Frön avslöjar forntida blomstergravar

Arkeobotanikern Jens Heimdahl anade genast att järnåldersgraven i Kolmården var speciell när arkeologerna visade de små förkolnade sakerna som liknade mynt. Det fanns väldigt många.

Han konstaterade att de små slantarna var frön av svärdslilja, vår inhemska art av iris.

– Det är verkligen inte vilken blomma som helst. Den växer i fuktig ängsmark och är en av de finaste vilda blommor vi har, säger Jens Heimdahl, som arbetar på Historiska museets grävfirma Arkeologerna.

Kvinnan som begravts på bädden av blommor hade fått en vacker begravningsceremoni innan bålet tändes. I graven fanns också förkolnade strån, frön och spår av måra, smörblommor och andra växtdelar.

Blomstergraven hittades vid Bådstorp, i kanten av Kolmården och alldeles intill Bråviken. Den är en av cirka 150 gravar på Östergötlands största kända gravfält från järnåldern, sannolikt vendeltid och vikingatid, där grävningarna avslutades vid årsskiftet 2019/2020.

Just den här graven var speciell. I den låg de brända benen av en medelålders eller äldre kvinna, bara 1,5 meter lång, under ett röse täckt av och kantat med ovanligt många och stora stenar. Med sig hade hon en häst, ett får eller en get, två fåglar och en hund. Och den gula örtbädden, som måste ha varit spektakulär.

Det kan även ha funnits blommor i andra färger, men analyserna blir inte klara förrän mot slutet av året. Blommorna kan ha haft en symbolisk funktion, eller helt enkelt lagts där för att det skulle vara vackert.

Sådana mängder växtmaterial har bara hittats i några få gravar. I en båtgrav i Vendel i Uppland fanns rester av ett två decimeter tjockt täcke med kaveldunsfrukter över den döda. Blad av ormbunken örnbräken hittades i Äggelunda norr om Stockholm 2013 och stora mängder vitsippor, i form av pollen, i en grav i Hamneda i Småland 2003.

Kanske har växtdekorationer varit vanligt i forntida gravar. Det är bara att arkeologerna ofta har missat spåren. Men på gravfältet i Kolmården fanns Jens Heimdahl med från början.

– Vi bestämde redan innan utgrävningen att vi skulle satsa på arkeobotanik och samlade in ett stort fyndmaterial, säger han.

För 10–15 år sedan var det ovanligt med arkeobotaniker i fält. De kallades in först när grävningarna avslutats och fick göra sina analyser på labbet. Det vill säga om prover hade tagits och pengar avsatts för analyserna. Inte sällan missades både fröer och korn, för att inte tala om pollen.

Nu har arkeobotaniken fått en allt viktigare roll, även i grävgropen. Genom att finnas på plats vid utgrävningen kan en arkeobotaniker studera material som arkeologer tagit fram och själv välja ut fynd att titta närmare på. Många snabba prover kan ge ett hum om var man bör gräva mer. Sedan analyseras hela materialet när grävningen avslutats.

Analyserna i fält och på labbet görs på ungefär samma sätt och med samma utrustning: Frön, pollen och andra växtdelar artbestäms i mikroskop. Vid tveksamheter jämförs de med referensmaterial som tidigare artbestämts, plus litteratur.

Jens Heimdahl forskar främst inom trädgårdens arkeologi och historia. Inom dessa områden har man tidigare ansett att förhistorisk odling mest handlat om överlevnad och praktisk nytta. Bilden har varit att växters skönhet inte ansetts viktig förrän kristendomen kom med ett symboliskt blomsterspråk.

Det har också ansetts att det inte funnits någon trädgårdskultur i Sverige förrän klostren etablerades. Men utifrån arkeobotaniska analyser håller inte de uppfattningarna längre, anser Jens Heimdahl, som medverkar i ett kommande bokverk med ny forskning om den svenska trädgårdsodlingens historia.

Nya fynd tyder på att många trädgårdsväxter kom till Norden redan under romersk järnålder, under vår tideräknings första 400 år och i en andra våg på 800- och 900-talen. Men det kan ha varit mycket tidigare än så, beroende på vad man menar med trädgårdsodling.

Om man definierar det som en småskalig intensivodling var det tidigaste jordbruket, som kom till Norden för 6 000 år sedan, en form av trädgårdsodling, resonerar Jens Heimdahl. Men det är svårt att belägga.

Spår efter tidig trädgårdsodling är sällsynta på landsbygden, där organiskt material som växter lätt bryts ned. Men i städer har gamla trädgårdar grävts fram ur lerig jord, där sådant material bevaras mycket bättre.

