Svenskor radikalt feministiska

Ibland verkar det som att ingen vågar sticka ut i debatten om jämställdhet mellan kvinnor och män. Dokumentärer som Könskriget (om kvinnojourer) och politiska partier som Feministiskt Initiativ har väckt starka reaktioner — många har motsatt sig att män framställs som fiender till kvinnor. Bilden har blivit att man inte får vara allt för feministiskt radikal för att nå framgång. I svensk ”samförståndsanda” ska man istället betona betydelsen av samarbete mellan könen. Nyare forskning visar dock att om man jämför Sverige med Norge så är svenskar betydligt mer radikalt feministiskt präglade än vad norrmän är. Mest radikala är svenskorna. Enkäter har gjorts till elitpersoner inom en rad samhällsområden som politik, näringsliv och media i båda länderna. I enkäterna har det ställts frågor om vad svarspersonerna ser som förklaringar till att det finns färre kvinnor än män på samhällets yttersta toppositioner. I Norge domineras svaren av förklaringar som hänvisar till kvinnornas situation: Att det är för få kvinnor som söker sig till ledande positioner eller att familjeansvar hindrar kvinnors arbetsinsats. I Sverige domineras svaren däremot av förklaringar som hänvisar till strukturella förhållanden: Att rekrytering sker genom informella nätverk eller att arbetsplatser inte ger prioritet åt rekrytering av kvinnor. En av de mest tydliga skillnaderna framkommer när det gäller hur man ser på en förklaring om att det finns diskriminering mot kvinnor: 63 % bland kvinnorna i det svenska urvalet framhåller förklaringen ”kvinnliga sökande blir förbigångna vid anställningar” som en viktig förklaring till den sneda fördelningen. Motsvarande andel bland svenska män är 29%. Bland norska kvinnor är det 25% som ger stöd åt en liknande förklaring och bland norska män är andelen 7%.Det är intressant att lägga märke till att såväl svarspersonernas könstillhörighet som deras nationella bakgrund har betydelse för hur de tänker kring frågor om jämställdhet. Mest radikalt präglade i sitt tänkande är som sagt svenska kvinnor och minst radikalt präglade är norska män. Däremellan placerar sig svenska män och norska kvinnor — på fråga efter fråga uppvisar de ett likartat svarsmönster.Har det då någon betydelse om elitpersoner är präglade av radikalt feministiskt tänkande eller inte? Den frågan är svår att besvara men vad som är tydligt är att andelen kvinnor på elitpositioner faktiskt är högre i Sverige än i Norge. Om man ser till det som brukar räknas som samhällseliten i sin helhet är andelen kvinnor i Norge 16% (år 2000) och i Sverige 26% (år 2001). I det norska stortinget är för närvarande (2008) andelen kvinnor 36% medan den är 47% i den svenska riksdagen. Detta trots att man i Norge i större utsträckning än i Sverige använder sig av kvoteringslagar för att ändra rådande förhållanden. Möjligen har införandet av strikt kvotering haft en förlamande effekt på jämställdhetsdebatten i Norge och i förlängning också gjort att utvecklingen mot jämn könsfördelning gått långsammare där än här.Resultaten kommer från artikeln Tracing Gender Equality Cultures: Elite Perceptions of Gender Equality in Norway and Sweden som jag skrivit tillsammans med den norska sociologen Mari Teigen. Artikeln har blivit antagen för publicering i tidskriften Politics & Gender.