Annons

Under sen bronsålder och tidig järnålder var det vanligt med tomma gravar i östra Mellansverige. Samtidigt kunde brända ben strös ut i skräphögar på boplatser eller odlingsrösen i åkrar.

Bild: 
Mats Karlsson

Gåtan med bronsålderns tomma gravar

En urna med brända ben under ett gravröse. Så är vi vana att tänka oss bronsålderns gravar. Men nu träder en helt annan bild fram, med komplicerade ritualer och tomma gravar. Arkeologer spekulerar om en koppling till forntida indiska traditioner.

Annons

Publicerad:

2021-09-11

Tre flacka höjder i åkerkanten, på håll tämligen oansenliga. Men här skulle arkeologerna komma att göra häpnadsväckande fynd inför bygget av nya E18 förbi Enköping. Inte i form av guld och ädla stenar eller monument. Nej, vid Nibble fann de den kanske största kultplats från bronsåldern som grävts ut i Skandinavien.

De gravfynd som gjordes här, och på andra platser i östra Mellansverige, har fått arkeologer att omvärdera hur människor såg på döden under yngre bronsåldern. Det gravskick som ansetts typiskt för bronsåldern – att lägga brända ben i urnor under rösen – verkar här ha varit mer undantag än regel. Platsen är i stället en provkarta över komplicerad rituell hantering av kvarlevor som kan förklara varför så många gravar från yngre bronsålder är tomma eller benfattiga. En grav var inte någon plats för en sista evig vila.

Det första gravbålet i Nibble tändes för ungefär 3 500 år sedan på en av höjdernas hällar. Uppe på krönet uppfördes fem sådana rösen, ungefär med 100 års mellanrum. Här vilade utvalda individer, kanske religiösa ledare.

Brända ben utspridda över området

Totalt hittade arkeologerna brända ben från ett tjugotal människor, men de flesta vilade inte under rösen. En del ben hade lagts ner i hål för bärande stolpar till hus. Andra hittades i skärvstenhögar – sönderbränd sten från kokplatser.

Där fanns också hällristningar och skålgropar förknippade med rituella handlingar. Arkeologerna hittade spår av kulthus med altare och av rituella matlagningsplatser, där man sannolikt lagat måltider i samband med begravningar. Även här hittades människoben.

Ytterligare andra ben hade strösslats på marken, blandade med småsten som stoppats ner för att fylla ut skrevor och ojämnheter. En av gravarna hade varken någon markering ovanför mark eller grop under: ”Den bestod egentligen av ett benlager utan klar definition mot omgivningen”, skriver arkeologen och grävledaren Leif Karlenby i sin avhandling Stenbärarna, från 2011.

Tomma gravar

Men det märkligaste var hur oerhört lite ben som hittades.

Några av gravarna var tomma. Vissa innehöll väldigt lite ben. I andra hittades bara djurben. Mängden benrester motsvarade bara en bråkdel av de människor som bör ha levt på platsen under de 1 100 år som gravarna spänner över. I en grav fanns bara 129 gram brända ben av två individer, men det borde ha funnits minst ett par kilo för var och en av dem.

Fler gravar kan finnas utanför det utgrävda området. Men det förklarar inte den stora mängden liknande fynd från samma tid, i östra Mellansverige. Kan man över huvud taget tala om vilorum? Kan man ens tala om gravar?

Ibland hittas brända ben inte i mitten av gravhögar, utan under stenar i den yttre kantkedjan. Benrester från flera individer ligger också ofta i samma grav.

Bild: 
Mats Karlsson

Att finfördela och sprida ut kvarlevor, och välja ut vissa ben som kranier och lårben, har förekommit sedan stenåldern. Men skicket tycks ha varit som vanligast under den period som gravarna i Nibble spänner över, från cirka 1 400 till 300-talet före vår tideräkning.

Tomma och benfattiga gravar finns i hela landet men är i särklass vanligast i Mälardalen. Det har man sett sedan i början av 1900-talet. I södra Sverige dominerade däremot ett mer kontinentalt gravskick från urnefältskulturen, där de brända benen lades i urnor som grävdes ned i stensättningar eller under en hög.

En populär förklaring har varit att tomma gravar är kenotafer, minnesmärken över människor som dött på annan plats – på havet eller i fjärran trakter. Andra förklaringar är att gravar plundrats eller skadats av sentida jordbruk.

Vad är en grav?

