”Läget är jävligt allvarligt”

”Läget är jävligt allvarligt.”

Orden är Jerzy Sarneckis, och han syftar på det ökande dödliga våldet och skjutandet i Sverige. Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet, är inte känd för att vara alarmistisk när det gäller brottslighet – tvärtom. Men nu är han bekymrad.

– Detta har tagit oss och polisen med total överraskning, fortsätter han. Det tar tid att lära sig att bekämpa detta. Det kräver gigantiska resurser. Och det ser faktiskt väldigt illa ut just nu.

Han bekymrar sig även för att skjutandet har börjat sprida sig utanför de typiska utanförskapsområdena och han jämför med Chicago på 1920-talet.

– Inom kriminologin finns det omfattade kunskaper om den tidens gäng i USA. Våra problem är än så länge inte lika allvarliga, men mekanismerna bakom dem är i stor utsträckning desamma, säger han.

Samma dag som jag intervjuar honom har en gängmedlem skjutits ihjäl med ett stort antal skott i en strid mellan två bilar i Bromma i Stockholm. Biljakten pågick en längre sträcka och flera husfasader träffades av förlupna kulor.

Detta var ingen isolerad händelse, utan en del i ett mönster av alltmer hänsynslöst skjutande på allmänna platser. Sedan år 2010 har minst tio helt utomstående personer dödats av kringflygande kulor eller i sprängdåd, enligt kriminologen Mikael Rying.

– För svenska förhållanden är detta skjutande praktiskt taget totalt okänt, så på kort sikt ser det illa ut – polisen saknar på många håll än så länge kompetens och personal för att bekämpa det, säger Jerzy Sarnecki.

– På lång sikt kommer en förändring att ske, när polisen lärt sig att hantera det. Polisens relationer till de boende i de utsatta områdena är viktiga. Polisen måste samarbeta med den stora majoriteten laglydiga människor som finns där, fortsätter han.

För ett par år sedan publicerade Forskning & Framsteg artikeln Därför ökar de kriminella gängens makt (F&F 5/2015), om den grova gängkriminaliteten – som redan då var i växande. Både skottlossning och utpressningsbrott ökade, och framför allt det senare är en stark indikation på ökande gängkriminalitet. Jag besökte bland annat Operation Fenix, som arbetade mot den grova gängkriminaliteten runt Järvafältet i nordvästra Stockholm. Vad har hänt sedan dess?

Polisen har bilden klar för sig: ”Samhället är inte rustat för att hantera den stora numerär av kriminella aktörer, och polis och andra samhällsaktörer saknar förmåga att möta problematiken”, stod det att läsa i polisrapporten Utsatta områden som Nationella operativa avdelningen (NOA) släppte i juni 2017. Där kan man även läsa att det i dag är en del av ”normalbilden att unga gemensamt går till attack mot polis” i de utsatta områdena, liksom att ”tröskeln att använda våld mot polis har sjunkit de senaste tio åren”.

Anders Göranzon, som var chef för Operation Fenix för ett par år sedan, jobbar numera på en annan befattning i en förort väster om Stockholm.

– Fenix finns delvis kvar som enhet men inte under namnet Fenix. Delar av organisationen har samlokaliserats med andra enheter, säger han när jag till slut får tag på honom.

Det som gör Anders Göranzon mest bekymrad är polisens interna problem:

– Polisen har omorganiserats, och det saknas en hel del poliser för att fylla upp rummen i den nya organisationen. Avsaknaden av resurser är ett stort problem. Det är hål överallt i organisationen! Och belastningen på oss är stor. Organisationsproblemen samt resursbristen måste lösas om vi ska lyckas vända den övergripande utvecklingen. Detta kommer att ta tid, säger han.

Sven Granath är kriminolog och analytiker vid polisen. Han kartlägger våld med skjutvapen i Sverige och berättar att det har skett en förvärring sedan början av 2010-talet vad gäller antalet dödade och skadade i skottlossningar. Dessutom har problemet nu spridit sig till fler städer.

– De senaste åren har till exempel Storstockholm och i viss mån Uppsala drabbats på samma sätt som Malmö och Göteborg tidigare, säger han.

Enligt Sven Granath finns det troligen fler illegala vapen i Sverige nu än någonsin tidigare. Polisen beslagtar varje år 1 000–1 500 illegala vapen, vilket ger en bild av omfattningen.

– Om det sedan är 5 000 eller 50 000 vapen i omlopp är det ingen som vet. De senaste två decennierna har många skjutvapen förts in i landet. Det handlar främst om pistoler och en del automatvapen. Då byggs successivt ett lager upp. Vapen blir heller inte gamla, de kan funka i många decennier.

Ett problem är även att vapen som blivit ”heta” numera ofta stannar kvar i cirkulation. Tidigare gjorde man sig av med dem, eller förstörde ett vapen som använts. Men eftersom risken att åka fast är så pass liten i nuläget, så behålls många vapen inom grupperingarna som använt dem.

– Ett automatvapen kostar 20 000 till 30000 kronor på gatan, säger Sven Granath. Pistoler kostar några tusenlappar. Men alla behöver inte ha vapen. Det räcker med att ett par inom en gruppering har vapen, så kostnaderna kan slås ut på flera personer.

Många vapen kommer från före detta Jugoslavien, och en del kommer från Mellanöstern.

– Vapen sprider sig i regel från länder och regioner där det sker eller har skett väpnade konflikter, säger Sven Granath.

Även han beklagar att Sverige varit ”sena på bollen” i denna fråga.

– Men nu sker lagskärpningar som kan ha effekt. Det kommer att ta tid, men jag hoppas att vi kan vända trenden.

Ett stort problem, tillägger han, är att mord med skjutvapen är så svåra att klara upp.

– Det leder dels till att gärningsmännen kan fortsätta begå brott, dels till att andra känner att det är fritt fram.

Sven Granath får medhåll av Mikael Rying, som är kriminolog vid NOA hos polisen och Sveriges ledande expert på denna fråga:

– Vi har sedan ett par år tillbaka en ökning av det dödliga våldet i Sverige. Det är extremt viktigt att sådant här klaras upp, annars tror man att det är fritt fram.

Mikael Rying befarar att trenden kommer att fortsätta. Under de nio första månaderna 2017 har han kunnat bekräfta 96 fall av dödligt våld – det skulle ge en siffra på 125–130 fall för hela 2017 om de sista månaderna fortsätter i samma takt.

– Det blir all time high i så fall.

Snittet för de senaste tio åren är drygt 90 fall av dödligt våld per år, enligt Brottsförebyggande rådet, Brå. År 2015 var det drygt 110 fall, vilket är den högsta siffran på senare tid.

– Mord med skjutvapen kräver enorma resurser att utreda, säger Mikael Rying. Det finns i regel många vittnen när skottlossning sker utomhus – men det är ofta svårt att få folk att prata. Det sker ju oftast inte i svenska medelklassområden. Och när det sker där så är det inte de som bor där som skjuter.

Kommer trenden att vända?

– Nej, det finns inget som tyder på det. Så situationen är allvarlig.

Även militära handgranater används allt mer i Sverige. Amir Rostami, som är polis och forskare i sociologi vid Stockholms universitet, har arbetat med en studie av dåden med handgranater i Sverige. Den är ännu inte publicerad.

– Det handlar om en kraftig ökning under 2015 och 2016. Tidigare var det mycket ovanligt – man kunde räkna ett par dåd per år, säger Amir Rostami.

Enligt den statistik som Forskning & Framsteg har tagit del av, har man belagt ett tjugotal handgranatsdåd år 2015 och uppåt 40 dåd år 2016. Kurvan liknar en liggande hockeyklubba.

