Annons

Vit flugsvamp har orsakat flest dödsfall i Sverige. Tillsammans med lömsk flugsvamp ligger den bakom alla de 17 svamprelaterade svenska dödsfallen sedan 1950.

Bild: 
Getty images

Så funkar giftiga och hallucinogena svampar

Svampforskaren Anders Dahlberg och journalisten Anna Froster skriver om dödliga gifter och substanser som kan styra våra hjärnor – och kanske bota depression.

Annons

Porslinsvit och oskuldsfull sticker den upp ur mossan, med rundade former som en vänlig champinjon. Men denna ljusa uppenbarelse besitter dunkla krafter, den är en förgörande ängel, vilket dess engelska namn, destroying angel, vittnar om. Bara hatten kan vara nog för att döda vem som helst av oss. Vi står framför en vit flugsvamp, den art som orsakat flest dödliga förgiftningar i Sverige. Tillsammans med släktingen lömsk flugsvamp ligger den faktiskt bakom alla de 17 svamprelaterade svenska dödsfall som har registrerats sedan 1950. Den lömska flugsvampen med sin gröngråa hatt anses vara världens giftigaste svamp, mätt i antal dödsfall globalt. I Sverige har dock den vita flugsvampen skördat flest liv eftersom den är vanligare än sin lömska kusin och eftersom den lätt kan förväxlas med våra välkända och älskade champinjoner.

Giftsvampsexperten Michael Krikorev sätter sig på huk och känner på hattens ovansida. Vi befinner oss i en regnfuktig sumpskog och hatten är just så klibbig som den ska vara. I torrt väder kan man behöva göra kyssprovet för att känna klibbigheten som tydligt skiljer vit flugsvamp från champinjonerna, som inte klibbar alls även om de är fuktiga, förklarar Michael Krikorev. Det låter inte så lockande att pussa en dödligt giftig svamp på hatten, men det är inte farligt att röra vid en svamp, med läppar eller händer, enligt honom.

Det här är ett bearbetat utdrag ur boken Svamparnas förunderliga liv: Vad en svampplockare behöver veta om underjorden av Anders Dahlberg och Anna Froster (Natur & Kultur 2021).

– Man behöver få i sig åtminstone en sockerbitsstor bit för att det ska vara någon fara.

Han borde veta vad han pratar om. Michael Krikorev är en av de ansvariga för Artdatabankens expertkommitté för svampar vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, och sedan 2013 har han varit jourhavande svampexpert på Giftinformationscentralen. Det innebär att han under hela svampsäsongen måste vara beredd att svara i telefon när som helst från åtta på morgonen till tio på kvällen. Flest samtal blir det på måndagar om hösten, efter söndagkvällarnas svampmiddagar. Den som har fått i sig giftig svamp märker det ibland redan efter ett par timmar, men det kan också ta dygn eller till och med ett par veckor i extremfall.

– Men man ska vara glad om man blir sjuk fort, för då har man fått i sig något som retar magsäcken, säger Michael Krikorev.

Värre är det med gifterna i exempelvis vit flugsvamp, som ofta inte märks förrän omkring åtta timmar eller upp till ett dygn efter att man åt svampen. Då är det för sent med magpumpning eftersom resterna av måltiden inte längre finns kvar i magen. De har rört sig vidare genom tarmarna, och giftet har slussats till kroppens reningsverk i njurar och lever. Ganska små mängder av vit flugsvamp blir för mycket för njurarna att hantera, men den som får sjukhusvård inom några dagar överlever tack vare dialys som tar bort giftet ur blodet.

Först en lång stund efter att vi slagit oss ner vid den vita flugsvampen upptäcker vi nummer tre på Sveriges topplista över giftsvampar, bara någon meter bort i mossan. Inte heller den skriker ut sin giftighet, utan är en ganska diskret liten brun skepnad. Det är den toppiga giftspindlingen. Den vanligaste olyckan är att giftspindlingen slinker med i en korg med trattkantareller. Inte för att den egentligen är särskilt lik om man tittar rakt på svampen − där trattkantarellen har en tratt mitt i hatten har den toppiga giftspindlingen i stället en topp, och den är mer rödbrun. Men den är en skivling i samma färgskala och växer på ungefär samma ställen som trattkantareller.

