Inga tecken på att torsken återhämtar sig

1 | En av era slutsatser i er studie är att alla svenska torskbestånd har kollapsat. Hur definierar ni ”kollapsat”?

– Det är när reproduktionen snabbt försämrats och när föräldrafiskarna är så få att leken misslyckas oftare än vanligt. Den låga nivån nåddes redan 2002 i Kattegatt.

2 | Torskens situation har uppmärksammats länge, varför har vi inte lyckats vända utvecklingen?

− Förvaltningen har inte följt forskningens rekommendationer och har inte varit tillräckligt tålmodig. Om ett bestånd håller på att återhämta sig så är det en väldigt känslig fas, då ska man inte genast öka fisket igen. Torskar kan bli 25 år gamla men i nuläget finns nästan inga torskar som är äldre än 3-4 år. Vi måste låta flera föräldragenerationer byggas upp innan vi börjar fiska igen. Det skulle ge en stabil bas av föräldrafiskar med olika egenskaper och erfarenheter som klarar förändringar i miljön bättre än om det bara finns en generation av unga föräldrar.

3 | Nu är torskfisket starkt begränsat och stoppat i Öresund och Östersjön, då borde väl torsken hämta sig?

− Hittills ser vi ingen återhämtning. Det pågår fortfarande fiske som får stora bifångster av torsk. Det fortsätter även när satta kvoter är slut och död fisk kastas i sjön, särskilt i Kattegatt och Skagerrak. Om fiskare byter ut stormaskiga torsknät mot mer finmaskiga nät i trålar för att fånga havskräfta så gör det ingen skillnad för torsken − den fångas ändå.

– Däremot finns det anpassade redskap för skaldjursfiske, med sorteringsgaller som släpper ut fisken. Sådana redskap används av räk- och kräftfiskare innanför den så kallade trålgränsen på västkusten, men utanför den gränsen ställer myndigheterna inga krav på det.

4 | Vad kan vi göra, bortsett från att minska fångst och bifångst?

− Det varierar, eftersom de olika torskbestånden har helt olika situationer. Exempelvis i Östersjön är en viktig punkt att minska övergödningen som skapar syrebrist och försämrar reproduktionen ytterligare. Vi föreslår också test av flera åtgärder, med noggrann utvärdering eftersom resultaten sällan är självklara. Exempelvis att skjuta rovdjur som sälar skulle kunna leda till ännu färre torskar, om det visar sig att sälen i området äter mer av de fiskar som äter torskens yngel.

– Ett annat förslag är att sätta ut torsk för att förstärka bestånden. Men en odlad fisk som växer upp i fångenskap får ju sitt beteende påverkat och torsken har ganska komplicerade beteenden, så innan vi kan sätta ut fiskar storskaligt måste vi ta reda på att de inte blir helt snurriga när de kommer ut i verkligheten. Då kan de göra större skada än nytta.

– Genetiken är också viktig att ha koll på − vi ska undvika att sätta ut fisk i områden där det fortfarande finns fisk med unika anpassningar som kan påverkas om de blandar sig med utsatt fisk från andra bestånd.

5 | Kan det vara för sent att vända utvecklingen?

– Det får vi hoppas att det inte är. Men när bestånden är överfiskade har de nedsatt och oförutsägbar återhämtningsförmåga – det vill säga det tar tid, och vi vet inte när eller om ett bestånd kan återhämta sig.