Men när de tomma gravarna är väldigt många och när ben hittas i högar med bränd sten från kokplatser, eller odlingsrösen med sten som plockats från åkrar, blir det svårare att säga vad som är en grav. Varför lades de dödas ben i avfallshögar, under husknutar och på åkerholmar – ”öar” av mark olämplig för odling ute på fälten?

I början av 1990-talet började arkeologer på allvar försöka hitta förklaringar. Först då började allt fler tänka att ”gravar” inte alltid varit sista vilorum för de döda. De senaste tio åren har diskussionen varit livlig. Det har också gjort arkeologer mer medvetna om att benfragment kan hittas nästan var som helst – och att de därmed gör allt fler sådana fynd.

Arkeologerna Karin Ojala och Anna Röst argumenterar i tidskriften Fornvännen för begreppen bendeposition och benbruk i stället för grav och gravskick. När de använder ordet grav sätts det inom citationstecken.

– Att säga ”grav” är naturligast när det handlar om människoben. ”Deposition” blir väldigt tekniskt, men samtidigt kopplas begreppet grav så lätt till föreställningar vi har i dag. Med den här stora variationen med skelettgravar, brandgravar med jättefå ben och sådana med jättemånga – hur benämner man det då? frågar sig Karin Ojala, som forskar i arkeologi vid Uppsala universitet.

Kollegan Anna Röst, vid Stockholms universitet, skriver i sin avhandling 2016: ”Vi saknar hela kroppar av döda – benen återfinns ofta i mycket små mängder.” Och inte minst: ”vi saknar större delen av den dåtida befolkningen i gravarna”.

Var tredje grav kan vara tom

Hur mycket ben som saknas är svårt att säga. En grov uppskattning är att var tredje grav i östra Mellansverige är tom. En annan är att 30 procent av allt ben från bronsåldersgravar i regionen saknas.

Anna Röst noterar att när keramik hittas i mellansvenska gravar är det sällan fråga om hela urnor. De tycks ha slagits sönder medvetet. Stenkonstruktioner, med eller utan ben, är ibland symmetriska och välordnade, ibland till synes bara slarvigt ihoprafsad sten. Gränsen mellan en grav och en banal stenhög kan vara hårfin.

Kanske avspeglar det fragmenterade att något går sönder när en människa dör. Men det kan också betyda något annat. Inom svensk arkeologi har religiösa förklaringar länge varit tabu.

Många har raljerat om att ”kult” var en etikett man satte på allt som inte kunde förklaras på annat sätt. En stenhög utan ben var då enbart ett röse eller möjligen en kenotaf. Var stenarna brända så var det en avfallshög från ett hushåll. Gravar hade plundrats, djur hade grävt i högen. Och så vidare.

Ändå har benfattiga gravar hittats i över hundra år. Från yngre bronsåldern till äldre järnåldern tycks normen ha varit en, i våra ögon, överdriven hantering av de dödas kvarlevor.

Krankmårtenhögen i västra Härjedalen är ett mycket utstuderat anlagt gravfält på en udde, utnyttjat under många hundra år. De cirka 30 gravarna har daterats till mellan 200 före och 200 efter vår tideräkning, och är anlagda på en boplats från stenåldern. Vid stranden intill har en yxa, knivar och pilspetsar från 600–700-talet hittats nedgrävda.

Många av gravarna innehöll brända och krossade ben, medan en del saknade benrester. Gravskicket anses vara influerat av det i östra Mellansverige. Det är dock mycket omdiskuterat huruvida människor söderifrån eller från lokala jägar- och fångstkulturer begravts på platsen.

Bild: 
Göran Stolpe

Leif Karlenby ser kopplingen mellan sten och ben som ett uttryck för ritualer förknippade med de fyra elementen. Jord och kött är samma sak, liksom sten och ben. Eld förtär med luftens hjälp de döda på bålet, vattnet spräcker den heta stenen, vatten plus lera (jord) blir kärl för gåvorna. Även platser där benrester sedan hittas kan förknippas med elementen.

– Bendepåerna utgör bara de sista momenten i långa komplicerade processer. Benen kan ha hamnat på olika ställen: en del i vatten, en del i jorden. Andra kanske fanns i en kruka som man förvarade hemma. Människoben hittas i både hus och brunnar, säger han.

Att hitta finfördelade brända ben i vatten är svårt. Ett drastiskt försök gjordes vid en grävning i Ringeby utanför Norrköping 1993–94, då en sjö torrlades.