Liksom vit och lömsk flugsvamp ger den sig på njurar och lever, och märks först några dagar efter att man råkat äta den. Ibland dröjer symtomen till och med ett par veckor. Bara en liten bit kan vara dödlig om man inte får en ny njure eller går i dialys resten av livet. Detta drabbar mellan en och tre personer i Sverige varje år.

Hittills har vi inte sett en enda ätlig svamp på promenaden. Det här verkar vara en riktig giftsvampsskog, konstaterar Michael Krikorev, med viss förtjusning. Men egentligen finns det inget som säger att vissa skogar skulle samla giftsvampar mer än andra. I så fall hade livet som svampplockare varit lite lättare. Det finns tyvärr inga enkla regler, men Michael Krikorevs råd är att lära sig de fem dödligaste svamparna, för att veta vilka man absolut inte får beblanda sig med. Förutom de tre vi har varit inne på är det också gifthätting och orangebrun giftspindling. Om man sedan kollar upp dem man tänker äta så kan man vara lugn.

De flesta svenska giftsvampar håller sig inom en skala från magont och illamående av varierande grad till att påverka nervsystemet eller vara långsiktigt cancerframkallande.

Men vad har vissa svampar för intresse av att göra oss sjuka långt efter att vi har ätit dem? Hade det inte varit smartare att signalera sin giftighet med varningsfärger så att vi hade undvikit att plocka svampen från början?

För att närma oss svaren måste vi nog förstå att vi människor är ganska perifera i svamparnas värld. Att vi går häruppe på ytan och plockar några fruktkroppar har ingen större betydelse för deras fortlevnad. Under jorden pågår däremot ett ständigt fältslag: mot andra svampar, mot bakterier och mot små hoppstjärtar och andra ryggradslösa djur som livnär sig på svamp. Det enda vapen de har att komma med är sina inneboende kemifabriker, där de tillverkar avancerade blandningar för att avskräcka eller tillintetgöra motståndarna. Och det som finns i de underjordiska hyferna kommer också att finnas i de ovanjordiska fruktkropparna som vi plockar.

Sverige har drygt 5 000 svampar som är synliga ovan jord och av dem räknas ungefär 100 som goda matsvampar. Omkring 100 arter är giftsvampar men bara ett fåtal är dödliga.

Bild: 
Getty images

Att tillverka giftiga ämnen tar energi och resurser, och det är inget svamparna gör bara för nöjes skull. Ett knep som vissa av dem tar till är att bli osmakliga först när de är under attack. Du har kanske någon gång brutit av en svamp som blir blå på några sekunder där den har brutits av. Många soppar blånar genom att reagera med luften när fruktkropparna bryts, och försöker förmodligen på så sätt göra sig äckliga att äta. Många riskor får också skarpare smak när de bryts, samtidigt som deras mjölksaft ändrar färg. Både vid ovanjordiska angrepp mot hattarna och underjordiska angrepp mot hyferna kan svampen försvara sig med en sådan snabb äcklighetsförvandling.

Precis som för giftiga växter eller djur kan svamparnas gifter fylla tre funktioner: att komma åt mat, att förpesta omgivningen för konkurrenter eller att undvika att bli uppäten. En av ”jägarsvamparna” är ostronmusslingen som utsöndrar gifter för att paralysera sina byten, rundmaskarna.

Att svampar ägnar sig åt kemisk krigföring mot konkurrenter har vi varit inne på, och det gäller både konkurrerande svampar, bakterier och växter. Svart tryffel bekämpar till exempel växterna på marken ovanför sig med gifter, och där syns ofta en zon av uttorkade och döda växter som kallas tryffelbränna.

Det tredje skälet är kanske den viktigaste förklaringen till svampars gifter eller illasmakande ämnen. De har ingen chans att fly från svampätande djur, men om de smakar illa kanske hjordarna av hoppstjärtar som kravlar runt nere i jorden väljer att mumsa vidare på någon annan svamptråd.

