Vad är filosofi?

Nyligen ställde ett radioprogram (”Filosofiska rummet”) frågan varför Sverige inte har producerat några stora filosofer, några i stil med kändisar som Heidegger eller Foucault.

Jag vet inte hur vi klarade oss undan det kontinentalfilosofiska eländet, men troligen var det några rigida ”positivister” som agerade grindvakter. Till exempel underkändes Foucaults doktorsavhandling i idéhistoria vid Uppsala universitet. Detta beklagades i radioprogrammet.

Där hävdades det, speciellt av en medverkande anarkist, att filosofi är en konstart, inte en vetenskap, och därför är det djärvt nytänkande som det gäller att få fram. Filosofi är förvisso inte en empirisk vetenskap, men den kan vara ett värdefullt komplement till sådan vetenskap. I själva verket anlitas filosofer alltför sällan av empiriska forskare för att få rätsida på begrepp och resonemang.

Filosofin är emellertid nästan ihjälkramad, speciellt av folk som inte har konfronterats med ämnet vid universitetet. Alla tycks vilja ha en relation till filosofi och tror sig veta vad det är. Ibland hör man uttryck som att något är ”bara filosofi” i betydelsen bara spekulation. ”Här sitter jag och filosoferar”, säger en del när de låter tankarna löpa fritt utan stringens. Den som säger så har ungefär samma relation till filosofi som den som säger att ”allt är relativt” har till relativitetsteorin.

Om man jämför Heidegger, Foucault och Derrida med sådana tråkmånsar (obs. ironi) som Russell, Hare eller Ryle, kan man se en parallell i musiken: jazz kontra klassisk musik. Den som vill lära sig spela jazzmusik bra, ska börja med att lära sig spela klassisk musik, lär Oscar Peterson ha sagt. Motsvarande borde gälla inom filosofin. Den som tänker göra stora, fantasifulla utläggningar borde först lära sig elementär logik för att det inte ska spåra ur helt.

Heidegger har ofta blivit anklagad för att vara nazist, och det är sant. Men, som den brittiske filosofen Jonathan Glover skriver, faran med Heidegger är inte att hans filosofi skulle vara innehållsligt besläktad med den nazistiska ideologin. Nej, den största faran är hans dimmiga tänkande. Hans oklarhet riskerar nämligen, enligt Glover, att underminera filosofins roll i det kritiska tänkandets utveckling.

Man kan naturligtvis se filosofin som en konstart och beundra de luftslott och suffléer som kreativa ”filosofer” har skapat. Men det räcker inte. Suffléer kan vara vackra, och det är förvisso en konst att baka dem. Men de sjunker lätt ihop, om man sticker en gaffel i dem. Och det är att sticka gafflar i suffléer, inte att baka dem, som filosofer bör ägna sig åt.

Filosofi är framför allt systematiserat förnuft, kritiskt tänkande. Att peka på oklara begrepp, ologiska resonemang och över huvud taget ställa obekväma frågor måste vara filosofens främsta uppgift. Det handlar om intellektuell renhållning. Ingen annan disciplin än filosofin har till uppgift att ta sig an detta. Att städa upp i andras intellektuella moras kanske inte är en så attraktiv syssla, men den behöver utföras.

Axel Hägerström var en stor svensk filosof i början av 1900-talet. Han var en intellektuell renhållare av rang, vilket gjorde att många var rädda för honom. 1911 blev han professor i Uppsala, och i sin installationsföreläsning utmönstrade han, med goda argument, religionen ur moralen. Det var modigt, särskilt på den tiden när prästerskapet i Sverige hade ett inflytande som det i dag är svårt att föreställa sig.

Alltsedan Sokrates har många filosofer blivit anklagade och ibland straffade för samhällsomstörtande verksamhet. Bertrand Russell, en klartänkande och ofta lättläst filosof satt i fängelse ett tag för sin pacifism. I dag är det inte lätt att vara filosof i länder som Iran och andra diktaturer. Vill man baka suffléer efter diktatorns recept, är man säkert välkommen. Men den som sticker en gaffel i sufflén kan räkna med att själv få en kniv i ryggen.

Filosofi är inte att leka med. Det är en farlig aktivitet.