Utgrävningen leddes av Anders Kaliff, som i dag är professor vid Uppsala universitet. Även om man hade hittat otydliga gravar med lite eller inga ben i decennier, så hade ingen systematiskt finkammat ett område i jakt på sådana. Men det gjordes i Ringeby, och blev startskottet för den omvärdering av gravbegreppet som pågår nu.

– Man ansåg på den tiden att gravfält skulle ha tydliga strukturer, men vi hade hittat väldigt få sådana. Alla ville att vi skulle lägga ner eftersom fynden var så få, men jag insisterade på att fortsätta. Det visade sig bli min största insats som arkeolog, säger Anders Kaliff.

Med strukturer avser han gravrösen eller andra lätt identifierade markeringar av gravar. Totalt hittades ett 70-tal ”gravar”, men långt ifrån alla var lätta att identifiera. Omkring 50 var bendepositioner, resten strukturer som gropar med pyttesmå benfragment, andra utan ben alls. Den totala mängden ben understeg tio kilo. Det var mer symboliska nedläggningar, inte viloplatser för hela kroppen.

Med en rejäl budget kunde arkeologerna göra det unika att torrlägga den lilla sjön intill, för att söka efter ben och föremål som offrats. De hittade lite benfragment vid strandkanten.

– Vi hittade också malstenar, och jag har en tes att man malt benen i analogi med säden. Man kan ha lagt fragmenten i vatten, eller på åkrar på olika sätt för att återföra livskraften till naturen, säger Anders Kaliff.

Grävningen i Ringeby var central i hans avhandling Grav och kultplats från 1997. Liknande tankar fördes fram av andra, men det var Anders Kaliffs avhandling som på allvar öppnade för nya tolkningar av den sena bronsålderns gravskick.

Under snart 25 år har Anders Kaliff forskat vidare om tänkbara förklaringar. Han anser att benbruket – hanteringen av de döda – kan vara besläktat med ritualer från den vediska kulturen i Indien, som kretsar kring fem element – inklusive den osynliga ”etern”. Det har gemensamma rötter med både dagens hinduiska kultur med gravbål vid Ganges och religiösa föreställningar som indoeuropéerna förde med sig in i Europa i början av bronsåldern, anser han. Om dessa vet vi inget i dag, men Anders Kaliff ser gemensamma drag.

Till exempel är kulthus som hittats på bronsålderns grav- och boplatser i Sverige byggda efter nästan samma ritning som samtida grekiska tempel, kallade megaron. De liknar i sin tur äldre vediska kulthus. Sådana beskrivs i skriftliga källor, framför allt den 3 000 år gamla vediska heliga skriften Rigveda.

Kulturella utbyten med östliga områden, som Finland, Baltikum och Ryssland, har diskuterats i avhandlingar av Karin Ojala, 2016, och Jhonny Therus, 2019. Karin Ojala tar upp de så kallade mälardalsyxorna, en typ av yxor under bronsåldern med paralleller i Volga-Karma-området i dagens Ryssland.

Jhonny Therus talar om finländska brandgravar under plan mark, som kan vara influerade av gravskicket i Mälardalen. Han visar också att det skedde en nedgång för gravskicket i Sverige under mellersta järnåldern men, att det fick ett uppsving mot slutet av perioden och fortsatte ända fram till kristnandet.

Men diskussionen har bara börjat, trots att det snart är 30 år sedan tanken började få fäste: Det stämmer kanske inte alltid att ”en grav är en grav är en grav”.

– Det finns en uppfattning att det mesta är utgrävt. Men förr grävde man bara ut monument som stora gravhögar, inte boplatser och det vardagsnära. I dag gör vi fynd som visar på ritualer som skett inne i själva husen. Varje grävning tillför ny kunskap, säger Anders Kaliff.

Frön avslöjar forntida blomstergravar

Forntiden var allt annat än karg och torftig.

2020-05-07

Orienterare fann skattgömma från bronsåldern

Över 2 500 år gamla praktföremål av brons har hittats utanför Alingsås.

2021-04-30

Forntidens människor blev äldre än man trott

Människor i forntiden levde längre än man tidigare trott och kunde bli 70–80 år gamla.

2021-06-23

Dna-analys nyanserar syn på vikingatidens kön och klass

Nya rön om en grav i Finland med gåvor som förknippas med både män och kvinnor sätter fokus på hur kön och klass mani

2021-08-17

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.