Så förändrade kvinnorna synen på arkeologi

Länge utestängdes kvinnor från gängse karriärvägar inom arkeologin, liksom i andra akademiska discipliner. Men trots motvinden bidrog de med nya perspektiv, då de kunde ägna sig åt ämnen som männen generellt var ointresserade av. Det har breddat synen på vår forntid, arkeologisk metodik och förväntningar på vad man kan hitta i utgrävningar.

Hanna Rydh var Sveriges första doktor i arkeologi, disputerad 1919 med avhandlingen Dosformiga spännen från vikingatiden. Hon ägnade sig sedan åt andra forskningsspår, där hon efter vistelser i Paris vävde in sociologi i arkeologi. Hanna Rydh ledde utgrävningar i bland annat Birka och borgruinen Aranäs, i franska Pyrenéerna och Indien.

Det dröjde till 1950-talet innan hon fick sällskap av andra kvinnor inom forskningen. Inte förrän 1956 blev den första kvinnan, Greta Arwidsson, professor i arkeologi.

– Det har varit en väldigt lång process för att komma till där vi är i dag när det gäller kvinnors bidrag till arkeologin. Många anpassade sig länge till mäns fokus på forskningen, medan andra fokuserade på traditionella kvinnoroller. Men i dag är forskningen mer nyanserad och mångfacetterad, säger Linda Lövkvist som doktorerar på Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet.

I sitt arbete, med arbetstiteln ”Karriär eller barriär?”, följer hon några kvinnors försök att göra karriär under 1900-talets första årtionden, då det krävdes att man var disputerad doktor för att få heltidsjobb inom kulturarvssektorn. Många kvinnor valde museibanan, som var en enklare väg för dem att ta sig in på.

Inom de delar av arkeologisk forskning som kvinnor bidrog de till en bredare syn på vad man kunde förväntas hitta i en grävning och hur fynd skulle tolkas. Ett exempel är keramik, ett annat textilier. Där gjorde Agnes Geijer en banbrytande insats på 1930-talet.

– Hon hade en moster som drev ett textilföretag och lagade kyrkotextilier. Agnes blev väldigt duktig på hantverket och övertog senare firman, säger Linda Lövkvist.

Agnes Geijer lärde sig även om det textila kulturarvet och att konservera. Ett uppdrag hon fick var att analysera textilt material från äldre grävningar på Birka – och hittade mycket mindre fragment än andra sett, berättar Linda Lövkvist.

Agnes Geijer skrev en bok, som tunga (manliga) arkeologer uppmanade henne att disputera på. En viktig poäng var att hon sett att vissa textilier var importerade och därmed kunde användas för att förstå vikingatida handelsrutter.

Hennes (manliga) opponent höjde arbetet till skyarna, men hon gavs ändå inte högsta omdöme eftersom betygsnämnden inte kunde ämnet. Det betydde att hon inte fick docentkompetens och att hon därmed var utestängd från professorstjänster.

Sedan dess har kvinnor steg för steg tagit sig in i den arkeologiska forskningen på mer jämlika villkor. Linda Lövkvists handledare, professor emerita Elisabeth Arwill-Nordbladh, lyfter fram Birgitta Hulthén i Lund som på 1980-och 1990-talen gjorde banbrytande mineralogiska analyser av keramik.

– Hon skar ut tunna skikt och tittade i mikroskop. Då såg hon hur ljuset bröts och kunde avgöra vilka mineraler som ingick i lergodset, vilket bland annat gav information om keramikens lokala spridning, säger Elisabeth Nordbladh.

Men trots alla framsteg tolkas arkeologiska fynd än i dag enligt stereotypa bilder av vad som är manligt respektive kvinnligt. Två exempel från det senaste årtionden är kvinnogravar med ”typiskt manliga” gravgåvor som svärd och andra vapen, ”Katas grav” i Varnhem och en grav på Birka där dna visade att det var en kvinna. Det väckte stor uppmärksamhet och spekulationer kring kvinnors eventuella medverkan i krig och vikingafärder.

I dag har dock bilden nyanserats. Vapenuppsättningar behöver inte betyda att det vilar en krigare i graven. Det tyder enligt en del forskare på att den döda hade en hög ställning i samhället, där krigaridealet stod högt i kurs.

På samma sätt har mängder av andra fynd tolkats om de senaste 50 åren, och framför allt ställs nya frågor inför grävningar och kring de fynd som görs. De förutfattade meningarna kring manligt och kvinnligt i forntiden blir allt färre.