Medeltida drolerier får nytt liv som digitala memes

Att läsa religiösa texter och påvliga dekret från medeltiden, handskrivna på latin, kanske inte känns så lockande, men att titta på bilderna i marginalen kan vara desto mer fantasi­eggande. Där kan man se besynnerliga blandningar av djur och människor som inte har någonting att göra med texten. Kaniner och snäckor strider mot riddare, nakna rumpor vänds mot betraktaren och hybrid­varelser utför akrobatiska konster.

En del kissande och bajsande förekommer också, liksom oförblommerat sexuella motiv. I en italiensk handskrift av Decretum Gratiani (1340–1345) hittar man till exempel en naken kvinna som rider på en olivgrön penis, stor som en hästrygg, och försedd med ögon, öron och ett litet skägg.

De burleska fantasifigurer och scener som återfinns i marginalen på vissa medeltida handskrifter kallas drolerier, efter franskans drôlerie som betyder lustighet. Och drolerierna kan sannerligen vara lustiga. Det har gjort att de har letat sig ut från handskrifterna och hittat en stor publik i vår tid. De dyker upp som klistermärken, tröjtryck, i kalendrar och som memes i sociala medier, och det finns en uppsjö av sajter och konton som delar marginalia ur illuminerade handskrifter, alltså handskrivna böcker som innehåller illustrationer.

Matthew Ponesse är latinist och professor i historia vid Ohio Dominican university i USA, och han är en av alla dem som ger drolerierna ett nytt liv på nätet. Han startade instagramkontot Medievalist Matt för att motbevisa föreställningen om medeltiden som en mörk period, och i stället förmedla bilden av en färgstark och skojfrisk tid.

– I början var mina inlägg mer seriösa, med historiska fakta och texter som ”se på denna vackra tidebok”, ”titta på den här eleganta skriften och på de här underbara illumineringarna!” Men ibland tillät jag mig en humoristisk bildtext och då fick jag ett helt annat gensvar. Då bestämde jag mig för att ha kontot som utlopp för min knäppa humor, berättar Matthew Ponesse.

Som Medievalist Matt publicerar han anatomiskt egendomliga hybridvarelser med kvinnohuvuden, tillsammans med kommentaren ”ännu ett ouppnåeligt kroppsideal för kvinnor”, och en naken man som rider på en snäcka har försetts med kommentaren ”i stället för att sms:a ’på väg’ ska jag bara skicka den här”. 

– Humor har alltid varit en väldigt viktig del av att vara människa. Jag kan ta vara på det och göra sociala medier-världen lite trevligare, säger Matthew Ponesse.

För oss som lever nu går det i allmänhet snabbt att förstå humorn i Medieval Matts inlägg, oavsett om man skrattar åt dem eller inte. Att avkoda själva drolerierna och förstå vad den som skapade bilderna ville förmedla, är desto svårare för en nutida betraktare.

En banbrytande bok på området, som fort­farande är standardverket när det gäller att förstå drolerier, är den brittiske konsthistorikern Michael Camilles Image on the edge från 1992. Huvudtesen är att bilderna i marginalen inte bara är lustiga dekorationer, utan att de är laddade med mening som den medeltida publiken kunde avläsa. I utrymmena runt om texten, och utanför de centrala motiven, kunde konstnären utmana sociala hierarkier, religiösa regler och kroppsliga tabun. Här fanns en frizon där världen och dess makt­ordning kunde vändas upp och ner.

Ett medeltida manuskript som är känt för sina marginaler är Smithfield decretals, som förvaras på British library. Det är en kopia gjord på 1300-talet av påve Gregorius IX:s dekretsamling från 1200-talet; eftersom tryckkonsten ännu inte var uppfunnen i Europa skapades alla exemplar av en bok för hand, och blev därför sinsemellan olika. Smithfield decretals är en sorts kyrklig lagbok, men illuminationerna förhåller sig minst sagt fritt till sakinnehållet. Runt om texten finns våldsamma kaniner som torterar eller hugger huvudet av människor, en räv iförd biskopliga värdighetstecken (mitra på huvudet och kräkla i handen) som stående på bakbenen talar inför en församling av fåglar, och mitt på en sida finns en grågrön figur som nästan på pricken liknar Yoda i Star Wars, så när som på de fiskfenelika händerna. Det här är bara ett axplock ur handskriftens myllrande kuriosakabinett, men låt oss titta lite närmare på de tre nämnda.

Vi börjar med de grymma kaninerna, som skjuter en jägare i ryggen så att denne tappar sin pilbåge. I nästa scen är jägaren halvnaken, endast iförd ett tunt skynke runt höften, och han torteras av två kaniner med sträng uppsyn. Därefter ställs mannen inför rätta i en kanindomstol, varefter han släpas längs marken och slutligen blir halshuggen av en kanin med svärd. På ett annat ställe i Smithfield decretals genomgår en hund samma procedur, med den skillnaden att hunden hängs från ett träd i slutscenen.

