Utforskande och gränsöverskridande litteratur

Olga Tokarczuk tilldelas 2018 års Nobelpris i litteratur. Hon är en av de yngsta mottagarna under prisets historia. En ”gränsöverskridande” författare står det i motiveringen, och historiska landsgränser är en av bottnarna i hennes författarskap.

Motiveringen till priset lyder ”En berättarkonst som med encyklopedisk lust beskriver gränsöverskridandet som livsform.” Olga Tokarczuk är en författare som utforskar det gränsöverskridande på olika sätt. I hennes bok Gammeltida och andra tider, från 2006, förekommer ett enormt svampmycel som påverkar alla människorna som bor i en by. Gränser mellan historisk tid, naturens tid och den mytologiska tiden suddas ut. Samma bok tar också upp fysiska landsgränser.

– Det som jag personligen finner mest spännande är att hon tar sig an de delar av Polens historia som var undanträngd och förtegs under kommunisttiden på officiell nivå, säger Barbara Törnquist-Plewa.

Hon är doktor i slavistik – studiet av de slaviska språken och folken, och professor i Öst- och Centraleuropastudier, vid Lunds universitet. Hon känner personligen igen sig i Olga Tokarczuks beskrivningar av Polen och berättar hur stora delar av historien länge har gömts undan i det polska samhället, som judarnas historia, ukrainarnas och tyskarnas öden och kulturarv i Polen.

– De historiska händelserna vävs in i det mytiska och magiska. Den blandningen är väldigt tilltalande, säger Barbara Törnquist-Plewa.

Olga Tokarczuks egen familjehistoria utspelar sig också på gränsen mellan olika länder, där erövringar har förändrat landsgränserna och tvingat folkgrupper på flykt. Tokarczuks farföräldrar föddes i ett område som i dag ligger i västra Ukraina, och som 1939 tillhörde Polen. Det invaderades, först av Sovjetunionen, sedan Nazityskland och slutligen igen av Sovjetunionen 1945. Farföräldrarna tvingades fly västerut till de polska territorierna. I Tokarczuks författarskap finns en tydlig fascination för gränsområden som dessa.

Barbara Törnquist-Plewa har själv forskat om den historiska bakgrunden kring platser som dessa. I ett projekt undersökte hon städer i Öst- och Centraleuropa som förlorade majoriteten av befolkningarna och återbefolkades av andra. Hur de nya bosättningarna förhåller sig till det historiska arvet är en komplicerad fråga.

– Det är försvunna främlingar, döda eller tvångsförflyttade, av en annan etnicitet och religion som har lämnat efter sig byggnader och kyrkogårdar. De som bor där i dag har ingen personlig relation till främlingarna, samtidigt som det finns svåra krigsminnen kopplade till dessa grupper. Hur ska de förhålla sig till arvet?

Om man aldrig har läst Tokarczuk förut rekommenderar Barbara Törnquist-Plewa en bok som också har filmatiserats.

– Jag skulle säga Styr din plog över de dödas ben (2010, Ariel förlag). Den var en bästsäljare. Man kan kalla den en natur-thriller. Den är bra om man vill ha något lätt och icke-krävande.

Nobelpriset i litteratur 2019 tilldelas Peter Handke, vars författarskap startade ursinnigt och brutalt med pjäsen Publikskändning, 1966. Men som på 1990-talet förvandlades till ett verk som förmänskligar naturen och avmänskligar människan.

Med motiveringen ”För ett inflytelserikt författarskap som med stor språkkonst har utforskat periferin och människans konkreta erfarenhet” tilldelas den österrikiska författaren Peter Handke 2019 års Nobelpris i litteratur.

– En sådan säregen litterär operation.

Så beskriver Daniel Pedersen, doktor i litteraturvetenskap på Stockholms universitet, Peter Handkes bok Mitt år i Ingenmansbukten, från 1998, ett slags introspektiv naturvandring. Det är en bok som Pedersen återvänder till gång på gång, eftersom den har en sådan ny blick på naturen.

Enligt Daniel Pedersen hade det varit svårt att fortsätta dela ut Nobelpris utan att ge det till Peter Handke.

– Priset behövde honom, snarare än att han behövde priset. Annars hade han blivit ett namn på listan med Proust och Tolstoj som aldrig fick priset.

Daniel Pederson lyfter fram Peter Handke som en betydande naturskildrare. Men enligt Pedersen finns det inte mycket svensk forskning om Peter Handkes författarskap, och hans verk har glömts bort eftersom han inte har översatts på 13 år. I Pedersens kommande forskning ska han avhandla naturvandring och den kommer att inkludera Handke, eftersom den är inspirerad av hans bok Mitt år i Ingenmansbukten. Boken bygger delvis på Handkes eget liv, om en skrivande person som är ute och plockar svamp.

En av de få i Sverige som har forskat på Handkes litteratur är Ulf Olsson, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. I sin bok Silence and subject in modern literature, som gavs ut 2013, behandlar han både det talade språket och så kallade talhandlingar, samt deras koppling till våld. Ett kapitel är ägnat Peter Handkes pjäs Kaspar från 1967, som hade stor betydelse för dramatiken under 1960-talet. Den baseras på den verkliga personen Kaspar Hauser, en upphittad tonåring och som levde i Bayern under 1800-talet. Han kunde när han hittades, 16 år gammal, bara säga en mening, men lärde sig sedan att tala, läsa och skriva. En röd tråd i pjäsen är hur framtvingat tal kan vara en våldsakt. Kaspar är en pjäs som enligt Handke handlar om språktortyr.

Enligt Ulf Olsson var Peter Handkes pjäs en självklar del av den egna boken.

– Handke tog upp det jag tänkte, och det som källorna bekräftade. Om hur tvånget att tala leder till ett underkastat medborgarskap, om hur språk och tal fungerar, om hur språk styr oss och definierar oss. Handke är en otroligt spännande författare, säger Ulf Olsson.

För Ulf Olsson är det den tidiga Peter Handkes författarskap som är favoriten, med pjäser som Kaspar och Timmen när vi inte visste något om varandra.

– Men Berättelse om ett liv, den ska man börja med. Den är brutal i sin direkthet, men tillgänglig.

Förutom litteratur har Peter Handke även skrivit ett antal manus till filmer. Den mest kända är Himmel över Berlin, från 1987, som regisserades av Wim Wenders.