Orangutangen missförstådd
Orangutangerna var ursprungligen inte beroende av orörd regnskog för sin överlevnad. Det är 10 000-tals år av jakt som förvandlat dem till skygga skogsvarelser.
Bild: HUTAN/KOCP
Idag finns orangutanger endast på öarna Sumatra och Borneo. Men under Pleistocen (2,6 milj. – 12 000 år sedan) var utbredningsområdena avsevärt större och innefattade bland annat nuvarande Thailand, Vietnam och delar av Kina.
Under istiderna var klimatet kallare och torrare och regnskogarna ersattes då till stor del av ett öppnare, savannliknande landskap. Orangutangerna verkar ha klarat de här omställningarna utan större problem. Men mot slutet av Pleistocen minskade utbredningsområdena kraftigt och försköts samtidigt söderut, mot Indonesiens övärld. Det visar en ny tvärvetenskaplig studie i Science advances som har utförts av ett internationellt forskarteam med nordiska deltagare.
Forskarna bakom studien menar att klimatförändringarna till viss del bidrog till att utbredningsområdena krympte. Men för 20 000 – 10 000 år sedan började bestånden minska kraftigt – och minskningen var kraftigare än hos andra skogslevande apor i regionen. Arkeologiska fynd visar att människans jaktteknik utvecklades under perioden. Spjutspetsar, pilbågar och blåsrör blev vanliga.
Bild: Gilbert Price
Orangutangerna är stora, långsamma och lätta att se. De är därför lättjagade – och den låga fortplantningstakten gör dem extra sårbara för jakt. Det utpräglade skogslivet är en anpassning för att överleva människans intrång i deras miljö.
Den bild vi har av orangutanger – som de orörda regnskogarnas ikoner – är alltså delvis felaktig. Orangutangerna är egentligen ganska flexibla och kan klara sig i många olika sorters miljöer, om de inte jagas. Även miljöer skapade av människan kan duga, exempelvis palmoljeplantager och planterade skogar. Den insikten förbättrar möjligheterna att bevara orangutangerna som idag är akut hotade, menar forskarna.
