Så ska gäddorna räknas

Varje år görs omfattande beståndsuppskattningar i sjöar och hav. Robusta övervakningsdata behövs för att följa populationstrender och förvalta fiskbestånden på ett hållbart sätt.

Gäddan har dock visat sig extra klurig att få grepp om. Det beror på att den vanligaste uppskattningsmetoden är nätfiske där fiskarna rör sig och aktivt simmar in i näten, men gäddan är så stationär att den sällan låter sig fångas på det viset.

Alla fiskar utsöndrar fragment av dna, e-dna. I en ny studie publicerad i tidskriften Environmental DNA konstaterar forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, att vattenburet dna kan användas för att uppskatta antalet gäddor under vattenytan. Forskarna fann ett tydligt samband mellan koncentrationen av gädd-dna i vattnet och mängden gädda.

– Att sambandet var så solklart var lite förvånande, säger Erik Karlsson, doktorand på institutionen för akvatiska resurser vid Sveriges lantbruksuniversitet.

Han och kollegorna jämförde två olika metoder för att extrahera dna. Eftersom forskningsfältet fortfarande är så pass nytt finns ännu ingen etablerad standard. Den billigaste metoden gav lika bra resultat som det betydligt dyrare alternativet, vilket också förvånade forskarna.

Experimenten skedde i kontrollerade miljöer, först i små akvarium inomhus och därefter i stora vattentankar utomhus.

Forskarna har också utfört studier i naturliga miljöer för att se hur beståndsuppskattningarna påverkas av parametrar som exempelvis temperatur, grumlighet och hur mycket annat biologiskt material som finns i vattnet. Resultaten väntas senare i år.

– En fördel med e-dna är att man slipper döda fisk för att göra sina beståndsuppskattningar. I dag ska metoden främst ses som ett potentiellt komplement till traditionella metoder, men det finns utvecklingsmöjligheter, säger Erik Karlsson.