Så fick gorillan sitt erkännande

Så mycken hemskhet har under de senaste decennierna förekommit i bergsgorillornas hemtrakter i hjärtat av Afrika att ett stopp för all forskning skulle ha varit förståeligt. Men icke! Tack vare fantastisk tapperhet och hängivenhet hos många personer i och kring de rwandiska gorillareservaten och hos en rad forskare från olika länder har en nästan kontinuerlig verksamhet bedrivits.

Dess bas är en internationellt finansierad forskningsstation som döpts till Karisoke – en kombination av namnen på två av regionens gorillavulkaner, Karisimbi och Visoke. Om våra nya kunskaper om bergsgorillornas fascinerande leverne kan läsas i en ny bok redigerad av Martha M Robbins, amerikansk forskare knuten till det förnämliga Institutet för evolutionär antropologi i Leipzig.

Mildare än man trott

I verkligheten är gorillor helt annorlunda än de frustande, aggressiva och liderliga bestar som tidiga upptäcktsresande beskrev från sina irrfärder i Afrikas inland. Om något kännetecknar gorillorna så är det ett fromsint sinnelag, en försynt tillbakadragenhet och distans gentemot nyfikna besökare.

Nya rön som i huvudsak gäller den ”äkta” bergsgorillan (se rutan på sidan 48) understryker och utvecklar tidigare uppfattningar att gorillan till sitt sociala beteende är en ytterst flexibel art.

Gorillorna lever i flockar med högst ett tjugotal medlemmar. Sammansättningen är antingen en silverrygg, en vuxen hane, med ett antal honor, eller flera hanar av vilka minst en silverrygg, med flera honor. Dessutom finns ”ungkarlsflockar” av hanar som inte lyckats skaffa sig något harem.

Unga hanar antingen lämnar sin födelseflock och ansluter sig till någon ungkarlsflock eller stannar kvar och inväntar – otåligt, kan man förmoda – sin fars försvinnande från scenen. Unga honor lämnar alltid sin födelseflock, antingen ensamma eller i små grupper, kanske bestående av halvsystrar. De söker upp någon flock i grannskapet att ansluta sig till. Ibland byter honorna flocktillhörighet flera gånger i livet.

Många ungar dödas

Vad bestämmer honornas val av flock? Framför allt egenskaperna hos flockens hane eller hanar. Allra helst vill honorna ansluta till en flock med två eller fler hanar, men – om detta inte är möjligt – i varje fall en flock med en riktig supersilverrygg som boss. Och varför det?

Jo, därför att en gorillahonas kanske värsta problem är benägenheten hos gorillahanar att avliva hennes unge, förutsatt att de inte själva är far till den. I vissa bestånd dödas nästan hälften av alla gorillaungar av främmande hanar.

Deras vinst med detta rysansvärda beteende är att påskynda honans återinträde i befruktningsbart tillstånd och därmed själv få en chans att bli far till hennes nästa unge. Mot sådana infanticida tendenser från främmande hanar är en honas bästa skydd en eller ett par riktiga bjässar, som kan försvara henne och ungen.

Starka hanar leder flocken

En annan fördel med att ansluta till en flock med en eller ett par riktigt kapabla hanar är att i en sådan flock håller ”ledningen” styr på de ständiga tendenserna till konkurrens och gnabb mellan honorna. Eftersom alla honor hålls lika kort av den dubbelt så store hanen, utvecklas inte några tydliga dominansförhållanden dem emellan, och de är fattiga på sådana fredsmäklande beteenden som det vimlar av hos de mer oregerliga schimpanshonorna.

Hos gorillorna är vänskapligheten större eller åtminstone spänningen mer avslappnad mellan hanar och honor än mellan individer av samma kön. Honorna har stor nytta av att skaffa sig en favoriserad position hos flockens silverrygg, och för hanarna är naturligtvis honorna den avgörande resursen för deras framgång med fortplantningen. I flockar med mer än en hane visar honorna ofta tydliga preferenser för någon av dem när det är parningsdags, och det ligger alltså i högsta grad i hanarnas intresse att vårda sin popularitet hos det andra könet.