Ett växande forskningsfält för arkeobotaniker är klimatarkeologi, som undersöker hur klimatet påverkat vad man odlat. Ett sätt är att studera jordprover och växtmaterial från ugnar och kokplatser, som traditionellt inom arkeologin har använts för analys av matvanor och matlagning. Men det är dags att ställa mer komplexa frågor, anser Mikael Larsson, arkeobotaniker vid Lunds universitet.

Tillsammans med kollegor har han börjat undersöka hur odling i Sydsverige och Danmark påverkades under den agrara kris som uppstod efter två vulkanutbrott, som påverkade hela jordens klimat på 530-talet.

Kväveisotoper ska ge svar på hur bördig marken var lokalt och hur mycket man behövde gödsla. Strontiumisotoper kan visa på vad folket på platsen inte kunde producera själva, utan var tvungna att skaffa genom handel. En följd av klimatkrisen var också att man tvingades byta ut vissa grödor, enligt Mikael Larsson.

– Vi vet redan att sädesslaget emmer, som tidigare fasats ut, återintroducerades. Det kräver inte så mycket näring, säger han.

Tidigare har han grävt i Lunds föregångare Uppåkra, och funnit spår av ölproduktion på 400-talet, den tidigaste i dagens Sverige. Öl bryggs med korn, som först måste gro och mältas, så att det ger rätt sockermängd. Mikael Larsson undersökte 2013–2018 en ugn för låga temperaturer, där han hittade korn som grott lagom mycket. Det tyder på att korn har mältats där.

Han är övertygad om att öl också har bryggts i Uppåkra, men han har inte kunnat slå fast var det skedde. Kanske mältade invånarna kornet gemensamt i större skala men bryggde i hemmen, resonerar han. Själva ölproduktionen har lämnat få spår eftersom malten gavs som foder till boskapen efter koket.

– Ölet har förmodligen sedan kryddats, med humle eller oftare pors. Men historiska källor och fynd i Tyskland visar att man även använde morotsfrö – och det har vi hittat i en ugn, säger han.

Ett av arkeobotanikernas klassiska verktyg är pollenanalys. Den visar om och vad som har odlats i ett område eller om det bara finns vilda växter som inte tyder på mänsklig påverkan. Analysen görs på prover i borrkärnor från torvmossar eller sankmarker, där man ser hur andelarna av olika växter har skiftat genom åren.

I dag kan man få fram betydligt mer information än så, tack vare avancerad bildbehandling, isotop- och dna-analyser.

– Förut kunde man säga att sädespollen utgjorde till exempel tre procent av provet. Men med avancerade matematiska modeller kan man nu räkna ut hur stor andel av en yta som täckts av en viss gröda, att det var tio procent säd inom si och så många kilometers radie, säger Per Lagerås, som är doktor i kvartärgeologi, docent i agrarhistoria och arbetar som arkeobotaniker vid Arkeologerna i Lund.

Att arkeologer inte hittade lika mycket växtmaterial vid utgrävningar förr beror delvis på att de inte letade, eller sållade bort sådant de inte kände igen. Men växter har genom historien troligen älskats lika mycket för sin egen skull som nu. Det kan vi ana genom bland annat sagorna.

Lök är ett av de tidigaste ord som man har hittat skrivet med runor, på ett guldsmycke. Och i Sigurdssagan, som anses utspela sig på 400-talet, beskriver Sigurds kvinna Gudrun honom som ”en spjutlök bland lökar”.

Det har föreslagits att ”spjutlök” skulle översättas med just ”svärdslilja”, vilket Jens Heimdahl varit skeptisk till. Växten hade inte alls kopplats till den sena järnålderns kultur.

– Men så hittade jag de här fröna av svärdslilja i Bådstorp och stod där med propellerkeps! Tolkningen är fortfarande spekulativ, tycker jag, men efter de här fynden är den ändå rimligare.

Livet i forna tider har ofta beskrivits som hårt och torftigt – fynd av frön och annat växtmaterial har tolkats som spår av mat eller ritualer. Men ett mer nyanserat förflutet anas, där människor också uppskattat det vackra för dess egen skull. Till det har arkeobotaniken bidragit, anser Jens Heimdahl.

– Mycket har tagits för självklart, fast det har saknats belägg och källor. Nu har vi grävmetodik och analystekniker så att vi kan skapa det här källmaterialet. Jag tror att vi kommer att få se helt nya saker. Det forna växtbruket har börjat framträda i färg, säger han.