Louise Glück säger mycket med små medel

Efter tolv diktsamlingar och några volymer med essäer om lyrik sedan debuten 1968, tilldelades Louise Glück 2020 års Nobelpris i litteratur för sin: ”omisskännliga poetiska röst, som med sträng skönhet gör den enskilda människans existens universell”.

– Att Svenska Akademien använder ordet ”sträng” i beskrivningen av Louise Glücks poesi är mycket träffande. Hon försöker ständigt reducera och skala av dikterna på det överflödiga, säger Harini Vembar, som är doktorand i engelsk litteratur vid Umeå universitet.

I den självbiografiska essän Education of the Poet (som ingick i essäsamlingen Proofs and Theories från 1994) skriver Louise Glück om de erfarenheter som format henne som författare. Hon ägnar mycket kraft åt vad hon kallar ”anorexians tragedi”. Själv insjuknade Glück i anorexia som 16-åring. Den amerikanske litteraturvetaren Daniel Morris skriver i The Poetry of Louise Glück: A Thematic Introduction att insjuknandet och tillfrisknandet (med hjälp av psykoanalys) förmodligen utgör de mest betydelsefulla erfarenheterna i Glücks ungdom och tidiga vuxenliv. Och att de också sannolikt haft avgörande inverkan på hennes poesi.

– Den minimalistiska tendensen i hennes poesi kan möjligen vara påverkad av dessa erfarenheter, säger Harini Vembar.

I sin magisteruppsats undersökte Harini Vembar hur Louise Glück inte bara tematiserar anorexia i en dikt som Dedication to Hunger (från samlingen Descending Figure från 1980), utan också hur hela hennes lyriska språk går att förstå utifrån detta perspektiv: i sättet hon binder ihop rader, hur hennes syntax är rak och skenbart enkel – och att hon inte använder sig av så många ord och överdrivna metaforer.

– Hon är verkligen en poet som säger mycket med små medel. Som litteraturstudenter uppmanas vi att se bortom författarens biografi och bara rikta in oss på vad själva dikten säger. Men i vissa fall är det fruktbart att faktiskt också jämföra med författarens liv för att förstå nyanserna i hennes poesi. Så är det med Louise Glück.