Kaniner, som vanligen är gulliga och rädd­hågsna djur, har alltså tagit makten och utkräver hämnd på människan och hunden, som jagat dem. Villebråden är jägare och jägaren är villebrådet – världen har vänts upp och ner. Tar man tolkningen ett steg till kan motiven tolkas som kritik mot en rådande samhällelig maktordning, men då rör man sig in i spekulationens domäner.

– Jag tror att det bara är en tydlig invertering av något sött och godartat som faktiskt får övertaget och får tappra, starka riddare, eller i det här fallet jägare, att krypa av rädsla framför dem. Vi kan konstatera att det finns en humor i sådana bilder, utan att gå längre i tolkningen än så, säger Matthew Ponesse.

Det är ett motiv som också känns igen från humor av senare datum. I Monty Python and the Holy Grail från 1975 möter riddarna en liten vit kanin som visar sig vara livsfarlig, så den absurdistiska komiken i att göra söta kaniner till blodtörstiga angripare tycks vara tämligen tidlös. 

Räven i biskopsutstyrsel som predikar för en flock fåglar är ett annat återkommande marginalia­motiv och här är den etablerade tolkningen att det handlar om en sorts politisk satir av kyrkans dignitärer. I medeltida bestiarier och fabler var Mickel räv (Reinard the fox på engelska) en listig typ som utnyttjade andras godtrogenhet för sina egna luriga syften. När räven bär biskopliga insignier (mitra och kräkla) och församlingen består av ankor och andra fåglar, är det en tydlig kritik av hur kyrkans företrädare manipulerar folk för egen vinnings skull. Att skriva ut sådana anklagelser i text vore otänkbart, men i marginalerna är det högt i tak.

Hur är det då slutligen med figuren som ser ut som jedimästaren Yoda? Den fick viral spridning när British library publicerade en bild av den på sin blogg år 2015, vilket följdes upp av The Guardian och många andra medier. ”Det är faktiskt en illustration som hör till den bibliska berättelsen om Simson – konstnären hade uppenbarligen en livlig fantasi”, förklarade Julian Harrison, kurator på British library för amerikanska National public radio, NPR. Medeltidshistorikern Damien Kempf och konsthistorikern Maria L. Gilbert, som var först med att uppmärksamma likheten med Yoda, har dock sett figuren som en ren fantasivarelse, utan koppling till texten i handskriften.

Smithfield decretals är alltså en avskrift av påve Gregorius IX:s dekretsamling och i Uppsala universitetsbiblioteks samling finns en annan handskrift med samma textinnehåll, men utan vare sig Yoda eller mördarkaniner. Ett par för marginalmåleriet typiska huvudfotingar finns däremot, liksom fåglar och fantasiväsen. Handskriften, som skapats vid 1200-talets slut, togs som krigsbyte till Sverige från ett polskt kloster under 30-åriga kriget, men kommer ursprungligen från Bologna i Italien. Den är illuminerad i en helt annan stil än Smithfield-dekreten – varje skrivare och varje illu­minatör hade sin egen stil.

I allmänhet var det munkar och nunnor som tillverkade handskrifterna, ibland på beställning av någon välbeställd person med specifika önskemål om innehåll och utformning. Materialet var dyrt och tidskrävande att framställa. Pergament tillverkades av djurhudar, helst kalvskinn, och enligt historikern Dick Harrisons uträkning torde det ha gått åt mellan 400 och 700 kalvar per bok – en hisnande siffra som är talande för böckers status under medeltiden. Ytterst få hade råd ens med råmaterialet till en bok. Att då inte utnyttja sidorna maximalt för att få plats med så mycket text som möjligt, utan i stället ge utrymme åt illu­minationer, var lyx. En handskrift där det gavs riklig plats för drolerier var en statusmarkör. I början handlade det om små växtornament, men steg för steg började de addera varelser, hybrider och grotesker i marginalerna. Matthew Ponesse lever sig in i hur illuminatörerna tog sig allt större kreativ frihet under droleriernas storhetstid, omkring 1250–1350.

– ”Okej, låt oss lägga till några jordgubbar … jaha, nu är det en trädgård, då kan vi lägga till några snäckor, och kanske kan vi ha en riddare som slåss mot snäckan.”

Marginalia finns inte bara i illuminerade handskrifter, utan även i medeltida kalkmålningar och kyrkoutsmyckningar där man vid sidan om bibeltrogna motiv, som nattvarden eller skapelseberättelsen, kan få syn på vildmän, fabeldjur och smådjävlar, så även i Sverige, men dessa är av senare datum. Matthew Ponesse berättar att Nordens tidsangivelser för medeltiden länge har förbryllat honom.

– Kan du som är svensk förklara varför det är vikingatid hos er när det är medeltid i Frankrike? undrar han.

Svaret till honom är att Norden kristnas flera hundra år senare än större delen av övriga Europa. Därför börjar vår medeltid omkring år 1050, medan länder som Frankrike, Italien och Tyskland har satt startpunkten till omkring år 500, med mindre variation sinsemellan.