Forskare har gjort så kallade ”caféförsök” där hoppstjärtar har blivit serverade olika svamptrådar. Då väljer de små krypande cafégästerna bort hyfer med skarp lukt och smak. Att tillverka motbjudande ämnen är alltså ett effektivt sätt för svamparna att hindra angrepp. Svamparna kan förstås också använda gifter som omedelbart dödar krypen eller gör dem illamående, för att slippa vara ett hoppstjärtscafé. Den som mest effektivt kan hålla ”gästerna” borta kommer att kunna bre ut sig framgångsrikt under jorden.

Men om nu nästan allting utspelar sig under jorden, vad är det då för mening med att vissa svampar har så giftiga hattar? Jo, hattarna, eller fruktkropparna som de heter om man ska vara noga, är gjorda av tätt packade hyftrådar av samma slag som de underjordiska trådarna. Man kan säga att de tillverkas i samma material, så hattarna innehåller i stort sett samma ämnen som trådarna. De lukter och smaker vi kan uppleva från svampar är förmodligen ofta en koncentrerad spegling av vad som pågår nere i marken. Kortfattat kan man nog säga att en vit flugsvamp inte har något större intresse av att döda en människa, särskilt inte en vecka efter att hon ätit svampen. Det är mer att betrakta som olycksfall i arbetet.

Finns det då något sätt att känna igen de giftiga svamphattarna? Borde de inte ge sig till känna på något sätt för att ha nytta av sitt gift? Den frågan undersökte en brittisk-kanadensisk forskargrupp för några år sedan. De valde ut 500 svampar och analyserade lukt, smak och färg för att se om giftsvamparna hade några gemensamma egenskaper.

Forskarna kunde slå fast att färgen inte hade någon som helst koppling till giftighet. Det kommer kanske inte som någon överraskning för erfarna svampplockare – den goda mandelkremlan är nästan lika röd som röd flugsvamp. Men varför har då många hattar så fantastiska färger? Detta är lite av ett mysterium. Skulle de starka färgerna kunna vara ett sätt att locka till sig djur? Nja, färgstarka svampar har som regel vindspridda sporer. Svampar som behöver ätas upp för att få sina sporer att spridas använder i allmänhet dofter för att locka djur. Men visst kan det vara ett plus för de flesta hattarna att bli uppätna även om det bara händer då och då. Hattarnas funktion är att sprida sina sporer, oavsett hur det görs. Det skiljer dem från svamparnas underjordiska nätverk som inte ”vill” bli uppätna.

En sak som faktiskt utmärkte giftsvamparna i den brittisk-kanadensiska studien var att de oftare hade en distinkt och oangenäm doft. Att lukta och smaka illa skulle kunna vara ett sätt att signalera sin giftighet till de viktiga målgrupperna, framför allt små djur som jobbar i mörker och navigerar med hjälp av luktsinnet.

Betyder detta att även vi människor skulle kunna avgöra på doften vad som är en giftig svamp? Den legendariske svampkännaren Bengt Cortin ger följande råd i Svampplockarens handbok från 1937: ”Undvik som regel svamp med brännande smak och vidrig lukt.”

Kanske var detta en tumregel för Bengt Cortin själv när han smakade sig igenom drygt 500 svenska arter. En imponerande siffra med tanke på att bara omkring 100 räknas som bra matsvampar. Listan på giftsvampar har vuxit sedan Cortins tid eftersom man har upptäckt att fler svampar innehåller gifter. Det gäller bland annat gifthätting som han felaktigt klassade som en matsvamp. Men förmodligen smakade han så lite att han inte blev märkbart sjuk.

Ofta skrev tidningarna om Bengts bravader när han testade någon ny art. Det här är dock inget att rekommendera – att smaka och lukta sig fram kan ge viss vägledning men det är ett mycket riskabelt tillvägagångssätt. Långtifrån alla giftiga svampar smakar eller luktar illa. Att smaka sig fram fungerar egentligen bara på kremlor – där är alla ätliga sorter milda medan resten smakar illa. Det finns heller inte några riktigt giftiga kremlor. Men då gäller det förstås att vara helt säker på vad som är en kremla.

