Kött

Köttskandaler av olika slag fortsätter att rapporteras. Den här veckan fick vi kännedom om organiserad svartslakt av hästar i Sverige. Förra veckan var det några tusen kycklingar som hade kvävts till döds i en slakttransport. Veckan dessförinnan avslöjades missförhållanden på en grisfarm. Dessa nyheter väcker kanske lite indignation en dag eller två; sedan är de bortglömda i bruset av allt elände i världen som väller in i våra hjärnor. Och köttätandet fortsätter som om inget hade hänt.

De senaste åren har det framkommit att köttproduktionen är en starkt bidragande orsak till koldioxidhalten i luften och därmed till växthuseffekten. Men stora delar av media, de som handlar om matlagning, verkar inte ha hört talas om detta. Där behåller köttet en ohotad förstaplats.

För i dagarna 40 år sedan slutade jag i princip att äta kött. Den direkta orsaken var att jag just hade läst Frances Moore Lappés bok ”Recept för en fattig planet” och insett vilket resursslöseri köttproduktionen innebär. För mig var detta en nyhet, och jag tänkte att jag kan väl pröva att avstå från kött i en vecka och se hur det går. Det gick över förväntan, och nu har det alltså gått 40 år.

Jag säger att jag slutade i princip, för avsteg har jag gjort ibland, under resor och av sociala skäl. Jag skulle inte vara beredd att uppoffra mig så mycket som författaren Jonathan Safran Foer gjorde under ett besök i Ukraina. Både hans guider och personalen på en restaurang de kom till stod helt främmande inför att någon kunde vara så underlig att han inte åt kött. De blev vresiga och aggressiva mot den utsvultne ynglingen. När han frågade om han inte bara kunde få lite kokt potatis, blev svaret att potatis serverades enbart tillsammans med kött; ville han äta potatis, fick han vara så god att också äta kött. Kulturkrocken beskrivs på ett mycket underhållande sätt i romanen ”Allt är upplyst”, där huvudpersonen bär författarens namn. Foer har tidigare skrivit ”Äta djur”, som är en rapport om hur köttproduktionen går till i USA.

Anna Lindh möttes av en liknande oförståelse som Foer när hon som utrikesminister under Sveriges ordförandeskap i EU åkte runt i Östeuropa inför EU:s utvidgning. När hon skulle besöka Polen, hade UD talat om för de polska värdarna att Lindh var vegetarian, och de hade kommit överens om att hon där bara skulle bjudas på kaffe med tilltugg. När hon kom dit, hade värdarna fått kalla fötter och tyckt att det var väl dåligt att inte bjuda på åtminstone lite kött, så de hade dukat upp ”kallskuret”.

Inte heller i Sverige är den vegetariska gastronomin något att skryta med på de flesta orter. Dock är den lite bättre nu än den var på 1970-talet, då jag fick ett kokt blomkålshuvud med kokt potatis på en fin restaurang som hade lovat att laga till något vegetariskt. Man råkar ofta ut för komiska situationer när man vill äta vegetariskt på ställen som inte är vana vid sådant. Det gäller att ha humor, vilket Jonathan Safran Foer onekligen har en god portion av.

Moralfilosofen Richard Hare skrev i en essä med titeln ”Why I am only a demi-vegetarian” att det alltid ledde till intressanta diskussioner vid middagsbordet, när han var bortbjuden och fick tillfälle att berätta om sina matvanor. Han brukade i förväg tala om för sina värdar att han var halvvegetarian. Detta innebar att han tillät sig att äta kött från djur som hade betat på mark som var svårodlad, till exempel därför att den var så kuperad. Detta var resurseffektivt. Men han hade ett krav till, och det var att han skulle känna slaktaren, så att han kunde vara säker på att djuret hade dött smärtfritt. Bara så kunde han med gott samvete äta kött.

Theresia Ek, som var född 1901 och blev 107 år gammal, var däremot helvegetarian. När hon var sex år, förstod hon att det kött som dukats fram åt familjen kom från en kalv som hon hade lekt med och betraktat som sin vän. Detta var en sådan chock att hon bestämde sig för att aldrig mer äta kött (hon måste ha haft öppensinnade föräldrar som tillät detta i början av 1900-talet). Theresia Ek var skådespelare och journalist och reste mycket, men tydligen klarade hon sig bra, och hon var både rörlig och klar i huvudet fortfarande vid 100 +. Det senare framgick av en intervju i SVT:s Fråga doktorn något år innan hon dog.

Min egen väg från köttgrytorna föranleddes alltså av att jag inte ville vara med och skövla jorden på naturresurser. Men så småningom vågade jag också börja titta på hur djuren hade det under uppfödningen. Tillsammans med en god vän som studerade på Lantbruksuniversitetet var jag på 1980-talet ute och tittade på stora anläggningar med burhöns och broilers. På dessa ställen måste vi människor ha andningsskydd för att stänga ute de partiklar som virvlade i luften, så att inte våra luftrör tog skada (fåglarnas luftrör fick ta skada). Kor och kalvar som vi fick se i en ladugård hade stora kokor av avföring i pälsen, något som aldrig hade förekommit på landet där jag växte upp och där man alltid ryktade pälsen blank på både kor och hästar. Det var sorgligt att se hur snett utvecklingen hade gått på bara några decennier. Och det var säkert inte de sämsta gårdarna vi fick se, eftersom vi blev insläppta helt frivilligt.

När jag hade lärt mig fakta om resursslöseriet, trodde jag i min enfald att detta skulle räcka för att övertyga alla tänkande människor om att de borde ändra sina matvanor av solidaritet med omvärlden, men så blev det förstås inte. Inte heller verkar klimatdebatten leda till att köttkonsumtionen minskar. Varken förnuft eller empati tycks räcka till för att bryta en uråldrig vana. Det finns förstås mycket starka ekonomiska intressen och lobbygrupper som vill få oss att fortsätta som förut, men det skulle ju gå att tjäna pengar även på mat som inte kommer från djurriket. Så varför denna tröghet? Detta borde bli föremål för såväl ekonomisk som psykologisk och sociologisk forskning.