Annons

Populism och demokrati

Författare: 

Publicerad

2010-08-20

Journalister använder ofta ord utan att förklara vad de betyder. Ett sådant flitigt använt ord är ”populism”. Det har sin rot i det latinska ”populus” som betyder ”folk” (jämför ”demokrati” av det grekiska ”demos” som också betyder ”folk”). Demokrati är bra, men populism är dåligt. Hur kan det bli så olika?

För en tid sedan intervjuades en aktad näringslivsman i TV om någon ekonomisk fråga, vilken det nu var. Reportern avfärdade då ett påstående i den allmänna debatten som ”populism”. – ”Ska man inte bry sig om vad folk tycker då?” frågade näringslivsmannen. Reportern blev svarslös. Något så konstigt hade hon tydligen aldrig hört förut.

I Norge har populism åtminstone tidigare varit ett positivt begrepp. Där har det handlat om att folk ute i bygderna vill få sina intressen tillgodosedda lika väl som de som bor i städerna. Men i Sverige har ordet så länge jag minns alltid använts i förklenande och avståndstagande syfte.

I Nationalencyklopedin står det om ”populism” att det är en rörelse eller ideologi som anser att ”folket” är nedtryckt av en elit. Det låter misstänkt likt ”verklighetens folk” som förra sommaren hjälteförklarades av en svensk partiledare. Vidare står det i NE: ”I dag används termen om en mängd europeiska missnöjespartier, ofta högerextremistiska med starka rasistiska eller främlingsfientliga ideologier”. Men är inte detta ett missbruk av ordet ”populism”? Jämför Tyska Demokratiska Republikens eller Demokratiska folkrepubliken Koreas användning av ordet ”demokratisk” (när detta ord finns med i namnet på ett land, kan man vara ganska säker på att det landet inte är demokratiskt.)

”Populism” är särskilt omtyckt att ta avstånd ifrån när det gäller invandringspolitiken, men jag saknar det i debatten om kultur och medier. ”Verklighetens folk” vill ha tavlor som man ser vad de föreställer och böcker som inte experimenterar med språket. ”Entartete Kunst” i form av ”fula” skulpturer blir inte så sällan vandaliserad i småstäder, där folk blir förbannade för att de inte har fått vara med och bestämma vad som ska smycka torget. Borde man ha lokala folkomröstningar om vilken offentlig konst en kommun ska satsa på? Och ska all konst förstöras som verklighetens folk inte gillar?

En gång i världen tillhörde jag kultureliten. Jag var bibliotekarie och hade stort inflytande över vilka böcker som skulle köpas in till biblioteken i en medelstor kommun. Motivet bakom mitt yrkesval var att jag ville förmedla kunskaper och kulturupplevelser som folk inte skulle ha hittat fram till själva, eftersom de inte i förväg visste vad som fanns. Om jag bara hade velat prångla ut deckare, hade jag lika gärna kunnat arbeta kvar i den kiosk där jag som 17-åring hade sommarjobb. Naturligtvis var det inte bara den högsta finkulturen som biblioteket tillhandahöll, men en viss kvalitetsnivå försökte vi ändå hålla.

På 1960-talet hade Bengt Nerman gett ut boken ”Demokratins kultursyn” som grovt sett hade policyn: Ge folk vad folk vill ha! Det går inte att få någon att läsa Dostojevskij om hon hellre vill läsa Sigge Stark. Det ligger mycket i detta, men det finns också en mängd god litteratur i gapet mellan Sigge Stark och Dostojevskij. Det gäller bara att hitta fram till den. Bibliotekarien har här en uppgift som vägvisare.

På 1950-talet kunde lärare vara hur opedagogiska som helst (hoppas att det inte är så i dag). Jag är fortfarande arg på en svensklärare, som jag hade en kort tid i realskolan, för att han sablade ner en flicka i klassen som tyckte om Vilhelm Mobergs böcker. Nej, Pär Lagerkvist skulle man läsa i stället, för han skrev om mer upphöjda ting, sa läraren. Jag tycker att man med behållning kan läsa både Moberg och Lagerkvist, men jag undrar ibland hur det blev med min klasskamrats läsning i fortsättningen. Risken är att hon tappade sugen helt.

1969 var jag med och bildade föreningen ”Bibliotek i samhälle”. Så länge jag var kvar där, arbetade vi (på vår fritid) hårt med att göra listor över lättlästa men ”bra” skönlitterära böcker. Vi försökte vara demokratiska utan att bli populistiska i den dåliga meningen.

Inget är lättare än att ge folk vad folk (tror att de) vill ha. Men mer meningsfullt är det att ge folk vad de inte visste att de ville ha. Det gäller även TV och andra massmedier. Lasse Holmqvist gav oss i ”Här är ditt liv” den fantastiska Aina Cederblom som knappt någon kände till i förväg. Publiken älskade det, men det var inte publikfrieri och inte populism. Det var folkbildning i lättsmält form.

I en demokrati är det förstås fritt fram att både tycka vad man vill och välja vad man vill läsa eller se (så länge det inte är barnporr eller dylikt). Det står också var och en fritt att förbli okunnig om att det finns andra saker att välja än de man först kommer att tänka på. Men det hindrar inte att det är berikande att få sin horisont vidgad.

Populismens förhållande till demokratin borde diskuteras mycket mer genomgripande än hittills, för det är ingen lätt fråga. Vem ska bestämma vad som är rätt eller fel politik, god eller dålig konst, bra eller dålig litteratur? För att ge ett vettigt svar på det behövs ingående diskussioner och argumentation.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

Kommentarer

Bra inlägg. Jag håller med, dessa frågor måste tas upp mer än vad de gör

Lägg till kommentar