Annons

Paolo Macchiarini anställdes vid Karolinska institutet 2010. 2013 får han operationsförbud och 2014 anmäls han för första gången för forskningsfusk. 

Bild: 
Sven Lindwall / EXP / TT

Visselblåsarna straffades – de ansvariga jobbar vidare

Två år efter att skandalen kring den bluffande stjärnkirurgen Paolo Macchiarinis experiment med plaststrupar I människor blev allmänt känd är de viktigaste frågorna fortfarande obesvarade. Hur kunde det gå så långt trots att ledningen hade larmats? Och varför har affären inte blivit grundligare utredd? Här beskriver den grävande journalisten Bo Lindquist, som avslöjade skandalen i SVT:s dokumentärserie Experimenten, att härvan tycks vara större än han först anade.

Annons

Publicerad:

2018-09-25

När jag började undersöka Paolo Macchiarinis operationer med plaststrupar trodde jag att mitt arbete skulle bli kortvarigt och aldrig resultera i ett tv-program. Att ett toppuniversitet som Karolinska institutet skulle ha härbärgerat forskningsfusk på den nivå som Macchiarini anklagades för var otänkbart för mig. Likaså kunde jag inte tänka mig att ett svenskt sjukhus skulle ha kunnat tillåta att ovetande patienter utsattes för livsfarliga experiment på operationsbordet.

När det visade sig att jag hade fel – att allt stämde – tänkte jag att det skulle räcka med att berätta detta offentligt, så skulle allt ställas till rätta. Karolinska institutet och Karolinska universitetssjukhuset skulle naturligtvis göra allt för att skapa fullständig klarhet i hur vetenskap, moral och sjukvård kunnat korrumperas så drastiskt.

Det har nu gått mer än två år sedan SVT:s Dokument inifrån i dokumentärserien Experimenten avslöjade vad som egentligen pågått. Jag kan konstatera att skandalen på intet sätt är död och begraven. Efter två år och många utredningar är det tydligt att de båda institutionerna fortfarande undviker en av de absolut viktigaste frågorna – hur kunde man i två års tid i praktiken skydda Macchiarini, i stället för att lyssna på de avslöjanden om övergrepp och forskningsfusk som kom från de egna läkarna?

När Experimenten sänts inleddes offentliga utredningar i dussintal i Sverige såväl som i andra länder där Macchiarini verkat. Jag utgick då från att hela affären skulle bli totalt genomlyst. Till en början ledde avslöjandena också till mycket självrannsakan och till en noggrannare och striktare tillämpning av lagar och regler. På både KI och KS arbetar ju vanlig, hederlig sjukvårdspersonal och forskare. En stor del av personalen reagerade starkt på hur deras arbetsplatser korrumperats och utnyttjats för ändamål som gick rakt emot vetenskapens och medicinens grundprinciper. Över hela landet reagerade läkare, sjuksköterskor och forskare mot fusk, lögner och övergrepp.

Men allt eftersom tiden gick blev det uppenbart att utredningarna inte gick till botten med hur det kom sig att de fyra läkarna som upptäckt vad som pågick motarbetades av sina ledningar. De fyra fick KS-personalens årliga pris 2016 – Karolinapriset. Men det kom från kollegor – inte från ledningen, som ju till och med jagat visselblåsarna med en polisanmälan och hot om förstörda karriärer.

Samma diskrepans märktes på KI. Där upprördes hundratals forskare och läkare i grunden över att se hur ett antal ledande personer missbrukat sina ställningar och inte bara stöttat en charlatan, utan också motarbetat alla försök att avslöja honom. Men från ledningen på KI möttes visselblåsarnas avslöjanden av kalla handen. Till och med när Karolinska institutets nuvarande rektor Ole Petter Ottersen den 25 juni 2018 satte punkt för det akademiska utredningsarbetet om Macchiarinis plaststrupar, fortsatte han att ge visselblåsarna smäll på fingrarna. Visserligen fällde han Macchiarinis samtliga sex artiklar om plaststrupar i människa på nästan exakt samma grunder som visselblåsarna försökt få ledningens gehör för i åratal. Men samtidigt kunde han inte låta bli att ge dem skarp kritik. Tre av de fyra visselblåsande läkarna klandrades för att ha varit medförfattare till någon av Macchiarinis artiklar. En av de fyra – hjärtkirurgen Karl-Henrik Grinnemo – fälldes dessutom för samma grad av fusk som Macchiarini själv i den första vetenskapliga artikeln om en av de patienter som fått en strupe av plast, Andemariam Beyene.

