från vänster: Richard Horton, Sabine Hildebrandt, Herwig Czech, Miriam Lewis Sabin, Shmuel Reis.
Bild: Ing Robert Harson.

Författarna ser sin rapport som ett första steg att sprida information om ämnet internationellt. De förklarar att de vill integrera ”historieinformerad yrkesidentitetsbildning” i universitetskurser och planlägga aktiviteter i läkarutbildningar runt om i världen.

Inför denna artikel kontaktade jag högskolelärare som är verksamma på medicinska fakulteter i Sverige och Norge. De menar att det hittills inte finns obligatoriska moment där temat diskuteras med studenter, utan att det är upp till lärarna att lyfta temat, exempelvis i introduktionsföreläsningar i forskningsetik och då med fokus på Nürnbergkodexen och Helsingforsdeklarationen.

Rapportförfattarna håller på att ta fram en digital kurs på engelska som kommer att vara gratis och bli tillgänglig om några månader. Och Sabine Hildebrandt, en av rapportförfattarna, tycker att medicinens och läkares kopplingar till nazismen är ett relevant ämne även i Sverige.

– Ja, absolut! Om svenska medborgare har haft samröre med den nazistiska regimen, som offer eller kollaboratörer, måste denna historia undersökas och läggas fram. Förövare måste synliggöras, liksom offren.

Läkar- och sjuksköterskeläroplanerna är späckade med en rad olika ämnen. Vad säger ni till ledare på medicinska fakulteter som menar att det helt enkelt inte finns plats för ytterligare kurser, som till exempel en om nazimedicin?

– Man kan inleda med en frivillig timme, och om den tas väl emot föreslår vi att erbjuda mer efterhand. Det är viktigt att integrera information om ämnet i enskilda ämnen som anatomi, psykiatri och så vidare. Basal kunskap om förintelsen och medicin är central för den professionella utvecklingen och för att bättre förstå mänskliga rättigheter inom sjukvården, säger Sabine Hildebrandt.

Nils Hansson

  • Docent i medicinens historia, teori och etik, vid Heinrich-Heine-universitetet i Düsseldorf, Tyskland. Twitter: @hanssonhist
  • Han leder en forskargrupp om medicin i Östersjöregionen ”Bridging the Baltic” (sponsrat av Deutsche Forschungsgemeinschaft) som består av tjugo läkare, naturvetare och vetenskapshistoriker från Estland, Lettland, Litauen, Tyskland, Sverige, Danmark och Polen.
  • Forskar bland annat om vad som historiskt har ansetts som excellens inom medicin och har särskilt undersökt Nobelprisnomineringar.
  • Leder projektet Gender award gap, finansierat av tyska ministeriet för utbildning och forskning (BMBF), om varför kvinnor får färre vetenskapliga priser än män

F&F i din mejlbox!

Håll dig uppdaterad med F&F:s nyhetsbrev!

Beställ nyhetsbrev

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag
Publicerad

Medicin & hälsa

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor