Att inta den sämst ställdes position

Den etik som John Rawls presenterade i sin bok ”A Theory of Justice” har ofta hyllats som ett banbrytande alternativ till främst utilitarismen. Ändå tillämpas hans teori sällan eller aldrig i praktiken, inte i samhällsplaneringen och inte i forskningsetiken. I samhällsplanering och politik är utilitarismen förhärskande. Om inte alltför högljudda protester reses, får ändamålet helga medlen.

Inom forskningsetiken – jag talar nu bara om den (ganska lilla) del som har att göra med behandlingen av levande forskningsobjekt – finns starka inslag av pliktetik, deontologi. Detta gäller i alla fall medicinsk forskning på människor. Den omgärdas numera av ganska bestämda gränser för vad som är tillåtet att göra. Oavsett vad man skulle kunna vinna, är det inte tillåtet att utsätta människor för vad som helst i forskningssammanhang. Så har det inte alltid varit, och vi bör vara glada för de framsteg som har gjorts i västvärlden de senaste 50 åren. Dessa framsteg har till stor del tillkommit genom inrättandet av etikkommittéer på olika nivåer – ibland efter avslöjanden om skandaler.

Forskning på djur bedöms oftast på ett annat sätt. Där finns det inga deontologiska inslag som sätter gränser för hur djuren får behandlas. Där är det nyttomoral som råder. Om något kan vinnas för mänskligheten får djur utsättas för i stort sett vad som helst. Detta är en förgrovad utilitarism som ligger långt från Jeremy Benthams devis ”Största möjliga lycka åt största möjliga antal”.

John Rawls, för att återgå till honom, tänker sig ett samhällskontrakt som upprättas av parter i en ”ursprungsposition”. Detta innebär att parterna inte vet något om sig själva, sin ålder, sitt kön, sin ras eller sin sociala och ekonomiska position. De lever bakom en ”slöja av okunskap”, a veil of ignorance. Tanken är att ett rättvist samhälle uppnås lättare om de som bestämmer är ”blinda” för vissa saker. Detta är egentligen en gammal tanke, som också ligger bakom kampen mot jäv och partiskhet. Rättvisans gudinna brukar ju avbildas med en bindel för ögonen. Arrangemanget påminner också lite om hur den som delar en tårta får välja bit sist.

Rawls tanke är att de allra flesta nog skulle akta sig för att inrätta ett samhälle där vissa får alldeles för små tårtbitar, om de själva riskerar att hamna bland de förfördelade. Att utgå från nollpunkten, ursprungspositionen, och acceptera att man är beredd att gå in i vilken roll som helst underlättar ett system där även den minst privilegierade skulle få ett hyggligt liv.

Rawls teori är sympatisk, tycker jag, så varför tillämpas den inte i praktisk politik? Orsaken till detta är troligen att människor har svårt att tänka så abstrakt att de kan föreställa sig en situation där de inte vet något om sina specifika villkor. Men det beror nog också på att politiska beslut sällan föregås av någon genomarbetad etisk analys. Där har forskningen en fördel, eftersom det finns etikkommittéer, men av någon anledning tillämpas inte Rawls teori där heller.

Allt detta aktualiserades för mig en sömnlös natt i november, när jag ganska plötsligt hade drabbats av en – som det skulle visa sig – sällsynt och obotlig sjukdom men ännu inte fått någon diagnos. Till de första symptomen hörde en extrem klåda. När man drabbas av stark smärta, svår yrsel eller en klåda som inte går att komma till rätta med, är det lätt att bli panikslagen. Någonstans i bakhuvudet visste jag ju att jag i egenskap av människa i ett relativt välutvecklat land så småningom skulle få den hjälp som kunde erbjudas. I så måtto var jag privilegierad.

Men i den akuta situationen låg det nära till hands att jämföra mig med de marsvin och kaniner som används i hudirritationstester, något som jag antog kunde kännas som min klåda, men som inte ens kommer åt att klia sig. Den första spontana tanken borde kanske vara att något sådant behöver jag aldrig riskera, tack och lov. Men etisk reflektion innebär att gå djupare än till första bästa intuition, att undvika att falla in i den uppfattning om normalitet som godkänner en sämre behandling av individer i grupper man själv inte råkar tillhöra.

Och jag tänkte så här, i anslutning till Rawls: Om jag inte vet min ålder, mitt kön, min ras eller min sociala position, då är det väl rimligen så att jag inte heller vet vilken art jag tillhör? Rawls själv verkar begränsa sig till Homo sapiens, men inget hindrar förstås att hans teori vidareutvecklas. Poeten och Nobelpristagaren Wislawa Szymborska har förstått det här, för hon skriver i en dikt att hon kunde ha blivit född till att bli päls; det är en tillfällighet att det var människa hon blev.

Om man, som hittills, vill tillämpa olika etiska grundprinciper – nyttomoral för djur, deontologi för människor – måste detta motiveras på ett mer övertygande sätt än hittills. Ett tredje och troligen bättre alternativ vore att tillämpa Rawls teori i alla etikkommittéer som tar ställning till planerade experiment. Det skulle säkert bli ansträngande, men det skulle gå. Och det vore en nyttig tankeövning att på allvar försöka besvara frågor som: ”Vad skulle jag stå ut med, om jag vore X och hade X:s egenskaper?” X kunde ju vara jag.