Ett exempel på att smaken inte ger någon tillförlitlig vägledning kan man hitta i en svampbok från 1935. Där beskrivs röd flugsvamp ha ”utsökt vildfågelsmak” och den klassas faktiskt som en trestjärnig matsvamp. Röd flugsvamp betraktades sedan länge som en giftsvamp men vid den här tiden ansåg vissa svampkännare att den hörde till de ätliga svamparna, om man bara förvällde den. Bengt Cortin nämnde ofta röd flugsvamp som giftig men även som ”rätt god” som ingrediens i en omelett.

I dag är röd flugsvamp urtypen för en giftsvamp. Hur går detta ihop?

När svampentusiasmen växte under 1900-talets första hälft spreds ofta uppfattningen att allt går att äta om man bara förväller det. Numera vet vi att det inte fungerar eftersom många gifter inte förstörs vid kokning och att vattenlösliga gifter inte helt försvinner även om man förvällt svampen flera gånger. Förvälld röd flugsvamp är inte alls nyttigt, men eftersom symtomen inte visar sig direkt kan man tänka sig att den som mådde illa dagen efter inte kopplade ihop det med svampen.

Illustration av den lömska flugsvampens tillväxtstadier. Har du ätit en tugga av den så gäller det att få behandling i tid.

Bild: 
Getty images

På vit flugsvamp hade det däremot aldrig gått att göra omelett mer än en gång. En enda hatt av vit eller lömsk flugsvamp kan som sagt vara dödlig, medan en frisk vuxen sägs kunna klara upp till tio röda flugsvampshattar med livet i behåll.

Vikingarna kastade i sig flugsvamp för att hamna i ett vilt bärsärkatillstånd … det är lätt att se det framför sig! Denna bild har en nästan oemotståndlig lyskraft, och den har levt i över tvåhundra år trots att den helt verkar sakna historisk grund. En bra skröna blir helt enkelt odödlig. Ursprunget verkar vara en uppsats av Samuel Ödmann, professor vid Uppsala universitet i början av 1800-talet. En säregen sida hos denna professor var att han efter en besvärlig feberfrossa (kanske malaria) i fyrtioårsåldern blev paniskt rädd för kyla och luftdrag, så till den grad att han aldrig lämnade sitt rum, och sällan sin säng.

I brist på egna resor hängav han sig åt att läsa reseskildringar från jordens alla hörn, som han översatte, sammanfattade och återgav i ett fyrtiotal böcker. En av dem handlar om de flugsvampsätande korjakerna i östsibiriska Kamtjatka, och förmodligen hämtade han inspiration härifrån när han lade fram teorin att de nordiska vikingarna skulle ha ätit flugsvamp för att försätta sig i bärsärkaraseri.

I boken Flugsvampen och människan går författaren Ole Högberg noga igenom de historiska beläggen för denna teori och konstaterar att inga av de gamla sagorna eller runstenarna ens nämner svamp. Det verkar också orimligt att vikingarna inför en strid skulle vilja äta något som ofta leder till krampanfall.

Däremot är det väl dokumenterat från 1600-talet att flera sibiriska urfolk berusade sig med flugsvampar. Det ingick i en naturreligiös åskådning att den som åt flugsvamp fick möta flugsvampsfolket. Man mötte då andar som till det yttre liknade flugsvampar, och andarna var lika många som det antal svampar man ätit. Flugsvamparna åts ceremoniellt men också till fest. Då kunde den som inte fått tag på några svampar vänta utanför dörren och samla upp festdeltagarnas urin. Vätskan innehöll nämligen lika mycket hallucinogena gifter som svampen, utrensat av njurarna. Den som sparade sin egen urin kunde få fem svampar att räcka till ett veckolångt rus, enligt skildringar från besökare hos olika sibiriska folkgrupper.

Det berusande ämne de då fångade upp kallas muskimol, och detta ämne dödar också flugor. Flugsvampens tidigaste användning var just som flugdödare. Då hackade man upp svampen i mjölk som ställdes fram på fat. Att flugsvampsgiftet får stark verkan på flugor kan ha att göra med flugornas storlek och att de snabbt får i sig en större dos än människor.

Hur en flugsvampsförgiftning fungerar i en liten flugkropp vet vi inte riktigt, men en sak som händer i människokroppar är att ämnet muskimol passerar från blodet in i hjärnan. Det är inte så många ämnen som passerar barriären mellan blod och hjärna men hallucinogena ämnen lyckas med detta och det är därför de får effekter på vårt medvetande.