Rektor Ole Petter Ottersen hävdade att Karl-Henrik Grinnemo borde ha insett att den artikel han var medförfattare till inte var sanningsenlig. Enligt Ottersen skulle Grinnemo ha haft kunskap om patientens verkliga tillstånd och därför kunnat se att det vetenskapliga arbetet inte stämde. Han baserar detta på att Grinnemo gjort en sammanfattning av patientens hälsotillstånd en månad efter operationen – då patienten lämnade Sverige och återvände till Island. Ottersen bortsåg då från en avgörande omständighet – eftersom Grinnemo inte varit patientens behandlande läkare hade han hindrats av sjukvårdens sekretessregler från att efterforska hur patienten verkligen mådde. Dessutom eftervårdades patienten en stor del av tiden inte i Sverige utan på Island.

De tre visselblåsare som kom med små bidrag till någon av Macchiarinis artiklar ska naturligtvis inte behandlas annorlunda än övriga medförfattare. Men det finns samtidigt en avgörande skillnad – i motsats till övriga medförfattare så begärde visselblåsarna att artiklarna skulle dras tillbaka och ogiltigförklaras. Det var ju tack vare dessa visselblåsare som Ottersen kunde fälla Macchiarinis forskning – inte tvärtom.

För tre av visselblåsarna – den fjärde, intensivvårdsläkaren Thomas Fux, hade inte deltagit i något artikelskrivande och kunde därmed inte klandras – innebär den hårda kritiken från KI en stämpel för resten av livet. En fet plump i protokollet som kan göra det svårt att få anslag och gå vidare i karriären. För det vetenskapliga samfundet var signalen glasklar: påtala forskningsfusk – och riskera att själv bli straffad!

Medan visselblåsarna på så vis hålls kvar i skamvrån får däremot de många professorer, överläkare och chefer som fick vetskap om missförhållandena men valde att aktivt motarbeta visselblåsarnas avslöjanden arbeta vidare. För den typen av försumlighet finns inget straff att utmäta. Men för att ändå försöka förstå hur detta kunde pågå i flera år började jag gräva djupare, vilket resulterade i boken Macchiariniaffären – sanningar och lögner på Karolinska, som kommer ut i dagarna. Jag fann att inte bara ledningarna för KI och KS, utan även regering och landsting, verkade vara ansvariga för att inte gå till botten med Macchiariniaffären. Syftet verkade handla om mer än att bara rädda enskilda karriärer från så stor skadeverkan som möjligt. Det visade sig att vidare nationell hänsyn tycks ha vägts in.

Den första åtgärden från dåvarande rektorn för Karolinska institutet, Anders Hamsten, var att försöka förskjuta skulden för Macchiarinis övergrepp från Sverige till Ryssland. I SVT:s morgonprogram den 28 januari 2016, dagen efter att det avslutande avsnittet av serien Experimenten hade sänts, hävdade han att övergreppen skett i samband med Macchiarinis ryska forskning, som KI enligt honom inte hade någon del i. I Sverige skulle allt ha gått rätt till väga, menade han – liksom sjukhusledningen på KS. Plaststrupeoperationerna i Sverige skulle enligt deras synsätt inte varit experiment, utan rena livräddande ingrepp.

Denna beskrivning lyckades dock inte stoppa den flod av kritik som vällde upp både bland allmänheten och bland personer verksamma inom sjukvård och forskning. Rop på att händelserna granskades av en offentlig utredare kom från fler och fler håll. Men vem skulle stå för granskningen? Eftersom KI är en statlig myndighet är det regeringen som har huvudansvaret. Den dagliga översynen är dock delegerad till institutets styrelse – det så kallade konsistoriet.

