Jihadismen inte uträknad

Den militanta jihadismens framväxt på 2000-talet har analyserats av den norske forskaren Brynjar Lia, som betonar dess uthållighet och inte minst ungdomliga lockelse i en patriarkal värld.

Publicerad

Islamiska staten tappar mark i sitt kärnområde i östra Syrien och västra Irak. Men IS har etablerat sig i flera andra länder, och terrorhotet har spridits till allt fler länder. På mindre än två år har de eller deras anhängare genomfört terrordåd i fem världsdelar, med över 1 200 dödade som följd (dödsoffren i Irak och Syrien oräknade).

– Jag tror att jihadistgrupperna har blivit det främsta uttrycket för en revolt mot en USA-dominerad världsordning, säger Brynjar Lia, som är professor i mellanösternstudier vid Oslo universitet.

Han är aktuell med essän Jihadism in the Arab World after 2011: Explaining its Expansion i Middle East Policy, där han skriver: ”De senaste femton åren har vi sett en iögonfallande ökning av jihadism som motståndsideologi, som militär kraft och som globalt terrorhot.”

En av slutsatserna är att kriget mot terrorismen har misslyckats. Terrorismen har ökat kraftigt sedan år 2000, och Brynjar Lia tror att terrorhotet är här för att stanna en längre tid.

– Bombkriget mot jihadister som Islamiska staten och al-Qaida har visserligen varit taktiska framgångar, men bombningarna har också skapat nya anhängare. Attackerna har lett till en upptrappning av konflikterna, och terrorangrepp mot USA och Europa har blivit lättare att legitimera inför anhängarna efter bombangreppen i många länder i Mellanöstern, säger han.

Brynjar Lia menar att bombningarna inte är den långsiktiga lösningen, och poängterar att dessa rörelser har ett större folkligt stöd än vad många tror. Deras ledare är populära och det går att uttrycka sympatier för dem öppet på många platser i Mellanöstern. Dessutom har tiotusentals människor rest till Islamiska staten.

– Det handlar inte om några marginella, isolerade grupper. Jihadismen har ett ganska stort folkligt stöd. Det är inte så att majoriteten i Mellanöstern stöder dem, men de kan röra sig som fisken i vattnet i stora områden, säger han.

I länder som Egypten, Jordanien, Palestina och Tunisien sympatiserar minst en tiondel av befolkningen med al-Qaida, enligt de opinionsundersökningar som gjorts. Stödet för IS är något lägre, men ligger på strax under 10 procent i länder som Algeriet, Egypten och Marocko. I Mellanöstern och i Nordafrika bor drygt 350 miljoner människor, varför man enligt Brynjar Lia kan anta att tiotals miljoner människor stöder eller sympatiserar med militant jihadism.

Han ser en tydlig koppling mellan den så kallade arabiska våren 2011 och jihadismens senaste framgångar – även om jihadismen varit en kraft att räkna med sedan slutet av 1970-talet.

– Flera stater har kollapsat och skapat utrymme för extrema jihadister efter 2011, säger han.

En annan aspekt av dessa rörelser är deras ungdomlighet. I jihadistiska rekryteringsfilmer syns påfallande ofta unga män i maktpositioner. De kan till exempel sitta på kontor och dela ut pengar till äldre personer. Budskapet är att ”hos oss är det de unga som bestämmer”.

Att unga får auktoritet över äldre är ovanligt i Mellanöstern. Många är arbetslösa och offer för en patriarkal samhällsordning, där äldre män traditionellt varit mycket tongivande.

– Den sociala mobiliteten har hindrats av att äldre sitter på många maktpositioner, säger Brynjar Lia.

– På så sätt visar IS upp en meritokratisk samhällsordning där man kan få en statusfylld position trots att man är ung, fortsätter han. Att unga män får status och berömmelse är ovanligt i denna del av världen och jag tror att detta starkt bidrar till lockelsen.

Brynjar Lia tror att vi riskerar att se en fortsatt spridning av jihadismen.

– Islamiska statens expansion i Mellanöstern har stoppats, säger han. Men jihadiströrelserna fortsätter att attrahera unga män och vi kommer nog få se fortsatta konflikter, i form av terrordåd och i form av etablering på andra platser.

Till skillnad från andra motståndsrörelser av nationalistisk eller separatistisk natur så är den militanta jihadismen transnationell och global. Den är inte ideologiskt knuten till någon tydlig plats eller region. Därför påverkas jihadisterna inte särskilt starkt av territoriell förlust, som skulle minska stridsviljan hos en etnonationalistisk grupp. Jihadisterna saknar en sådan geografisk gravitationspunkt och kan omgruppera, och blir heller inte ideologiskt försvagade av territoriella förluster. Detta gör dem svåra att besegra och därför kan radikala jihadister agera i Libyen, Afghanistan, Nigeria, Pakistan, Egypten med flera länder.

– De kommer inte att fortsätta växa, men problemet kommer att finnas kvar under lång tid framöver, säger Brynjar Lia.

Publicerad

Upptäck F&F:s arkiv!

Se alla utgåvor