En mer populär substans än flugsvamparnas muskimol är psilocybin, som har vandrat länge vid mänsklighetens sida. I det gamla Egypten kallades psilocybinsvampar för ”gudarnas kött” och vissa urfolk i Mellanamerika kallade dem ”gudarnas söner”. Egyptiska hieroglyfer visar människor som dansar kring något som ser ut som svampar, och i Mexiko och Guatemala har femtusenåriga ”svampstenar” hittats, som är avbildningar av psilocybinsvampar i sten. De spanska erövrarna krossade så mycket de kunde av Latinamerikas svampkulturer, som de såg som ett hot mot kyrkans makt, men de lyckades inte helt och hållet. I vissa latinamerikanska ursprungsbefolkningar används svamparna än i dag, framför allt för att nå andlig utveckling eller som läkemedel.

På senare år har det forskats allt mer om möjliga terapeutiska effekter av psilocybin, en hallucinogen substans som finns i vissa svampar.

Bild: 
Getty images

Under 1960-talets hippievåg blomstrade LSD och psykedeliska svampar, vars effekter påminner om varandra. Psykedeliska svampar är samlingsnamnet på alla svampar som innehåller psilocybin, en hallucinogen substans som påverkar medvetandet. De kallas också magic mushrooms eller psilocybinsvampar. Såvitt vi vet i dag förekommer substansen i närmare 200 olika svampar. I Sverige finns omkring tio arter av ”magiska svampar”. Den mest välkända är toppslätskivling, en tunnfotad oansenlig svamp som dyker upp här och var på näringsrik mark, till exempel i gräsmattor.

LSD utvanns till en början ur ämnet ergotamin, som finns i svampen mjöldryga. Det är en parasitsvamp som bildar svarta horn på sädeslag som råg. Numera framställs LSD syntetiskt.

1970 beslutade amerikanska myndigheter att LSD och psilocybin skulle kategoriseras in bland de farligaste drogerna, tillsammans med bland annat heroin och ecstasy. All forskning om psilocybinets terapeutiska effekter inom psykiatrin stoppades. Under flera årtionden var det tabu i forskarvärlden att studera psilocybin, men under 2000-talet har detta tabu börjat luckras upp.

Psilocybinet har visat sig ha liknande egenskaper som vår egen signalsubstans serotonin. Hjärnceller som fångar upp psilocybin tolkar det som en serotonin-signal, och sådana signaler påverkar en massa olika processer, som bland annat humör och motivation.

Forskarvärlden är fortfarande kluven men förespråkarna lyfter fram att psilocybin är en effektiv behandling mot kronisk depression, tvångssyndrom och en form av svår huvudvärk. Det finns studier av deprimerade patienter som visar på mer långvarig förbättring av psilocybin jämfört med vanliga antidepressiva läkemedel. En förklaring som lyfts fram är att psilocybinet ökar patientens kontakt med sina känslor, i stället för att minska kontakten som de vanliga läkemedlen gör.

Vem vet, om några år kommer kanske psilocybin på recept att vara lika vanligt som antidepressiva tabletter. Den första svenska vetenskapliga undersökningen av psilocybinets terapeutiska effekter har nyligen inletts vid Karolinska institutet. Femton personer kommer att få en dos psilocybin medan femton andra får ett placebopreparat.

Men vad har svampar na för intresse av att påverka våra sinnen?

Psilocybin är inte ett ämne som svamparna behöver för sin ämnesomsättning, utan det tillhör deras kemiska verktygslåda med specialeffekter och vapen. Den första psilocybinsvampen verkar ha sett dagens ljus för ungefär 75 miljoner år sedan. Även om psilocybin skapades av misstag i cellmaskineriet måste det ha kommit till användning, med tanke på att det finns kvar. Rimligen måste det finnas stora fördelar för psykedeliska svampar att investera i psilocybin, eftersom substansen kan utgöra omkring en procent av hattarnas torrvikt. I svamparnas fötter är halterna lägre och i deras mycel är halterna ännu lägre, vilket tyder på att det är i hattarna psilocybinet gör mest nytta. Till skillnad från de flesta svampgifter verkar det alltså som att psilocybinet inte i första hand är ett försvar mot underjordiska kryp.

