Nationalekonomi i vetandets värld

Vetandets värld i P1 har haft en serie om ekonomi som vetenskap som förra fredagen avslutades med en intensiv debatt mellan Olof Johansson-Stenman (professor i nationalekonomi) och Alf Hornborg (professor i humanekologi). Trots att debattens vågor skvalpade påtagligt, så var upplösningen konstruktiv och båda debattörerna blickade mot en ljusnande framtid för nationalekonomin. Programmet finns att lyssna på i flera veckor till och rekommenderas varmt.

Som nationalekonom börjar jag vänja mig vid att både lekmän och forskare från andra ämnen har starka uppfattningar om mitt ämne och till och med dess existensberättigande. Främst i och med finanskrisen 2008 – men även tidigare – har det kommit artiklar, inslag och böcker om nationalekonomins begränsningar – se några exempel här, här och här. Det är å ena sidan naturligt då ekonomi är något som berör oss alls och som vi alla tvingas relatera till, men å andra sidan känns det märkligt att höra icke-nationalekonomer uttala sig tvärsäkert om det egna ämnets brister då det till och med för nationalekonomer är svårt att hålla sig uppdaterad på ämnets kontinuerliga utveckling.

Samtidigt är det ofta inte *samtida* nationalekonomi som kritiseras, utan den bild av dess fundamenta som har spridit sig. Det sägs att nationalekonomer tror att: 1) marknaden löser allt; 2) människor endast agerar utifrån sitt egenintresse; 3) livet kan mätas i pengar; 4) kulturella kontext är oväsentliga; 5) matematiska modeller fångar allt; osv. Vore detta bokstavligen sant så skulle nationalekonomin som ämne behöva revideras. Men som med det mesta, är de ovanstående punkterna grova förenklingar.

Vi nationalekonomer bär själva mycket av skulden för att dessa bilder har växt fram när vi på grundkurserna på universiteten – i en iver att lära ut de viktigaste principerna – inte tillräckligt väl lyckas problematisera dessa och förmedla hur ämnet utvecklats de senaste decennierna. Därmed kan det bli så att de samhällsintresserade studenterna som läser nationalekonomi både får en känsla av att de förstår exakt hur de stora ekonomiska aggregaten (tänk inflation, arbetslöshet, ränta, osv) interagerar – en illusion som snabbt försvinner när man läser vidare – men också en uppfattning att nationalekonomer ser individer som snävt rationella och endast egenintresserade ekonomiska agenter. Undervisningen uppdateras och förbättras kontinuerligt men det förblir en kamp för läraren att allokera sin knappa tid mellan klassiska grundantaganden och nyvunna landvinningar.

Sedan finns den stora frågan om vi nationalekonomer som yrkeskår borde ha sett krisen komma 2008 (och tidigare kriser). Självklart faller det på oss nationalekonomer att göra prognoser över BNP, arbetslöshet, etc., men någon spåkula har vi inte. Precis som statsvetare inte kan förutse utfallen av politiska val eller psykologer inte kan förutse hur människor kommer att må, kan vi nationalekonomer inte veta hur den ekonomiska framtiden kommer att bli. Däremot bör vi naturligtvis göra bättre initierade gissningar allteftersom vår kunskap ökar.

Slutligen vill jag rekommendera lite intressant vinterläsning som förhoppningsvis ger mersmak och visar att nationalekonomin inte är det hopplösa ämne som många tror. Utan någon som helst inbördes ordning kommer härmed några läsvärda böcker : 1) Ester Duflos och Abhijit Banerjees ”Poor economics”; 2) Paul Krugmans ”The return of depression economics and the crisis of 2008”; 4) Claudia Goldins och Lawrence Katz “The race between technology and education”; 5) Richard Thalers och Cass Sunsteins “Nudge. Improving decisions about health, wealth, and happiness”; 6) Daniel Kahnemans ”Thinking, fast and slow”; och slutligen 7) George Akerlofs och Rachel Krantons “Identity economics”. Eller varför inte läsa den briljanta, alldeles nyutkomna artikeln “Reflektioner om nationalekonomins styrka och begränsningar” av Assar Lindbeck, Sveriges mest betydelsefulla nationalekonom?