Gud på hjärnan

Vissa forskare tror att svaret på frågan om Guds existens finns i laboratoriet. Redan nu står det klart att religionen sätter tydliga spår i hjärnan.

Den senaste versionen av den så kallade gudshjälmen för hemmabruk kommer med posten. Paketet visar sig innehålla en beige keps. Den är utrustad med elektromagneter fästa med kardborrband. Ett speciellt datorprogram alstrar signaler som går genom en härva av sladdar till kepsen. Därmed uppstår magnetfält som ska framkalla andliga upplevelser av olika slag. Instruktionsboken förklarar att ”åtta spolar, applicerade på båda sidor av huvudet, maximerar dina chanser att få en intensiv andlig upplevelse med hjälp av Shakti för Windows”.

Ärligt talat är jag djupt skeptisk redan från början. Och mycket riktigt: trots att jag följer instruktionerna noga händer inget ovanligt.

Den smått bisarra kepsen bygger på experiment utförda av Michael Persinger, professor i neurovetenskap vid Laurentian University i Kanada. Kepsen är en produkt av forskning i det gränsland mellan religion och vetenskap som ofta kallas neuroteologi. Ämnet har under senare år gett upphov till en strid ström av böcker och artiklar i massmedierna. De vetenskapliga rapporterna blir allt fler, men kvaliteten varierar.

Det är begripligt; religion är ett svårfångat begrepp. Religiösa upplevelser kan handla om allt från grupptillhörighet, traditioner och livsåskådning till en subjektiv känsla av att bli förenad med ett högre väsen. Hur mäter man sådant i ett laboratorium? Och kan människors religiösa liv verkligen ha ett direkt samband med något så världsligt som kemin i deras hjärnor? Ja, faktiskt. Det upptäckte svenska forskare till sin förvåning för fem år sedan. Just nu sammanställer de resultaten från en uppföljande studie.

Vissa hjärnor är mer öppna

– Vi halkade in på det här av en ren slump, säger Lars Farde, professor i psykiatri vid Karolinska Institutet och dessutom medlem i pingströrelsen.

Tillsammans med psykologen Jacqueline Borg – som inte är troende – analyserade han bilder av hjärnan hos femton friska män tagna med en så kallad PET-kamera. Bilderna visade hur många receptorer (mottagare) för signalämnet serotonin de hade i sina hjärnor. Antalet varierade kraftigt. En person kunde ha upp till fyra gånger fler än en annan.

Männen fick fylla i detaljerade frågeformulär. Syftet var att kartlägga hur antalet serotoninreceptorer hänger samman med olika personlighetsdrag. Mönstret var tydligt: de som hade få receptorer hamnade högt på en skala som kallas self transcendence – ett personlighetsdrag som innefattar religiöst beteende och attityder. De var helt enkelt ovanligt öppna för utomsinnliga erfarenheter. Omvänt var personer med många receptorer mer skeptiska. I övrigt fanns inga klara samband.

Forskarna publicerade upptäckten i den ansedda tidskriften American Journal of Psychiatry. Sedan dess har de gjort en snarlik undersökning av en betydligt större grupp av både män och kvinnor. De preliminära resultaten visar att sambandet är tydligt hos män, men konstigt nog inte hos kvinnor.

Att hjärnans serotoninsystem är kopplat till andliga erfarenheter är kanske inte så konstigt. Samma signalsystem påverkas av LSD och meskalin, droger som är kända för att skapa känslor av andlig insikt och andra religiöst laddade upplevelser.

Det är möjligt att somliga människor har en medfödd öppenhet för andliga intryck. Men det kan också vara tvärtom, att ett liv med andlig inriktning lämnar spår i hjärnans kemi. Forskarna kan inte säga vad som är orsak och vad som är verkan, bara att sambandet finns.

Enligt Lars Farde behöver det allt­så inte vara hjärnans kemi som avgör om man blir religiös eller inte. Där­emot kan kemin hänga samman med vilken trosinriktning man föredrar.

– Jag kan tänka mig att antalet serotoninreceptorer är färre bland pingstvänner än bland mer bibeltrogna kristna. Men ingen har undersökt den saken vad jag vet, säger han.

Desto mer forskning handlar om specifika religiösa upplevelser. Bön, meditation och religiös hänryckning är några av de mentala tillstånd som forskare försöker avbilda med hjärnkameror och andra mätinstrument.

Nunnor lät sig övertalas

Mario Beauregard och hans medarbetare vid Université de Montréal i Kanada har studerat femton nunnor som tillhör karmelitorden. Det krävde viss övertalning. Nunnorna var oroliga för att forskarna skulle använda resultaten till att avfärda deras religiositet som ett hjärnspöke. När resultaten var klara ville de inte ta del av dem.

– De ställde upp enbart för att hjälpa oss, säger Mario Beauregard, som för egen del inte är troende men kallar sig ”andligt orienterad”.

Han undersökte nunnornas hjärnor med en funktionell magnetkamera (fMRI) som visar hur blodets syrehalt förändras medan det flödar genom huvudet. Från början hade han hoppats på att studera nunnorna medan de upplevde en intensiv förening med Gud.

– Men de förklarade att Gud inte kan frammanas med viljan, säger Mario Beauregard.

I stället bad han dem att försöka återuppleva sitt starkaste minne av en gudsgemenskap. Som jämförelse fick de dels återuppleva sitt starkaste minne av gemenskap med någon annan människa, dels vila med slutna ögon. Tanken var att skillnaderna mellan de olika tillstånden skulle avslöja vilken hjärnaktivitet som var kopplad till den religiösa upplevelsen.

Forskning med hjärnkameror bygger ofta på jämförelser mellan olika mentala tillstånd. Frågan är vad man ska jämföra med. I bästa fall ska det vara något som skiljer sig på en enda avgörande punkt från det fenomen som ska studeras. Men vilken världslig mental syssla kan fungera som jämförelse med känslan av att bli för­enad med ett högre väsen och omgiven av villkorslös kärlek?

Ett annat problem är att dagens kameror är för långsamma, och ger för suddiga bilder, för att i detalj fånga vad som händer i en levande hjärna. Trots det har forskarna lyckats urskilja vissa mönster i hjärnor uppfyllda av religiöst präglade tillstånd.

Meditation påverkar hjässloberna

Bilderna av nunnornas hjärnor visade hög aktivitet i en del av höger tinninglob när de återkallade sina starkaste gudsupplevelser. Aktiviteten ökade samtidigt i flera andra områden.

– Jag vill inte påstå att hjärnan har något ”religionscentrum”. Snarare verkar ett nätverk av områden i hjärnan bearbeta upplevelser av det slaget, säger Mario Beauregard.

Den uppfattningen delar Andrew Newberg, radiolog vid University of Pennsylvania i USA. Med en avbildningsteknik som kallas SPECT har han studerat nunnor från franciskanorden under bön, och tibetanska buddhistmunkar som mediterar.

Bilderna av munkarnas hjärnor visade bland annat att meditationen sänkte aktiviteten i delar av hjässloberna som anses samordna kroppens orientering i rummet. Andrew Newberg och hans medarbetare spekulerar om huruvida förändringen återspeglar en upplevelse av utsuddade fysiska gränser under meditationen.

Forskarnas senaste resultat gäller pingstvänner som talar i tungor – ett okontrollerat flöde av obegripligt tal som även kallas glossolali. Troende tolkar fenomenet som ett slags kontakt med den helige Anden.

Fem pingstvänner deltog i experi­mentet. De blev ombedda att tala i tungor och – som jämförelse – sjunga religiösa sånger. Den tydligaste skillnaden mellan de båda tillstånden var att tungotalet ledde till lägre aktivitet i hjärnbarkens talcentrum och i frontalloberna, som bland annat är inblandade i att hämma impulsiva beteenden.

– Det stämmer överens med försökspersonernas upplevelse av att de saknar kontroll över sitt beteende under tungomålstalet, säger Andrew Newberg.

Förvisso. Men vad säger det om den helige Anden? Inte ett skvatt, anser Lars Farde. Han berättar att han själv har erfarenhet av att tala i tungor. För honom är det självklart att allt beteende – även det som har med religionen att göra – motsvaras av något slags aktivitet i hjärnan.

– Men jag ser inte det som något bevis för att Gud finns eller inte. Jag ser det mer som ett samspel mellan kropp, själ och ande, säger han.

Välvilligt väsen närmar sig

Livsåskådningen färgar upplevelsen och ger den mening. Ett tydligt exempel på det är den ryske författaren Fjodor Dostojevskij. Han hade epilepsi och var djupt religiös. Så här beskriver han ett anfall: ”Jag hade känslan av att himlen hade nedsänkt sig till jorden och svalt mig. Jag kände verkligen Guds närvaro och han steg in i mig.” I romanen Idioten låter han huvudpersonen furst Myskin drabbas av religiöst laddade epileptiska anfall.

Anne-Marie Landtblom, docent i neurologi och överläkare vid Hälso­universitetet i Linköping, har beskrivit en patient som tolkar sina anfall på ett annat sätt. Patienten är en 25-årig man som har haft epilepsi sedan barndomen. I början av ett anfall, i den så kallade aurafasen, kan han uppleva att någon närmar sig bakifrån och stannar precis bakom – och samtidigt omfattar honom med välvilja. Därefter övergår anfallet i illamående, urinträngningar och sedan en frånvaroattack.

– Men han är inte troende och gör inga som helst religiösa tolkningar av sina upplevelser, säger Anne-Marie Landtblom.

Undersökningar med elektroence­falogra?, EEG, visar att anfallen bryter ut i vänster tinninglob och sedan sprider sig till den högra. I båda tinningloberna är blodflödet oftast nedsatt, men vid en mätning – sannolikt under ett lindrigt anfall – strömmade ovanligt mycket blod genom vänster tinning- och pannlob. Det visar undersökningar med SPECT. Anne-Marie Landtblom anser att förändringarna är kopplade till den trygga närvarokänsla som patienten beskriver.

Det har länge varit känt att vissa personer med epilepsi som drabbar tinningloberna kan få starka upplevelser av kontakt med utomsinnliga väsen i samband med ett anfall. Det har lett till att vissa forskare menar att elektriska stormar som utgår från tinningloberna eller andra delar av hjärnan är grunden för alla religiösa upplevelser. En av dem är Michael Persinger, mannen bakom gudshjälmen. I flera decennier har han riktat svaga magnetfält som växlar enligt komplicerade mönster mot hjärnan hos friska försökspersoner. I många av försöken har han alstrat fälten med elektromagneter monterade på en gul motorcykelhjälm.

– Vi kan framkalla något vi kallar upplevd närvaro. Försökspersonernas bakgrund avgör om de tolkar fenomenet som Gud, avlidna släktingar, totem eller något annat, säger Michael Persinger.

Ateist granskade hjälmen

Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet, blev tidigt fascinerad av resultaten. Han beskriver sig själv som ateist. I en debattartikel publicerad i Svenska Dagbladet sommaren 1999 skrev han att religiösa upplevelser tycks sakna övernaturlig grund, och verkar i stället äga rum i enskilda personers hjärnor. Hans slutsatser byggde på evolutionära resonemang och på Michael Persingers teknik för att framkalla ”upplevd närvaro”.

– Vi blev intresserade av att upprepa hans experiment för att sedan gå vidare med hjärnavbildningsstudier, säger Dan Larhammar.

Tillsammans med en kollega, läkaren och fysiologen Marcus Larsson, besökte han Michael Persingers laboratorium i Kanada. De fick låna den nödvändiga utrustningen och fick noggranna instruktioner om hur den skulle användas.

Michael Persinger har rapporterat att magnetfälten leder till att uppåt 80 procent av hans försökspersoner känner närvaron av något slags overkligt väsen. När Dan Larhammar och hans medarbetare upprepade försöket blev siffran betydligt lägre, bara 28 procent. Mer anmärkningsvärt var att de svenska resultaten, som publicerades för tre år sedan, visar att magnetfälten inte hade något med saken att göra.

– Vår tolkning är att de effekter som både vi och Persinger ser beror på spontan hjärnaktivitet som uppkommer på grund av total avslappning, så kallad sensorisk deprivation, säger Dan Larhammar.

Personerna som fick märkliga upplevelser under experimentet – vare sig magnetfältet var på eller av – utmärkte sig i ett personlighetstest.

– De var ovanligt lättsuggererade och dessutom öppna för ett spekt­rum av idéer som brukar kallas new age, säger Pehr Granqvist, psykolog och forskare vid Uppsala universitet och ledare för studien.

Mönster går igen

De svenska forskarna misstänker att människor med sådan läggning kan ha blivit påverkade av förväntningar i Michael Persingers laboratorium. I sitt eget experiment såg de därför till att varken försökspersonerna eller forskarna i förväg fick veta om magnetfältet var på eller av. Metoden kallas dubbelblindtest.

Michael Persinger anser att svenskarna har missförstått hans instruktioner.

– De använde inte ens den riktiga hjälmen utan en speciell utrustning som vi tog fram för deras hjärnavbildningsstudier, säger han.

Han har publicerat en ny genomgång av ett tjugotal experiment som, enligt hans tolkning, visar att magnetfälten faktiskt fungerar. Dan Larhammar är kritisk.

– Det tillför inte ett dugg. Experimenten blir inte dubbelblinda bara för att man analyserar dem på nytt, säger han.

Bortom bråket om experimentella metoder återstår den stora frågan om vad hjärnforskningen egentligen kan säga om religionen. Religionsfilosofen Anne Runehov skrev en doktorsavhandling om saken vid Uppsala universitet för några år sedan. För egen del är hon troende. Hon tycker att hjärnforskarnas rön om religiösa upplevelser bör ses tillsammans med det som sociologer, teologer, religionsfilosofer, etiker och psykologer har att säga i frågan. I sin forskning har hon bland annat granskat rapporter publicerade av Michael Persinger och Andrew Newberg.

– Om teologi kan de inte säga någonting, och de kan inte avgöra om Gud finns eller inte. Men de kan se mönster i hjärnan som är gemensamma för utövare av olika religioner. Det är intressant nog, säger Anne Runehov, numera forskare i religionsfilosofi vid Köpenhamns universitet.

Andrew Newberg är något mer optimistisk om vetenskapens möjligheter att svara på frågan om Guds existens.

– Det kan ske om ett år, om tio år eller om tusen år. Men det är definitivt möjligt, säger han.

Medicin & hälsa

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor