Ett europeiskt historiemedvetande – finns det?

Sedan 1990-talet pågår i Europa en kulturell integrationsprocess, i hög grad sponsrad och pådriven av EU:s institutioner och Europarådet. Målet är att skapa ett slags europeisk värdegrund, byggd på föreställningen om att vi européer har gemensamma historiska och kulturella förutsättningar och tankemönster. Om det kunde utvecklas ett europeiskt historiemedvetande, skulle vi på grundval av förenande historiska erfarenheter och minnen lättare kunna gå en gemensam europeisk framtid till mötes. Idag framstår denna process som särskilt angelägen, när den ekonomiska och politiska integrationen står inför stora svårigheter. Men det är förstås ingen lätt uppgift för integrationsarbetarna att få oss att föreställa oss en gemensam och förenande historia i ett Europa där britter genom århundradena slagits mot fransmän som slagits mot tyskar som slagits mot polacker som slagits mot ryssar som slagits mot svenskar. För tjugo år sedan dök tanken upp att nazisternas folkmord på judarna, förintelsen, skulle kunna tjäna som en historisk värdegrund för Europa. Andemeningen är att vi är européer i kraft av att vi entydigt fördömer nazisternas folkmordspolitik, och att vi sluter oss samman i en europeisk union för att motverka att likartade antisemitiska och rasistiska utvecklingar skall få fäste i det nutida Europa. Men inte heller denna tanke är oproblematisk, särskilt inte i Öst- och Centraleuropa, där den kommunistiska terrorn för många människor framstår som minst lika värd att ta avstånd från som förintelsen, och där andra världskrigets historia fördunklas av att många människor i samtiden tog nazisternas parti och bistod de tyska folkmördarna i deras avskyvärda handlingar. I det kommunistiska Östeuropa fanns ingen plats för förintelsen i läroböcker och monument, eftersom förintelseminnet skulle kunna så split i de kommunistiska samhällena och judarna inte tilläts konkurrera med kommunister om rollen som nazisternas huvudoffer och motståndare. Inte heller passade förintelsen in i starka antisemitiska föreställningar i Östeuropa om judar som aktiva och inflytelserika motståndare till ukrainare, ryssar, litauer och polacker. Endast under kortare tövädersperioder kunde djärva östeuropeiska författare, konstnärer och filmmakare anknyta till förintelsens historia. Inte heller i det postkommunistiska Öst- och Centraleuropa är folkmordet på judarna alldeles enkelt att hantera. Däremot är det nödvändigt, eftersom de nyblivna medlemsstaterna i EU också berörs av Bryssels och Strasbourgs integrationspolitik, och därtill av ett stort amerikanskt intresse för förintelsehistorien. Om denna fascinerande historia kan man läsa i den nyutkomna Bringing the Dark Past to Light: The Reception of the Holocaust in Postcommunist Europe (eds. John-Paul Himka & Joanna Beata Michlic; Lincoln & London: University of Nebraska Press 2013).