Hanarna är också ytterst angelägna att honorna inte ska desertera, när deras flock stöter på en annan flock under strövandet i skogen. Det är framför allt vid sådana möten som honor kan komma på tanken att ”byta upp sig”, om den andra flocken verkar innehålla mer försvarskapabla hanar än deras egen. Dock inte om de har en diande unge. Att tillsammans med en unge flytta in i en annan flock vore att döma den till döden för en dråpares hand.

Honorna klarar sig själva

Till skillnad från främmande ungar behandlas flockens egna busiga ungar av de stora silverryggarna med förbluffande tolerans, för att inte säga vänlighet. Det torde ligga i deras intresse att återväxten i flocken tryggas, vilket kanske underlättas av deras visserligen blygsamma men dock synbara tendenser till faderligt intresse. Blod är tjockare än vatten, och den store silverryggen är definitivt mindre hygglig mot ungdomar som han inte själv är far till. Hos art efter art finner forskarna att djur har stor förmåga att hålla reda på olika individers släktskapsrelationer – och att justera sitt beteende därefter.

Som nämnts är det sociala mönstret högst varierande mellan olika gorillapopulationer. Det finns således bestånd där barnamord knappast eller inte alls förekommer och där honor med dibarn utan nämnvärd risk kan flytta från en flock till en annan. Bortsett från barnadråpen är våldsamheter ovanliga i gorillornas värld. Till och med kontroverser mellan angränsande flockar löses oftast genom bröstdunkande och hotfulla åtbörder och övergår endast i sällsynta fall till handgripligheter.

I vissa trakter är honornas inbördes relationer svala för att inte säga omärkliga, men på andra håll kan två eller tre honor bilda allianser som håller samman i vått och torrt. Tillsammans med sina ungar kan de rentav periodvis leva på alldeles egen hand ute i skogen – något som är fullständigt otänkbart i andra gorillakretsar.

Moderslycka i gorillornas värld

Min egen första gorillakontakt gjorde ett intryck som har fastnat för gott. Ett par kamrater och jag höll en gång på med fältarbete i trakten av Bwindi i Uganda, när vi helt oväntat fick en ledig dag. Vi stegade då in på nationalparkschefens kontor och bad om tillstånd att spåra någon av Bwindis gorillaflockar. Nej, sa han vänligt men bestämt, det går inte, eftersom gorillorna är bokade halvårsvis i förväg och inga extragäster släpps in. Eftersom inga argument hjälpte utbad vi oss att i alla fall få en guide så att vi skulle kunna ta en fågelskådarvandring i omgivningarna. Med en tracker vid namn Stephen i spetsen traskade vi snart i väg, idogt kikande på skogens alla märkliga fåglar och därjämte en och annan markatta och dykarantilop.

Plötsligt hörde jag strax till vänster om stigen det mycket svaga ljudet av en tunn kvist som bröts och såg i ögonvrån att Stephen reagerade på samma ljud. Alla tittade vi försiktigt in i dunklet – och där, fem meter från oss, låg en gorillamamma och gullade med sin lilla kolsvarta baby på precis samma sätt som vilken lycklig nybliven människomamma som helst. Stephen signalerade med några mumlande ljud till henne att vi bara var ett gäng vanliga fluktare och ingenting att bry sig om, och hon fortsatte att pyssla med sin lille.

När vi hämtat andan, hörde vi prasslande löv och knakande grenar litet längre in i skogen – och där var resten av hennes flock. Vi såg den silvergrå ryggen på en massiv hane och runt honom flera honor med ungar. De är sexton i flocken, viskade Stephen. Själv kunde jag knappt slita blicken från gorillamamman och ungen alldeles intill stigen. Då och då såg hon på oss med sina kloka bruna ögon. Det var ett mycket laddat möte och omöjligt att förtränga känslan av att vara en påflugen gäst i gorillornas verklighet.