Även om Jerzy Sarnecki är förvånad över utvecklingen, så finns det andra som inte är det, till exempel Per-Olof Wikström, som är professor i kriminologi vid Cambridge university. Han fick år 2016 som förste svensk det prestigefulla Stockholm criminology price för sin forskning om ungdomsbrottslighet. Han har tidigare arbetat på Stockholms universitet, varit forskningschef på Brå och jobbat på Polishögskolans forskningsenhet. Han har nu varit forskare i Cambridge i tjugo år, och följer utvecklingen i Sverige via medier. Han avstår i regel från att själv medverka i medier.

– Redan när jag jobbade på Brå på 1990-talet varnade vi för utvecklingen i vissa stadsdelar, säger han.

Gävlemålet från uppväxten i Brynäs, i staden som då kallades för ”Sveriges Chicago”, sitter i. Det är denna uppväxt som fick honom intresserad av våldsbrott.

– Det kan ta en 10–15 år att vända en sådan här utveckling, suckar han. Redan på 1980-talet undersökte vi våldet i ett antal svenska städer, och det är samma bostadsområden som nämns i dag – men då var det ju på en helt annan nivå. Folk sprang inte runt och sköt på varandra på den tiden.

Även han beklagar att det har fått gå så långt, och att det därför blir desto svårare att åtgärda problemet.

Hur kan den här trenden vändas?

– Vi vet ganska bra vad som är de grundläggande orsakerna till problemet, säger han, men det behövs mer forskning och utvecklingsarbete. Det är till att börja med nödvändigt att ta den här brottsligheten på allvar. Vi måste omvandla vad vi vet om brottslighetens orsaker till effektiva åtgärdsprogram baserade på kunskap. Tyvärr görs det väldigt lite avancerad forskning på området i Sverige. Bra forskning kostar pengar.

Per-Olof Wikström och hans kolleger har tidigare bland annat följt 700 ungdomar i Storbritannien i 15 år, i deras forskning om betydelsen av samspelet mellan individ och miljö, med särskilt fokus på samspelet mellan personlig moral och de moraliska sammanhang som ungdomarna befinner sig i.

– Vi har försökt skaffa oss en helhetsbild av dessa ungdomar, med hjälp av detaljerade data om ungdomarna själva och hur de lever sina liv – genom att studera vad de gör, i vilka miljöer och tillsammans med vem, säger han.

Den viktigaste lärdomen är att brottslighet bygger på acceptans av vissa beteenden, och att dessa beteenden ofta grundläggs tidigt i livet.

– Det gäller att fråga sig varför brottslighet blivit acceptabelt i vissa bostadsområden i Sverige. Det finns alltså miljöer där sådana här beteenden främjas.

Per-Olof Wikström poängterar att de flesta som växer upp i dessa miljöer inte blir brottslingar, trots dåliga förutsättningar.

– Socioekonomiska faktorer är inte så viktiga som många tror. Att försöka förutsäga någons brottslighet utifrån föräldrarnas utbildning och ekonomi och så vidare är svårt, då sambandet är mycket svagt. Men eftersom polis och socialtjänst oftast kommer i kontakt med personer med sådan bakgrund, så tror många att det finns ett starkt samband. Men merparten blir ju inte kriminella, trots dessa faktorer, säger han.

De som begår brott är de som uppfattar att det är acceptabelt, eller inte kan motstå kamrattryck på grund av svag självkontroll. Det handlar mycket om i vilket moraliskt sammanhang man växer upp och verkar.

– Familjen och skolan är två av de viktigaste källorna till moralbildning hos barn och ungdomar, även om kamratgruppen sedan får ökad betydelse under tonårsperioden, säger Per-Olof Wikström.

I de socialt utsatta områdena handlar det snarare om att det finns många dysfunktionella familjer och dysfunktionella skolor. Enligt hans och hans kollegers senaste systematiska forskningsgenomgång i frågan, så förklarar social utsatthet oftast runt 3–4 procent av variationen i befolkningens brottslighet. Men däremot kan moraluppfattning och självkontroll, i kombination med de moraliska sammanhang som man vistas i, förklara uppåt 60 procent av variationen bland ungdomar. Dessa resultat är bland annat presenterade i boken Breaking rules, som publicerades 2012.

