Kropp, själ och medvetande

Sambandet mellan kropp och själ är en gammal fråga. I filosofi talar man om ”mental causation” när man undrar om själen kan påverka kroppen. Man hör kanske någon som säger: ”jag känner för att gå på bio” och sen tror dom att dom varit på bio för att dom ”kände” för det. Men kan mentala fenomen ”orsaka” beteende? Modern forskning visar att det nog inte är så. Wilder Penfield stimulerade hjärnan på vakna försökspersoner redan på 50-talet; försökspersonerna kunde till exempel röra på handen som när dom spelade piano. Ett rätt komplicerat beteende. Men dom sa att det var ”någon annan” som rörde handen. Upplevelsen och beteendet kunde alltså skiljas åt. Benjamin Libet´s kända försök många år senare visade att spontanaktivitet som att spela piano, en ”viljeakt” alltså, föregås av aktivitet i hjärnan. Inte så konstigt. Men Libet fann att aktiviteten i hjärnan också föregick medvetandet och att det inte finns något samband mellan upplevelsen av att man gjort något man vill och det man faktiskt gjort. Medvetandets funktion är att ”lura” oss att tro att vi gör det vi gör för att vi ”vill” det. Säger Harvardpsykologen Daniel Wegener, som förstås inte tror på någon fri vilja. Men det är bra att bli lurad; vi är födda med en förmåga att leta efter orsaker och avsikter i det som händer runt omkring. Om det kommer en tung boll rullande och träffar tån på ett barn säger barnet: ”bollen är dum”. Evolutionen har försett oss med ett medvetande som ser orsak och effekt både där det finns ett samband och där det inte finns nåt samband. Ett finurligt arrangemang, för om vi inte ser samband kan vi bli förvirrande; det sker i en del patientgrupper. Men det är svårt att behandla patienterna genom att försöka ändra på deras ”själsliv”; däremot kan man träna deras beteende. Gör man det så ändrar sig ”själslivet” på köpet. Upplevelsen av att och varför dom gör det dom gör stämmer plötsligt. Det blir ”ordning och reda” igen; livet blir begripligt.