Det finns också en stilistisk eftersläpning i Norden, som gör att när Albertus Pictor (cirka 1440–1509) och hans lärlingar skapade sina kyrkomålerier känns motiven igen från droleriernas blomstringstid i handskrifterna 100–200 år tidigare. Han föddes sannolikt i Tyskland och kan ha fått sin utbildning i ett tyskt kloster, där han i så fall kan ha lämnat spår i illuminerade handskrifter, men nästan inget är känt om hans tidiga liv. Desto mer finns skrivet om Albertus Pictors gärning i Sverige, där hans uttryckfulla kalkmåleri och färgstarka berättarglädje kan beskådas. I Härkeberga kyrka, en mil nordost om Enköping, målade han en grimaserande figur, ett festligt djur med pucklar, liksom musiker i gycklarmössor, eller lekare som det hette då. Albertus Pictor var själv musiker och det finns gott om musikinstrument i hans konst; bara i Härkeberga spelas det bland annat på mungiga, flöjt, fiddla, orgel och säckpipa. Kyrkans ovanligt välbevarade kalkmålningar är för övrigt med i den svenska kulturkanon som presenterades i oktober 2025.

Kyrkomålningarnas funktion var att återberätta nyckelscener från Bibeln för det stora flertalet människor som varken hade tillgång till böcker eller kunde läsa latin. Mellan dessa scener målades växtornament och figurer för att fylla ut mellanrummen, på samma sätt som i handskrifterna. Medeltidens estetik präglas av horror vacui, ett latinskt begrepp som betyder rädsla för tomrum. Ingen yta skulle lämnas outnyttjad – kyrkorummet såväl som boksidorna skulle myllra av liv och konstnärlig berättarlust.

I dag är denna guldgruva av medeltida måleri och drolerier till stora delar tillgänglig digitalt, vilket gör att Matthew Ponesse kan börja dagen med att droleriskrolla.

– Jag är inte stolt över det här men jag och min fru är inga fantastiska konversatörer på morgonen. Vi dricker kaffe och jag skrollar igenom handskrifter på jakt efter något som är roligt och som talar till mig på ett annat sätt än det ursprungligen var avsett. Något som jag kopplar till vår moderna värld, säger han.

När han kommer in till sitt rum på universitetet är det i stället texten i handskrifterna han ägnar sig åt. I sin forskning har Matthew Ponesse speciali­serat sig på hur utbildning bedrevs i klostren under tidig medeltid. Därför läser han handskrifter från tidig medeltid som användes som skolböcker, och de är inte illuminerade. Marginalerna utnyttjades i stället som skrivyta för kommentarer, förklaringar och förtydliganden, men de kunde också rymma ordvitsar eller andra små kvickheter. Att återge medeltidens texthumor i sociala medier är för krångligt, inte minst efter­som så få behärskar latin.

– Det smärtar mig lite, för det jag gör på internet utgår inte från min sanna passion, som är att läsa och översätta latin. De handskrifter jag studerar är fyllda av skämt och gåtor, men jag kan inte posta dem på Instagram. 

Kommentarerna i marginalen kunde göra en äldre text mer tillgänglig för läsare i en senare tid, när språket i texten började upplevas som ålderdomligt och vissa ord eller referenser hade fallit ur bruk. För att visa vad kommentaren syftade på kunde skrivaren rita in en pekande hand, kallad manicula efter det latinska ordet för ”liten hand”. I illuminerade handskrifter blev maniculan alltmer elaborerad och kunde sitta ihop med till exempel en djurkropp, en växtranka eller ett människohuvud.

– Det finns faktiskt ett konsekvent tema i allt jag gör, vare sig det är på internet eller i min forskning: Jag är intresserad av hur människor tar något som har blivit svårt att riktigt förstå och översätter det för en ny publik, säger Matthew Ponesse.

En medeltida människa skulle säkerligen behöva hjälp att förstå innehållet på Medievalist Matts instagramkonto, eftersom skämten refererar till samtida fenomen, som terapi och debatten om utseende­hets, och till andra memes. De ingår i en sorts internetkultur med en viss vokabulär och vissa format, som förändras hela tiden. Matthew Ponesse tycker själv att han hänger med men han säger sig ha svårt att förstå de memes som hans son visar honom.

– Det finns så många lager av intern humor i hans generation, så jag skulle behöva ägna år av analyserande åt att förstå vad det är som är roligt.

På samma sätt är det svårt för oss i dag att upptäcka alla referenser som ursprungligen fanns i medeltidens drolerier. Det fanns säkerligen internskämt mellan munkarna och nunnorna som skapade handskrifterna, men som går oss förbi. Samtidigt kan vi överbrygga tiden genom att roas av samma bilder nu som då. Vi tycker fortfarande att det är roligt att se mäktiga personer porträtterade som idioter, konstaterar Matthew Ponesse.

– Jag blev historiker i tron att det som var intressant med det förflutna var hur annorlunda det var jämfört med vår tid. Nu tror jag inte längre att vi människor har förändrats särskilt mycket över­huvudtaget, och jag har kommit att uppskatta den tanken.