”Okunskap får städer att svämma över”

Ett varmare klimat innebär kraftigare skyfall och fler översvämningar. Men många kommuner är dåliga på att avgöra var risken för höga vattenflöden gör det olämpligt att bygga. Det menar naturgeografen Anders Brandt – som vill se ett kunskapslyft i geografi.

Natten mot onsdag 18 augusti 2021 drabbades Gävle av kraftiga översvämningar. Så här såg det ut på campus.
Bild: Anders Brandt
Det här är en kommenterande text. Analyser och åsikter är skribentens egna.

I juli och augusti drabbades både väst- och centraleuropa samt Gävle av omfattande översvämningar i samband med mycket kraftig nederbörd. Det blev en påminnelse om att vi måste anpassa vårt samhälle till ännu häftigare skyfall i framtiden.

Lyckligtvis finns verktyg för att lösa problemet. EU har ålagt medlemsländerna att kartlägga riskområden och ta fram planer för att hantera riskerna kring vattendrag som kan svämma över. Dessa kartor kan göra stor nytta.

Problemet är att kommunernas planeringsavdelningar inte alltid har kunskaperna som krävs för att tolka dem. Kartorna visar oftast utbredningen av ett så kallat hundraårsflöde baserat på en datormodell. Ett sådant område brukar vara avgränsat med en skarp gränslinje.

Redan begreppet hundraårsflöde – ett flöde som statistiskt inträffar en gång på hundra år – leder till bekymmer. Vissa missförstår begreppet fullständigt och tror till exempel att det bara kan inträffa en gång på 100 år – och att det därefter dröjer 100 år till nästa tillfälle. Andra upplever att ännu större flöden inte ens är möjliga. Och många tenderar att tolka utbredningsgränsen som exakt.

Vid Högskolan i Gävle har vi under flera år forskat kring osäkerheter i själva modelleringen och dess resultat, men även kring hur användarna tolkar översvämningskartorna. Osäkerhet upplevs ofta som något besvärligt, något man vill undvika.

Eftersom många ser översvämningsgränslinjen på kartan som en skarp gräns vill de gärna tro att bebyggelse på rätt sida av gränsen är utom fara, framför allt om trycket är stort på exploatering i attraktiva vattennära områden.

De senaste årens översvämningar visar dock att ett specifikt flöde, till exempel ett modellerat hundraårsflöde, inte alltid matchar vad som skett i verkligheten. Detta föranleder en bredare diskussion kring hur osäkerheter ska hanteras.

Jag tycker att man inte bara ska acceptera att det finns osäkerheter, utan också omfamna begreppet för att skapa ett mer hållbart samhälle. Mark som ligger strax utanför gränslinjerna borde användas till något bättre än bebyggelse som kan drabbas av översvämning till stora kostnader.

Ett sådant område skulle till exempel kunna bli en park eller ett våtområde. Det minskar risken för framtida översvämningsskador. Samtidigt uppstår en vinst i form av olika ekosystemtjänster. Dessa kan innehålla allt från social samvaro och fysisk hälsa till pollinering och temperaturutjämning.

I Sverige finns ett strandskydd som egentligen inte är till för att skydda mot översvämningar. Det ska trygga allmänhetens tillgång till strandområden och bevara goda livsvillkor för djur- och växtlivet. Det skyddade området är normalt 100 meter från strandkanten.

I praktiken har strandskyddet även varit ett effektivt skydd mot översvämningar. Det är dock uppenbart att det genom åren har byggts mycket på olämplig mark.

Under de senaste åren har strandskyddsreglerna debatterats flitigt. En utredning som blev klar i fjol föreslår att strandskyddet helt ska tas bort för vattendrag smalare än 2 meter och för sjöar mindre än 1 hektar. Skulle detta bli verklighet väntar förutom stora ingrepp på strandskyddets ursprungliga syfte även en framtid med betydande översvämningsproblem.

Prenumerera på Forskning & Framsteg!

10 nummer om året och dagliga nyheter på webben med vetenskapligt grundad kunskap.

Beställ idag

I Sverige är riskerna kartlagda endast för de större vattendragen, de mindre saknar i regel kartering. Skyfallet över Gävle ledde till mycket stora skador runt den lilla Hemlingbybäcken. Även den annars ganska beskedliga Kungsbäcken växte till över 100 meters bredd på sina ställen. Det är alltså inte vattendragens normala storlek och utseende som bör beaktas. Här krävs betydligt större förståelse för de naturgeografiska processer som verkar.

En avgörande faktor är kunskap i geografi. Ämnet är enormt viktigt. Tyvärr för det en tynande tillvaro i grundskolan, och ännu mer i gymnasiet. Det gör att både högskoleutbildningar och arbetsgivare har svårt att rekrytera inom det georelaterade området.

Klimatförändringarna ställer nya och komplexa krav på kunskap som kopplar ihop samhället med naturmiljön i ett rumsligt sammanhang. Vi behöver fler som både kan se och förstå dessa mönster och processer, samtidigt som vi också behöver fler som förstår hur man använder kartor och datorsimulerade vattenflöden till att bedöma var det är lämpligt att bygga hus – och var det är olämpligt. Det behövs helt enkelt ett kunskapslyft i geografi.

Anders Brandt

  • Docent i geospatial informationsvetenskap och ämnesansvarig för geografi, geomatik och samhällsplanering vid Högskolan i Gävle.
  • Disputerade i geografi vid Köpenhamns universitet efter magisterstudier i geovetenskap vid Uppsala universitet.
  • Undervisar och forskar i naturgeografi, översvämningsmodellering och geospatiala analyser.
  • Har tidigare även jobbat som geolog på danska Skov- och naturstyrelsen.
  • Tidigare styrelseledamot i Kartografiska sällskapet och nuvarande styrelseledamot i Geografilärarnas riksförening.­­
Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor