Den svenska porrexplosionen

Den 2 maj 1954 tågade en samling indignerade medborgare genom centrala Stockholm. Under vajande fanor och till tonerna av en blåsorkester protesterade de mot det ökade inslaget av pornografi i svenskt samhällsliv. I Hagaparken talade folkpartisten Axel Gustavsson och pingstkyrkans ledare Lewi Pethrus inför 15 000 människor. Rubriken var ”Bort med smutslitteraturen” (se bild på sida 48). Den stora svenska porrdebatten var i gång. Kampen mot pornografin skulle visa sig fåfäng. Traditionalister som Gustavsson och Pethrus fick se sig besegrade av vad som ibland har beskrivits som en porrvåg som sköljde över landet på 1960-talet. Från att ha varit en exklusiv angelägenhet för överklassens män blev pornografin nu tillgänglig för gemene man. Floran av porrtidningar växte snabbt, och i tobaksaffärerna skyltade titlar som Piff, Top Hat och Kavalkad med lättklädda kvinnor på omslagen. Utvecklingen var inte friktionsfri. Massmötet i Hagaparken blev startskottet för en långdragen och hetsig diskussion om pornografins väsen och bevekelsegrunder, som engagerade både politiker och gräsrötter. Hur skulle man egentligen se på den framryckande porrpressen? Som en ovälkommen effekt av kapitalismen? Eller tvärtom som en följd av välfärdsstaten och den svenska modellen? Utgjorde den ett hot mot den svenska ungdomens sedlighet, eller borde den betraktas som en frigörande kraft i ett annars repressivt känsloklimat? Och vem var det egentligen som läste dessa nya magasin: undantagsmänniskor, skolungdomar eller vanliga Svenssons med fru och barn? Pornografins ”demokratisering” utgör en del av Sveriges efterkrigshistoria, då landet gick från att ha varit en agrar ekonomi till att bli en modern, industriell välfärdsnation. Alla konsumtionskurvor pekade uppåt – så också den sexualitetsanknutna. Med mer pengar, fritid – och förbättrad födelsekontroll – kunde allt fler ägna sig åt intressen som inte bara hade med överlevnad att göra. Åren 1965–67 fördubblades antalet förlag som gav ut pornografi. Porrpressens guldålder, kan man konstatera, sammanföll med välfärdsstatens kulmination och rekordår. Studier av porren ur ett socialt eller psykologiskt perspektiv har inte varit ovanliga. En av få forskare som däremot intresserat sig för pornografi som kommersiell produkt är Klara Arnberg, ekonomhistoriker vid Umeå universitet. Hon har nyligen disputerat på en avhandling om den svenska porrpressens framväxt och etablering under 1950- till 80-tal. Enligt henne hade legaliseringen av pornografin, som den svenska riksdagen slutligen beslutade om 1971, inte någon större betydelse för porrpressens snabba utveckling. – Avkriminaliseringen blev snarare en effekt av det sena 1960-talets porrboom än tvärtom, säger Klara Arnberg. Pornografilagstiftningen var helt enkelt inte anpassad för det kommersiella tryck som den snabba utvecklingen på marknaden innebar. Efter Danmark var Sverige näst först i världen med att lyfta bort den paragraf i tryckfrihetslagstiftningen som förbjöd ”sedlighetssårande” tryckalster. Då hade mycket hänt sedan massmötet i Hagaparken. Under 1960-talet utvecklades pornografin i en betydligt mer utmanande och explicit riktning. Den första svenska tidningen som visade närbilder av samlag i fyrfärg var Private, utgiven av porrkungen Berth Milton. Andra följde snart efter. Nya magasin sköt upp som svampar ur jorden och fick namn som Orgasm, Orgie och Stripping Sweden. Också argumenten mot pornografin blev delvis nya. Den typiske porrtidningsläsaren ansågs inte längre vara en särling med udda fritidsintressen. Han kunde vara nästan vem som helst. Porrkonsumtion, menade motståndarna, riskerade att göra unga människor till passiva onanister med krav på omedelbar behovstillfredsställelse i alla delar av livet. Kvinnor, barn och åldringar som råkade konfronteras med grov pornografi kunde ta skada. Den enda kategori vars porrtidningskonsumtion ännu inte problematiserades var medelålders medelklassmäns. Samtidigt fanns det en sexualliberal falang vars stämma växte sig allt starkare. Dess företrädare såg i porren en progressiv och frigörande kraft. – Många förknippade pornografi med en fördomsfriare syn på sexualitet och med tryckfrihet, säger Klara Arnberg. Den var en del av en utveckling mot det moderna som inte ansågs gå att stoppa. Myndigheternas kluvenhet i frågan speglade båda sidor av 1960-talets stormiga debatt. Man höll med dem som ansåg att pornografin kunde vara skadlig – inte minst den med sadistiska eller på annat sätt (som man uttryckte det) ”abnorma” inslag. Samtidigt insåg politikerna att kriminaliseringen i sig bidrog till ett ökat intresse för produkterna. En beslagtagen tidskrift behövde inte vara fel ur marknadsföringssynpunkt. Kluvenheten manifesterades också i hur man hanterade ryktet om ”den svenska synden”, som spreds över världen i slutet på 1960-talet. Här spelade inte bara tidningarna utan också filmen en viktig roll. Med titlar som Jag är nyfiken – gul och 491 vann Sverige ryktbarhet för att ha brutit sexvallen på vita duken. Europeiska och amerikanska journalister reste till Stockholm för att göra reportage om sexliberalismen som frodades i det kylslagna halvsocialistiska välfärdslandet. – Svenska politiker var tvungna att förhålla sig till den här bilden, hur tvivelaktig den än var, säger Klara Arnberg. Man oroades över den, samtidigt som man inte ville visa sig alltför konservativ. När justitieminister Herman Kling uttalade sig i New York Times och sade att han var ovillig att sätta gränser för vad folk fick titta på, kan det ses som ett sätt att visa sig radikal i relation till den rådande Sverigebilden. Ytterligare en komplikation för politikerna var porrpressens förmåga att ständigt hitta nya distributionskanaler. Pressens rådgivande nämnd, som skulle borga för att de grövsta publikationerna sållades bort från Pressbyråns landstäckande distributionsnät, fick allt mindre betydelse när uppfinningsrika porrförlag slog sig samman och fann nya spridningsvägar. De verktyg staten hade för att stoppa pornografin med blev tiden alltför trubbiga. Lösningen blev ett slags kompromiss där pornografin släpptes fri samtidigt som riksdagen lagstiftade om skyltningsförbud. Den som inte ville konsumera porr skulle inte behöva möta den i det offentliga rummet. ”Den svenska synden” skulle åtminstone inte skyltas utåt. I ett längre perspektiv kan man konstatera att lagstiftarna lyckades i sitt uppsåt. I dag är porren nästan fullt ut hänvisad till den privata sfären. Den florerar på internet, men syns sällan på ytan. Kring år 2000 var antalet förlag som gav ut porr i Sverige tillbaka på 1950-talets nivå. – Pornografin har tagit sig andra massmediala former. Många har framhållit att till exempel reklambranschen använder sig av delar av porrens bildspråk, säger Klara Arnberg. Intressant nog var det först på 1970-talet som pornografin började kopplas samman med könsrollsfrågor. Inte förrän då påpekades det som sällan lyfts fram i 1960-talets debatt: att den mesta pornografin skildrade kvinnor men riktade sig till män. För den nya kvinnorörelsens medlemmar blev pornografi i hög grad en jämställdhetsfråga. – För den tidens feminister var det mest problematiska med porren att den hindrade ett äkta jämställt möte mellan könen, säger Klara Arnberg. Visionen om att män och kvinnor skulle kunna mötas i kärlek och kamp hotades av porrens sexistiska och ojämlika bild. På så sätt påminde 1970-talets pornografimotstånd om 1950- och 60-talens: sex skulle först och främst handla om kärlek. Och liksom då var den hotade kärleksrelationen en som byggde på heterosexuell tvåsamhet. Samtidigt som pornografin blev laglig slogs rekord för Pressbyråns porrförsäljning. På ett år såldes 4,5 miljoner exemplar av de nu mer diskret torgförda titlarna. Marknaden blev alltmer diversifierad, med tidningar specialinriktade på olika sexuella preferenser, även barnpornografiska (barnpornografi blev olagligt 1980). I debatten har porrtidningsbranschen ofta kopplats samman med kapitalistisk rovgirighet och guldgrävarmentalitet. Men hur lukrativ var den egentligen? – Säkerligen kunde man tjäna pengar på den i slutet av 1960-talet – om man inte åkte fast, säger Klara Arnberg. Men få andra branscher har velat förknippas med porr, vilket gjort att de pornografiska tidningarna har varit utestängda från den stora annonsmarknaden. De har fått förlita sig på köparnas vilja att betala ett mångdubbelt pris jämfört med annan veckopress. Klara Arnberg menar att en del av porrens negativa laddning ligger i att den, historiskt sett, uppfattats som något mycket personligt, något som inte bör säljas. Just för att vi inte vill att det ska vara på det viset förstärks ofta föreställningen om ett samband mellan porr och pengar, oavsett hur verkligheten ser ut. – Porrtidningsmarknaden har inte varit mer kommersiell än andra branscher. Snarare har den, kan man säga, utgjort en isolerad ö i konsumtionssamhället, konstaterar hon.