– Förmågan till självkontroll tycks delvis vara medfödd, men den kan även tränas upp, säger Per-Olof Wikström. Det är en viktig faktor för att kunna motstå kamrattryck.

Han ser även segregationen som ett stort bidragande problem.

– Att koncentrera många människor med många problem – allt ifrån drogproblem och problem förknippade med att man är ny i landet – är mycket tveksamt och troligen de främsta orsakerna till att vi har vissa bostadsområden med en hög kriminalitet bland de boende.

Per-Olof Wikström är apropå denna fråga dessutom kritisk till att Brå valt att sluta publicera statistik över invandring och brottslighet. Senast detta skedde var år 2005.

– Det har troligen motsatt effekt jämfört med vad man önskar. När det gäller en så komplicerad fråga som invandring och brottslighet behöver vi mer – inte mindre – kunskap.

Ibland rekryteras före detta kriminella i projekt mot kriminaliteten. Per-Olof Wikström är tveksam till detta som en effektiv brottsförebyggande åtgärd.

– Om man över huvud taget ska ta hjälp av boende i det brottsförebyggande arbetet borde man kanske snarast ta hjälp av dem som växer upp i dessa områden och som det ändå går bra för.

En annan forskare som är bekymrad över utvecklingen är Lars Korsell, som för tillfället är tjänstledig från sitt jobb som forsknings- och utbildningsråd på Brå. Nu arbetar han hos den nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism.

– Intrycket man får är att problematiken har ökat och att polisen inte verkar kunna klara upp situationen. För tio år sedan var en skottlossning en nyhet, men i dag sker en normalisering. Det är konstigt att man inte har lyckats bryta utvecklingen, säger han.

Han betonar däremot att skjutandet inte behöver ha med organiserad brottslighet att göra. Det är snarast en svans som ställer till det.

– Det är ett arv från mc-gängen på 1990-talet. De skapade en bild av vad ett gäng är. Med facit i hand: Vi tog det inte på allvar då.

Hur vänder vi trenden?

– Tja, det ser rätt dystert ut, säger Lars Korsell. Utifrån vad vi ser nu är det svårt att tro att det kommer vända i närtid. Visst är skola och jobb och allt detta viktigt. Men vi kan inte göra om samhället på en gång. Först av allt måste ju de här områdena återerövras av polisen. All brottsbekämpning bygger på information. Folk måste våga tipsa och vittna. Så polisen måste ta kommandot lokalt. Lyssna på dem som bor i de utsatta områdena och beivra vandalism, bilbränder, buskörning med mopeder och narkotikaförsäljning. Det är där man måste börja. Om man gör detta på allvar så kan man få med sig de lokala aktörerna. Sedan blir det lättare för myndigheterna att även ta kontrollen över den mer dolda brottsligheten, för att på sikt få området på rätt köl.

Samtliga forskare som har intervjuats i samband med den här artikeln betonar med emfas samhällets roll för att vända utvecklingen. Vi måste bekämpa arbetslösheten, förbättra situationen i de utsatta områdena och engagera alla myndigheter och frivilligorganisationer. Framför allt skola och utbildning lyfts fram som den viktigaste långsiktiga åtgärden mot brottslighet.

Men segregationen ökar i Sverige och antalet utsatta områden växer, samtidigt som allt färre klarar den svenska grundskolan. I höstas rapporterade Skolverket att 17,5 procent av eleverna som gick ut årskurs nio under våren 2017 saknade gymnasiebehörighet. Det är den största andelen någonsin, och den har ökat kraftigt de senaste åren. För bara fem år sedan var andelen drygt 12 procent. De som inte klarar grundskolan är framför allt pojkar och framför allt elever med utländsk bakgrund.

– Det är en tickande bomb, säger Mikael Rying. Många frågar sig hur det har kunnat gå så här långt. 

Så ökar vapenvåldet

Våldet i de svenska storstäderna under 2010-talet har beskrivits som fyra–fem gånger värre än i våra grannländer, sett till antalet dödade och skadade med skjutvapen.