Serotonin finns hos alla djur. När insekter och sniglar äter psilocybinsvampar borde deras serotoninreceptorer påverkas på liknande sätt som våra. Några forskare föreslår att psilocybinet orsakar förvirring och minskar hungriga insekters aptit. På så sätt skulle svamphattarna få bättre möjligheter att växa klart och sprida sporer. Dock verkar psilocybinet inte vara någon effektiv avskräckare. Vissa svampmyggor tillbringar hela sin barndom som larver i psykedeliska svampars fruktkroppar. Hur larvernas beteenden och psykiska tillstånd påverkas av detta är inte känt, men med tanke på att de har serotoninreceptorer kan de inte vara oberörda av psilocybinet. Forskare som har studerat de här svampmyggorna föreslår att psilocybinet kan attrahera småkryp, vilket kan hjälpa svampens sporer att spridas.

Klart är att förmågan att tillverka psilocybin har uppstått flera gånger hos olika svampar. Det måste ge dem någon viktig fördel i deras överlevnad och fortplantning, även om vi ännu inte säkert kan säga vilken. Vi kan vara säkra på att psilocybin inte skapades för människor, men det betyder inte att vi inte kan dra nytta av det.

Något som många av psilocybinberättelserna har gemensamt är att intrycken från naturen blir väldigt starka. Människor vittnar om att de lyssnar på fåglar i flera timmar och upplever en djup samhörighet med koltrastar och gråsparvar.

Den sumpiga granskogen där vi började visar sig vara full av ”förgörande änglar”. Vita flugsvampar sticker upp överallt, som vimplar på giftfabrikerna som breder ut sig nere under mossan. De här till synes oskuldsfulla svamparna har kraften att döda oss långsamt, plågsamt … och antagligen helt likgiltigt. Om vi får hallucinationer eller faller döda ner så rör det inte toppslätskivlingen eller flugsvampen i ryggen.

Om artikelförfattaren

Anders Dahlberg

Anders Dahlberg är professor i mykologi och svampforskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU. Han är en av Artdatabankens och den internationella...

Anna Froster

Anna Froster är biolog, journalist och författare. Hon frilansar som skribent inom området natur och miljö sedan 2008, och har bland annat gett ut...

Så känner du igen sveriges 5 dödligaste svampar

Vit flugsvamp Den helvita svampen med vita skivor kallas ”destroying angel” på engelska och har orsakat många dödsfall. Vit flugsvamp innehåller amatoxiner som skadar cellerna, främst njurar och lever, och kan vara livshotande utan behandling i tid.

Lömsk flugsvamp Liksom vit flugsvamp innehåller den lömska flugsvampen amatoxiner som kan vara livshotande om behandling inte ges i tid.

Gifthätting Den lilla bruna skivlingen växer ensam eller i mindre grupper på murken ved. Gifthättingen innehåller amatoxin, alltså samma gift som i vit och lömsk flugsvamp.

Toppig giftspindling Undvik i regel alla bruna svampar med bruna skivor! Giftet i toppig giftspindling heter orellanin och skadar främst njurarna. Orellanin förstörs inte vid upphettning, vilket vissa tycks tro. Giftet försvinner alltså inte av att du tillagar svampen.

Orangebrun giftspindling Precis som den toppiga giftspindlingen innehåller den ovanliga orangebruna giftspindlingen orellanin.

Källa: Michael Krikorev, svampguiden.com

Fantastiska fakta om svampar

Svampar är mästare på samarbete. De gör enorm nytta som jordens renhållningsarbetare.

2020-09-22

Hel meny av mat gjord på restätande svampar

I Borås jobbar en forskargrupp med att omvandla matavfall till läckra burgare, majonnäs och kakor.

2020-05-28

Forskning & Framsteg berättar om fackgranskade forskningsresultat och om pågående forskning. Våra texter ska vara balanserade och trovärdiga, och sätta forskningsresultaten i sitt sammanhang för att göra dem begripliga. Forskning & Framsteg har rapporterat om vetenskap sedan 1966.

Lägg till kommentar