Ett kort steg upp på land — ett stort steg för växtligheten

De flesta känner till att växter är nödvändiga för djurs och människors liv, genom att de bildar organiska ämnen från oorganiska, och också syrgas. Mindre känt är att växter i sin tur är beroende av svampar.

Utan hjälp av svampar hade förmodligen växter — som härstammar från vattenlevande alger — aldrig kunnat etablera sig på torra land. Redan före växterna började antagligen lavar (kombinationer av svampar med cyanobakterier eller alger) växa på land. De första riktiga landväxterna hade inga rötter, och hade knappast kunnat skaffa sig tillräcklig näring från de karga klipporna — någon riktig jordmån fanns det inte från början. Svamphyfer kan effektivare än växtrötter fräta loss näring ur sten, och de kan till och med borra sig in i enskilda mineralkorn. De flesta moderna växter samarbetar också på ett eller annat sätt med svampar. Det kan röra sig om så kallad svamprot (mykorrhiza), eller om svamphyfer inuti de ovanjordiska delarna, som på ett delvis ännu okänt sätt ökar växternas livskraft.

Kanske har växterna också från svampar, genom så kallad horisontell genöverföring, fått en gen (PAL) som varit viktig för landlivet.
Den bildar utgångspunkt för föreningar som utgör skydd för ultraviolettstrålning, fungerar som signalsubstanser, insektsskydd, eller mellanstadier för syntes av vedämne (lignin) som ger växtkroppen den stadga som är nödvändig när inte längre växten kan flyta i vatten, och också för en del av blommornas färgämnen. Denna gen saknas hos alger, men finns hos många svampar och några bakterier.