Stieg Larsson och forskningen

Det har skrivits mycket om framlidne deckarförfattaren Stieg Larsson på senare tiden. Upplagesiffrorna på hans böcker har med råge överskridit den nivå då en bok, med serietecknaren Jan Berglins ord, börjar ”kalva”. Den här bloggkalven handlar om Stieg Larsson och forskningen om våld mot kvinnor.

I *Män som hatar kvinnor* inleds vart och ett av de fyra avsnitten med ett stycke kvinnomisshandelsstatistik. Siffrorna kommer från en enkätundersökning från 2001, *Slagen dam*. Studien genomfördes på uppdrag av Brottsoffermyndigheten och finns tillgänglig på myndighetens [hemsida](http://www.brottsoffermyndigheten.se/Sidor/EPT/Bestallningar/PDF/Slagen%20dam.pdf). Även om studien har kritiserats – framför allt för den breda definitionen av ”våld” – är den väl värd att läsa.

Inslagen av statistik i *Män som hatar kvinnor* ger intrycket att deckaren är väl underbyggd när det gäller fakta. Ändå undrar jag om Stieg Larsson (och hans eventuella medhjälpare) var särskilt inlästa på forskningen kring våld i nära relationer. Hade Larsson tagit sig tid att läsa t.ex. *Mäns våld mot kvinnor* (Mona Eliasson 1997) hade han vetat att den typiska misshandelsrelationen innefattar en stegvis nedbrytningsprocess. Detta gör det otroligt svårt för offret att opponera sig. Med den kunskapen i bagaget hade Larsson förhoppningsvis inte låtit sin hjältinna yttra sig som hon gör om brottsoffer. En pojke som blivit våldtagen av sin far får omdömet ”Martin hade precis samma chans som alla andra att slå tillbaka”, och en kvinna som flyr från sin misshandlare betecknas som en ”bitch” för att hon inte ”gjorde något”. Att vänta sig något sådant i en etablerad misshandelsrelation är i själva verket fullständigt orealistiskt och lägger snarast sten på börda för de drabbade.