Kryptiska kryosfären

Nyss hemkommen från ett nordiskt forskarmöte om kryosfären, alltså om den istäckta delen av planeten, och huvudet är snurrigare än vanligt. En del förtydliganden blev det kanske, men annars stod det klart att vad gäller nordliga ismassor är mycket höljt i dunkel. Härligt.

Det finns tre så kallade nordiska excellenscentrum som samlar forskning kring kryosfären: CRAICC, SVALI och DEFROST. [CRAICC](http://www.atm.helsinki.fi/craicc/) försöker utreda processerna bakom klimatförändringarna, hur uppvärmningen ska kunna motverkas och särskilt vilken roll luftföroreningarna spelar. [SVALI](http://www.ncoe-svali.org/) fokuserar på volym- och ytförändringar hos isen i de arktiska områdena och vad detta får för konsekvenser för havsnivån och samhället. [DEFROST](http://www.ncoe-defrost.org/) studerar hur klimatförändringarna i kryosfären påverkar ekosystemen. Jag deltog i årsmötet för det förstnämnda centret – CRAICC, CRyosphere-Atmosphere Interactions in a Changing Arctic Climate (vars hemsida för övrigt blev förstörd av hackare nyligen om någon får ofullständig information från länken ovan).

En del av de resultat som presenterades vid mötet var någorlunda väntade. Istäcket blir mindre långvarigt och tunnare, vilket innebär stora skillnader i absorption av solstrålningen. En istäckt yta reflekterar tillbaka nära 90 % av solljuset. Smälter snön bort absorberas istället 70 %. Detta ger en positiv återkoppling. Mer avsmältning betyder mer ljusabsorption och därmed ökad uppvärmning.

Något luddigare är hur exempelvis sotpartiklar påverkar kryosfären. Sot bildas vid nästan all typ av förbränning, från dieselmoterer till skogsbränder. De svarta ljusabsorberande partiklarna värmer upp atmosfären. Landar sotet på en snöyta smälter den därför att dess reflektion av strålning minskar.

Eftersom sot, till skillnad från de flesta växthusgaser, har en kort uppehållstid i luften kan vi genom att minska våra utsläpp få en relativt snabb effekt av åtgärderna. Koldioxiden vi öser ut i luften idag kommer att finnas kvar i hundratals år, rökpartiklarna bara några veckor. Inte konstigt att den här typen av så kallade kortlivade klimatföroreningar har blivit favoriter bland politiker på senare år – effekterna märks före utgången av nästa val.

Men allt är inte solklart kring sot. En partikel i luften modifieras hela tiden genom interaktion med gaser eller kollisioner med andra partiklar. Därför dröjer det inte många timmar innan en svart sotpartikel förvandlats till en reflekterande molndroppe. Inte heller får sotet ligga ostört särskilt länge när det väl landat på en isyta. Antingen blir det översnöat eller täckt av snökristaller. Kanske kommer en hungrig bakterie för att få lite näring. Svåra mekanismer att mäta, beräkna och förstå konsekvenserna av.

Men komplexiteten hos sot är ändå minimal jämfört med den hos hela kryosfären. Förändrad sammansättning av gaser och partiklar i atmosfären ändrar temperaturen, vilket i sin tur justerar utbredningen av snö och is. Detta resulterar i samhällsomställningar, exempelvis ökad sjötrafik i norr, som innebär ytterligare utsläppsförändringar. Havet som friläggs när isen försvinner genererar partiklar till luften som bidrar till molnbildningen som har effekter på jordens strålningsbalans som styr temperaturen som reglerar istäckets storlek. Och så vidare. Återkopplingarna är oändliga.

Det finns en del som menar att vi skulle kunna kyla ner jorden genom välavvägda partikelutsläpp vid polerna. Tanken är att partiklarna ska reflektera tillbaka solstrålningen. Genom samverkan med ett växande istäcke blir vinsten extra stor för temperaturen och dessutom behöver nästan ingen andas in utsläppen eftersom befolkningstätheten norr om polcirkeln är ganska låg. Genialt och busenkelt.

De som tror att det går att styra klimatet på det här sättet måste vara extrema teknikoptimister. De stora dragen kring strålningsbalans, växthusgaser och global uppvärmning är visserligen välkända och har varit så i närmare hundra år. Men vi är inte i närheten av att förstå detaljerna kring det som händer i kryosfären. Än mindre att kunna kontrollera hur den beter sig. CRAICC-mötet visade med all önskvärd tydlighet att det finns mycket att veta som vi inte vet.