När det 2016 blev uppenbart att KI:s agerande måste utredas tillät regeringen KI att själva dra upp riktlinjerna för hur den egna verksamheten skulle granskas. Ordföranden för KI:s konsistorium, Lars Leijonborg – som varit huvudansvarig för KI under tiden då Macchiariniskandalen blev känd men inte åtgärdad – fick själv formulera listan över vilka frågor som den kommande utredningen skulle prioritera. Han lade då fokus på händelser som skett före hans egen och KI-rektorn Anders Hamstens tid. Han fick även föreslå sin egen granskare. Det blev en person som han och Anders Hamsten samarbetat med tidigare, juristen Sten Heckscher – en man som enligt Leijonborg var extra lämpad att utreda missförhållandena eftersom han varit ”justitieminister, rikspolischef och president i Högsta förvaltningsdomstolen.” En man som tillhörde samma kretsar kring regering och samhällstoppar som han själv.

Inte helt förvånande pekade den så kallade Heckscherutredningen varken ut Hamsten eller Leijonborg som de mest klandervärda. I stället siktade utredningen, precis som den fått i uppdrag att göra, in sig på de tidigaste händelserna i hela härvan, själva rekryteringen av Macchiarini – det vill säga tiden innan visselblåsarna kommit med sina upptäckter.

Den ansvariga ministern Helene Hellmark Knutsson gick på Heckschers linje att det varken var Hamsten eller Leijonborg som förbrutit sig värst, utan tvärtom den tidigare rektorn, Harriet Wallberg – hon som en gång i tiden hade rekryterat Macchiarini. Ministern sparkade Wallberg från hennes nya jobb som universitetskansler och i medierna såg det ut som att regeringen ställt allt till rätta, trots att huvudfrågan fortfarande var obesvarad: Hur hade två av landets främsta medicinska institutioner kunnat bortse från bevis om förfalskad vetenskap och patientövergrepp och i praktiken i stället skyddat förövaren, snarare än offren?

Varför gjorde Helene Hellmark Knutsson så? Hon har ännu inte svarat mig, vilket gör att jag måste söka efter rimliga förklaringar på annat sätt. Vad kan det ha funnits för värden som varit så stora att regering, institut och sjukhus inte undersökte hur det egentligen förhöll sig? Varför valde de av allt att döma att i stället lägga locket på?

Vid tiden för visselblåsarnas första avslöjanden ägnade sig KI-ledningen åt intensiva förhandlingar om nya stora anslag och donationer. Ett stort statligt forskningsanslag, en så kallad SFO, höll på att ta slut och måste förnyas. Samtidigt hade en förmögen affärsman från Hongkong, Ming Wai Lau, erbjudit KI en enorm donation på 400 miljoner kronor för att starta en filial i Hongkong. Enligt donatorns önskemål skulle Hongkong-filialen särskilt satsa på regenerativ medicin – det område där Macchiarini var KI:s starkaste affischnamn. Ytterligare en stor donation från Hongkong var på gång, från dr Li Dak-Sum. Det center han var intresserad av att finansiera skulle sammanföra forskare från KI med forskare från Hongkong. Även där låg fokus på regenerativ medicin och stamceller. I samtliga dessa fall hade KI lyft fram Macchiarini som exempel på institutionens excellens inom området.

Det var alltså mitt i dessa känsliga förhandlingar och ansökningsförfaranden som de fyra visselblåsarna dök upp med fakta som gav en helt annan bild.

Till dessa skäl kan läggas en rädsla för att KI:s internationella varumärke stod på spel och att dess goda namn i Nobelsammanhang skulle kunna drabbas. Det var ju faktiskt Nobelkommitténs själve sekreterare, Urban Lendahl, som stöttat Macchiarini och deltagit i nedtystandet. Han antydde själv att Nobelpriset riskerade att smittas av Macchiariniskandalen när han med motiveringen att han ”gjort felbedömningar, och för att hålla Nobels renommé rent” valde att lämna Nobelförsamlingen i december 2016.

