Tacka de gamla grekerna för lussebullens arom

Någon gång mellan år 1600 och 350 f.Kr. upptäckte en krokusodlare i närheten av Aten en blomma som var lite annorlunda. Det röda pistillmärket var längre än vanligt, och mörkare i färgen. Dessutom var aromen starkare. Antagligen användes redan saffran som krydda, men den nya blomman var något alldeles speciellt.

Sedan dess har en och samma växt förökats med sidoknölar på nedersta delen av stammen.

– Den är hansteril, så den får inget pollen. Då blir det ingen befruktning. Då finns pistillen kvar intakt – annars skulle det bli en frukt, förklarar Jens Sundström, forskare vid Institutionen för växtbiologi på SLU.

Varenda saffranskrokus i världen är alltså genetiskt identisk – kloner av en och samma individ har odlats i kanske 3000 år eller mer.

Det har länge pågått en vetenskaplig diskussion om varifrån saffranskrokusen kommer, och huruvida den är en förändring inom en art eller har uppstått som en korsning mellan olika krokusarter. Under 2019 har två forskargrupper publicerat resultat där de med varsin metod har studerat den odlade saffranskrokusen Crocus sativa. Med dna-analys och med en speciell mikroskopteknik kunde de avgöra att den är en variant av arten Crocus cartwrightianus. Den är också mest lik de blommor som växer just i regionen Attika kring Aten i Grekland. Blomman har fått sina speciella egenskaper genom en slumpmässig förändring av arvsmassan.

– Den har fått en kromosomuppsättning från äggcellen i pistillen och två från det pollen som befruktade den. Det har skett helt spontant, säger Jens Sundström efter att ha läst studierna.

Blomman blev alltså triploid, som det heter, i stället för att vara normalt diploid med två uppsättningar kromosomer. Det är den förändringen som har gjort den steril och gett upphov till de speciella och åtråvärda pistillerna som ger våra luciabakverk sin färg och arom.

Det finns också en spekulation om att den extra kromosomuppsättningen också har fört med sig att den är tolerant mot torka och trivs i lite annan miljö än den ursprungliga krokusen. Saffran odlas mest i Iran.

Nu när vi vet hur saffran uppstod skulle det kunna vara möjligt att ta fram nya saffranskrokusar, och på så sätt få en större genetisk variation. Det skulle kunna vara ett skydd mot eventuella växtsjukdomar eller andra problem.