En mörk nordpol
Under september når havsisen vid Arktis nått sitt minimum och därför följer många just nu [datarapporteringen](http://nsidc.org/data/seaice_index/images/daily_images/N_stddev_timeseries.png) med spänning. Risken är överhängande att det blir ännu ett rekordår.
De nordliga och sydliga ismassorna har en avgörande betydelse för det globala klimatsystemet eftersom de utgör jordens kylaggregat. Men isarna är känsliga och särskilt den vid Arktis. Till skillnad från isen som täcker sydpolen vilar den inte på någon landmassa utan flyter ovanpå havet.
Den arktiska isens sårbarhet beror till stor del på en välkänd självförstärkande återkopplingsmekanism. En vit snötäckt yta reflekterar bort det mesta av solljuset. När temperaturen stiger och isen smälter exponeras den underliggande ytan, som i Arktis fall alltså är mörkt havsvatten. Det mörka vattnet tar, i kontrast till den blänkande snön, upp en stor del solstrålningen. Absorptionen av solljus leder till värmeökning. Mer is smälter. Större områden av öppet hav blir frilagda. Mer strålning fångas in. Temperaturen stiger. Isen krymper. Och så vidare…
Satellitmätningar av det Arktiska istäcket har pågått sedan drygt trettio år tillbaka. Storleken varierar avsevärt från år till år, men trenden är tydlig. Isen krymper. Det senaste decenniet har nya oönskade rekord slagits gång på gång. År 2002 var isen på sin lägsta nivå dittills: 15% mindre än genomsnittet för perioden 1979-2000. År 2005 blev det ny bottennotering: 21% mindre. Rekordet höll sig till 2007 då isen var 39% under riktvärdet. De efterföljande åren 2008-2010 hade isen något större utbredning, men fortfarande 24-34% under normen. Nu, i månadsskiftet augusti-september 2011 är isen i nivå med rekordåret 2007 och kan förväntas krympa ytterligare ett par veckor innan höstkylan får den att börja växa igen.
Ett minskat istäcke vid polerna förstärker den globala uppvärmningen, men får också lokala konsekvenser. För en del däggdjurs välbefinnande är isen livsviktig – isbjörn, säl och valross till exempel. Ett däggdjur – människan – kan, åtminstone i ett kort perspektiv, dra viss nytta av en minskad isutbredning eftersom skeppsrutter förkortas och nya områden öppnas för oljeexploatering. För Arktis urinvånare, inuiterna, verkar dock avsmältningen mest vålla [problem](http://moreintelligentlife.com/content/johann-hari/last-days-arctic).
FN:s klimatpanel IPCC gjorde flera modellberäkningar över havsisens framtida utbredning i sin fjärde stora rapport AR4 från 2007. Inte någon av dem förutspådde en så snabb minskning som den vi nu observerar. Senare års forskning har tyvärr visat att detta bara är en av många effekter av den globala uppvärmningen som IPCC underskattade. Att de ändå emellanåt anklagas för att ha överdrivit klimatproblemen är svårt att förstå. Ännu svårare att förstå är att det finns professorer, om än pensionerade, som lånar ut sina titlar för att ge stöd åt sådan förvillarverksamhet. Exempelvis via det så kallade Stockholmsinitiativet här i Sverige.
Rymdskeppet jorden som bär oss genom vintergatan har inga livbåtar. Vi delar dess öde och får betala ett högt pris om vi väntar med livsuppehållande åtgärder. Det brinner i knutarna.
[*Jakob Löndahl*](http://www.eat.lth.se/personal/loendahl_jakob/)