Mörkläggningen av vad som skett kring operationerna med plaststrupar började på KS, där de första signalerna kom om att något var riktigt fel. Det var här operationerna genomfördes och det var här de fyra läkarna började undersöka vad som var fel när de såg patienterna lida. Sjukhuset valde, precis som KI, den enklaste vägen. De stoppade Macchiarini från att operera och tystade samtidigt ned det hela. Under flera år hävdade sedan dess chefläkare, Johan Bratt, att patienterna varit akut döende och att experimenten inte varit experiment, utan livräddning i sista stund. Det är svårt att få reda på hur sjukhusledningen tänkte, eftersom Bratt och övriga närmast inblandade fortfarande avböjer att kommentera. Var det skadestånd man oroade sig för – eller risken för åtal? Eftersom ledningen fortsätter att lägga locket på kan man bara gissa.

Det långa nedtystandet av visselblåsarnas avslöjanden gjorde att även rättssystemet kom igång senare än vad det borde gjort. Detta bidrog till att åklagarna hösten 2017 lade ned förundersökningen kring Macchiarinis operationer, då flera av de misstänkta brotten redan hade preskriberats – bland annat brott mot etikprövningslagen, brott mot att använda läkemedel och behandlingar som inte godkänts av läkemedelsverket. Dessa handlingar prövades således aldrig, eftersom tiden runnit i väg.

För de allvarligaste misstankarna – grovt vållande till kroppsskada och annans död – hade visserligen inte preskriptionstiden löpt ut, men där var rättsläget inte lika tydligt. Åklagarna hävdade att det inte gick att väcka åtal eftersom det inte gick att bevisa hur patienterna skulle ha mått utan plaststruparna – de patienter som opererades på KS led ju av mer eller mindre svåra sjukdomar redan innan de fick sina plaststrupar inopererade. Frågan är hur denna bedömning står sig rent rättsligt. Måste man kunna bevisa hur livet skulle ha sett ut flera år fram i tiden för att till exempel ett dråp ska vara straffbart?

I december 2017 överklagade familjerna till två av patienterna åklagarnas beslut att inte väcka åtal, vilket ledde till att specialåklagare började gå igenom bevismaterialet en andra gång. Om detta i förlängningen kommer att leda till åtal är tveksamt. Paolo Macchiarini har hittills alltid klarat sig rättsligt.

Medan visselblåsarna fortsätter att få smäll på fingrarna går männen som gjorde Macchiariniaffären möjlig vidare i tysthet. Några av dem har visserligen fått lämna sina befattningar – men nästan alla fick genast nya uppdrag. När KI slutligen öppnade sin nya kinesiska filial 2016, Ming Wai Lau Centre, var Lars Leijonborg med på invigningen. Flera av de personer som mest energiskt gett sitt stöd åt Macchiarini, bland andra KI-professorerna Urban Lendahl och Ola Hermansson, fick nya uppgifter i Kina. Förre rektorn Anders Hamsten fick i uppdrag av regeringen att utreda prissättning på läkemedel för socialdepartementet. Och den chefläkare på KS som i åratal påstod att Macchiarinis patienter legat på sina dödsbäddar och att experimenterandet bara varit ett akut livräddningsförsök – Johan Bratt – har nu befordrats till att bli chefläkare för hela Stockholm. Det innebär att han har ansvar för kvalitet och patientsäkerhet.

Det som kanske upprör mig mest, så här drygt två år efter det att händelserna på KI och KS blev allmänt kända, är bristen på vetenskaplig självrannsakan hos de personer som var närmast ansvariga. Samtliga är läkare och/eller vetenskapsmän. Trots detta verkar de inte känna något behov av att redovisa hur de kunde missbruka allmänhetens förtroende och medverka till att intet ont anande patienter blev försökskaniner för livsfarliga och ovetenskapliga experiment.

Vetenskaplig ärlighet och självkritik är fundamentalt inom vetenskapen. Om dessa grundpelare brister korrumperas inte bara forskningsvärlden – utan hela vårt demokratiska samhälle.

Bosse Lindquist avslöjade Macchiarini­skandalen i SVT:s Dokument inifrån i januari 2016 och utkommer nu med boken Macchiariniaffären – sanningar och lögner på Karolinska (Albert Bonniers).

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

2