De forskar på cirkulärt mode

Som konfetti. Så kallar Lisa Schwarz Bour tygbitarna som matas in i rivmaskinens ena ände. När de passerat mellan ett antal taggiga valsar har de förvandlats till något som mer liknar bomullstussar. Försiktigt drar hon ut några av fibrerna och granskar dem noga.

– De är tillräckligt långa för att kunna spinnas på nytt, konstaterar hon.

Lisa Schwarz Bour leder gruppen för textilåtervinning på forskningsinstitutet RISE i Mölndal utanför Göteborg. Här pågår flera olika projekt för att ge nytt liv åt uttjänt textil.

För vi är dåliga på att ta hand om våra gamla kläder. Varje år konsumerar genomsnittssvensken 14 kilo kläder och andra textilier. Men bara 3,8 kilo samlas in per person och år. Närmare 8 kilo hamnar i soporna, visar siffror från Naturvårdsverket.

– Det blir mer än 200 ton om dagen. Då förstår man hur mycket det är som slängs, säger Lisa Schwarz Bour.

Mer än hälften av kläderna som hamnar i soppåsen är i sådant skick att de hade kunnat återanvändas. Nu går de i stället till förbränning. Det ger visserligen el och värme, men är ändå ett slöseri med resurser. Att tillverka nya textilier kostar stora mängder vatten, kemikalier och energi. Den vanligaste textilfibern, polyester, tillverkas dessutom av fossila råvaror.

Att låta kläderna gå till second hand eller till välgörenhet är det allra mest miljövänliga sättet att ta hand om det vi inte längre vill ha. Frågan är vad vi gör med det som inte längre går att återanvända.

– Textil är ett alldeles för bra material för att bara eldas upp. Det kan användas till att göra ny textil, men också som förstärkning i kompositplast eller i nonwowen, som är en typ av filtmaterial, säger Lisa Schwarz Bour.

Än så länge är det bara en försvinnande liten del av klädberget som återvinns. I de flesta fall blir det enkla produkter som trasor, stoppning eller isolering av de kasserade plaggen. Bara en mycket liten del blir nya kläder. Enligt en rapport från stiftelsen Ellen MacArthur är det mindre än 1 procent.

Att så lite återvinns beror på de stora utmaningarna, förklarar Lisa Schwarz Bour.

– Textil är väldigt komplext. Ett tyg kan bestå av många olika sorters fibrer som färgats och behandlats. Det kan också vara allt från löst stickat till hårt vävt.

Problemet är också att kläderna slits när de används och tvättas. Fibrerna kortas då av och tappar i styrka. Även återvinningsprocessen sliter på materialet, vilket är ett av problemen som Lisa Schwarz Bour och hennes kollegor brottas med.

– I samarbete med Textilhögskolan i Borås undersöker vi till exempel en skonsam kemisk behandling som gör att fibrerna inte förkortas lika mycket under rivprocessen, säger Lisa Schwarz Bour.

Ändå är det svårt att få tillbaka den ursprungliga fibern. Av en bomullströja som rivs ner går det inte att sticka en ny med samma kvalitet med 100 procent återvunnen fiber. För att kunna spinna ny tråd måste de återvunna fibrerna först blandas med minst 50 procent nya fibrer. Något som också ställer till det i återvinningen är alla kemikalier i form av färger, smuts- och vattenavvisande ämnen, flamskyddsmedel och annat. Flera av forskningsprojekten på RISE går ut på att undersöka hur olika tillsatser påverkar slutkvaliteteten hos det återvunna materialet, och vilka applikationer det lämpar sig för.

Ett sätt att komma runt kvalitetsproblemen är att använda kemisk återvinning. Då bryts textilfibrerna först ner till mindre beståndsdelar för att sedan byggas upp igen. En av pionjärerna inom kemisk återvinning är företaget Renewcell, som grundats av forskare på Kungliga tekniska högskolan, KTH. På kontoret i centrala Stockholm hänger slitna jeans på väggarna i stället för tavlor. Jeans är också en av huvudråvarorna i företagets egenutvecklade process för att återvinna bomull.

– Vi har börjat med bomull som ju består av ren cellulosa, och det är ett material som vi byggt upp en stor kunskap om, säger Mikael Lindström, professor i massateknologi vid KTH och en av Renewcells grundare.

Företagets första produktionsanläggning ligger i Kristinehamn. Hit kommer begagnade jeans och andra bomullskläder, men även spill från produktionen från textiltillverkare. Efter att knappar, dragkedjor och annat tagits bort klipps och rivs materialet ner på samma sätt som vid mekanisk återvinning.

Sedan följer ett antal patenterade, kemiska steg som förvandlar högen med bomullsfibrer till en massa av cellulosa med vissa specifika egenskaper. Denna bleks, torkas och pressas till rektangulära ark, som är Renewcells slutprodukt. Arken säljs till fabriker som löser upp cellulosamassan och använder den för att tillverka textilmaterialet viskos, även kallat konstsilke.

Processen är väldigt lik skogsindustrins viskostillverkning.

– Skillnaden är att vi utgår från bomull och inte från trä, säger Mikael Lindström.

Än så länge kräver Renewcells process att den matas med ren bomull, men ett problem är att nästan alla kläder är blandningar av olika sorters fibrer. Renewcell klarar att ta bort små mängder polyester och stretchmaterial, som till exempel finns i många jeans, och jobbar på att förbättra separeringsprocesserna så att företaget även ska kunna ta emot bomullsplagg med högre halter av andra fibrer.

Även på RISE pågår pilotprojekt för att separera bomull och polyester på kemisk väg. Inom ramen för forskningsprogrammet Mistra Future Fashion har en grupp forskare utvecklat en process för att separera polyester och bomull i hotellakan. Men ännu finns ingen storskalig process för att återvinna blandmaterial.

Eftersom återvinningen beror på vad plagget innehåller så gäller det att sortera textilerna efter vilka material de innehåller. I Vargön en bit från Vänersborg väntar Susanne Eriksson, projektledare vid Wargön Innovations test- och demoanläggning, på leverans av utrustning för att automatiskt kunna sortera kläder. Det är löpande band, rullcontainrar, sensorer med infrarött ljus – och en robot med en enda uppgift.

– Så vitt vi vet blir det världens första skoplockningsrobot, säger Susanne Eriksson.

Insamlade kläder sorteras i dag manuellt inom till exempel biståndsorganisationer. Kläder från hela Europa skickas även till stora sorteringsanläggningar i länder som Tyskland och Polen.

– Vi vill skapa en helhetslösning, en automatisk process som kan göra allt från att öppna påsarna och sprida ut kläderna på bandet till att sortera på fiberinnehållet, säger Susanne Eriksson.

Det gäller också att plocka bort sådant som inte hör hemma bland kläderna. Skor är bara ett exempel.

När allt är på plats i höst ska två till tre ton textilier kunna sorteras per dag. höst. Materialet kommer från deltagare i projektet. Det är kommuner, biståndsorganisationer eller företag som behöver göra sig av med kläder, som de inte kunnat sälja eller där något blivit fel i produktionen.

Enligt Susanne Eriksson klarar sensorerna att skilja på 20 olika typer av tyg.

– Men tekniken utvecklas hela tiden och det behövs eftersom det finns så otroligt många materialblandningar i dag.

Projektet har en budget på 14 miljoner kronor och ska pågå till och med nästa år. Målet är att bygga upp kunskap för att det ska kunna etableras en storskalig, automatisk sorteringsanläggning i Sverige.

– Vi tycker att vi ska ta hand om vår egen uttjänta textil och se den som en värdefull råvara i stället för avfall, säger Susanne Eriksson.

Sorteringsanläggningar som den i Vargön kommer att behövas. Flera kommuner satsar redan på att samla in textilavfall. I Eskilstuna kan invånarna till exempel slänga sin textil i särskilda rosa påsar.

Senast 2025 kräver EU att medlemsländerna samlar in textilavfall separat och enligt januariavtalet mellan regeringen, Centern och Liberalerna ska Sverige införa producentansvar för textilier. Det innebär att företagen måste samla in kläder på samma sätt som förpackningar, tidningar och annat som redan samlas in för återvinning.

 Inom modeindustrin växer insikten om att slit-och-släng-kulturen inte är långsiktigt hållbar.

– Att få till en förändring är akut. I kombination med att det är en resurskrävande industri visar prognoser att produktionen av textilfiber kommer att mer än fördubblas till 2040, säger Susanne Nejderås, verksamhetschef för området ”smarta textilier” vid Högskolan i Borås.

Hon leder en ny nationell plattfrom för hållbart mode och hållbara textilier, som fått 40 miljoner av regeringen för en femårig satsning. Forskare ska tillsammans med branschen hitta nya sätt att designa och sälja kläder som är mer hållbara.

I ett nytt projekt ska till exempel tio privatpersoner inte köpa några nya kläder under sex månader. I stället ska de använda sin egen garderob för att förnya sig. En gång i månaden samlas de i Borås för att få hjälp av experter med saker som att laga eller sy om sina kläder.

Redan i dag finns modeföretag som syr sina kollektioner av begagnade plagg. Andra testar att hyra ut sådant som används sällan, som skid- och vandringskläder. Kläder kan även från början designas för återanvändning och återvinning. De kan till exempel vara gjorda i ett enda material och ha sömmar som kan lösas upp med värme eller mikrovågor.

Plagg kan byggas upp i moduler, som kan bytas ut när något går sönder eller för att skapa en annorlunda stil. Tack vare nya appar och handelsplatser utvecklas också nya sätt att köpa, låna och hyra plagg online.

På RISE hoppas Lisa Schwarz Bour att branschen också ska kunna enas om ett sätt att märka plagg så att de blir lättare att sortera och återvinna. Hon håller upp en skjorta framför en rfid-läsare. På datorskärmen kommer det genast upp data om tillverkare, storlek och alla material som skjortan är gjord av. Informationen finns lagrad i en liten rfid-tagg som sytts in i kragen. Om en sådan satt i alla kläder skulle det bli mycket enklare att sortera plaggen vid återvinningen. Men dit är det fortfarande en lång väg. Taggen behöver vara tillräckligt liten och tålig och branschen behöver enas om en standard för hur informationen ska lagras.