Annons

Så stiger rauken ur havet

Gotlands raukar är viktiga minnesmärken över jordens historia. De består av material som byggdes upp när vår del av världen låg nära ekvatorn. Utformningen är av mycket senare datum. Raukar bildas fortfarande.

Nämn Gotland och många av oss ser genast raukar framför sig. Få naturfenomen är så förknippade med ett landskap som just dessa stenskulpturer. Raukar återfinns från Fårö i norr till Hoburgen i söder, och på flera ställen står de samlade i stora grupper, s k raukfält. Kampen mellan land och hav, vädrets och vågornas ständiga nötande, har skulpterat fram dessa imponerade bjässar. Deras skapelseberättelse sträcker sig miljontals år tillbaka i tiden - och även framåt, eftersom raukar fortfarande bildas.

Det finns många raukfält på Gotland som är flera hundra meter på både längden och bredden. Det största fältet, med flera hundra raukar, finns vid Digerhuvud utefter en 3,5 kilometer lång sträcka längs Fårös nordvästra strand. Gotlands högsta rauk är Jungfrun vid Lickershamn (bild 5). Den når en höjd av cirka 22 meter över havet.

Linné och stenjättarna Carl von Linné är den förste vetenskapsman som i skrift beskriver raukar, eller stenjättar som han kallar dem. En notis från den 1 juli 1741 är värd en ordagrann återgivning:

"Stenjättar kalla vi med den lärda biskop G. Wallin den prospekt vi fingo se på sjön utanför Kyllej. Emellan strandridaregården och kalkugnen Kyllej var jämte havsviken en sluttande backe, på vilken stodo många ganska stora och tjocka kalkstenar till 4 à 6 famnars höjd, ställde i rad liksom rudera (ruiner) efter kyrkor och slott. De som stodo nedanför backen voro högre än de övre, så att allas huvud syntes lika höga. När man var ett stycke ifrån dem, sågo de ut som stoder, bröstbilder, hästar och jag vet inte vad för spöken. Ofelbart är, att alla dessa tillförna varit ett kalkberg men sedermera, då havet ännu stod nästan så högt som de, och allt vidare till dess det lämnade deras rötter, blivit slipade, sönderskurna och formerade av havets svallande och brusande vågor till den skepnad de nu äga. Det är ingen tvivel med mindre vattnet, som så krusat desse stenar på sidorna och som gjort dem nedantill smalare, kunnat bortskära eller bortfräta den emellan liggande jorden. Även dylika stenjättar hade vi inemot Slite av lika höjd och storlek."

Denna beskrivning av raukfältet vid Kyllaj kan knappast göras bättre i dag! Dagens kunskap om hur raukar bildas kommer främst från Gotland, där den typiska klintkusten är en viktig förutsättning för att raukar ska bildas. Under de årtusenden som har passerat sedan inlandsisen började släppa sitt grepp för drygt 10 000 år sedan har klinternas branter skapats av vågornas svall mot stranden. Men klintkusten kan härstamma från ännu äldre perioder även om spåren har utplånats eller är otydliga.

400 miljoner år gamla rester av liv Områden med mjuka bergarter löper i flera diagonala bårder över ön (bild 2). Där dessa möter havet saknas raukar. Merparten av raukarna återfinns sålunda vid stränder i områden med hård kalksten. Denna knöliga kalksten som utgörs av forntida revbildningar, står kvar efter det att omgivande berg har nötts bort. Sammankittade skal och andra hårda rester av djur bildar denna hårda sten. Dessa livsformer levde i havet under silurtiden för mer än 400 miljoner år sedan när vår del av världen ännu befann sig i ett tropiskt hav nära ekvatorn. I berggrunden över hela ön går det att finna rev från denna tid i form av stora mer eller mindre homogena kroppar.

Den gotländska berggrunden är rik på vertikala sprickor och förklyftningar, dvs mer eller mindre parallella knippen av slutna sprickor som löper i huvudsak nord-sydgående riktning. Sprickorna beror sannolikt på de förkastningar som löper längs kusten.

Kalkstenen är särskilt rik på sprickor som vidgas genom vittring, ras och vågornas nötning. Östersjöns vågor har underminerat kusten så att det har lett till ras och skred. Vågor och strömmar har sedan sköljt ut de lösgjorda massorna och skapat strandplatåer. På de strandavsnitt där erosionen är som kraftigast drar sig klintkusten inåt land med några centimeter per år.

Naturen som skulptör Sprickor och mjukare inslag i revkalkstenen utgör angreppspunkter för vågornas nötning. Havet äter sig vidare in och ner i reven. Vågorna kan mejsla ut grottor i kalkstenen och med tiden skulpteras bågformiga portar och pelare fram (bild 3). Dessa består av de mest motståndskraftiga delarna av revkalken.

De raukar som står närmast vattenlinjen är ofta de resligaste, och ju högre upp på stranden de står desto kortare är de. Närmare stranden har vågorna grävt sig djupare ner i berget och skapat högre raukar. Påfallande ofta ligger raukarnas toppar på samma nivå, vilket återspeglar den platå som istidens glaciärer hyvlade fram i kalkstenen.

Med tiden har raukarnas toppar täckts av skyddande lavar, medan vind och frost utsätter sidorna för kraftigare erosion. Raukarnas märkliga former med smal bas och bredare topp är ett resultat av bränningarnas och havsisens nötningar. Men efter istidens slut har landet höjts och havets yta sjunkit så mycket att många raukar numera står på land väl skyddade från vågor och is.

Östersjön har genomgått flera olika stadier sedan istiden (bild 4), och dess yta har på så sätt varierat vilket också har påverkat raukarnas utmejsling. De allra flesta raukar är från Litorinahavets stränder, dvs det brackvattensstadium som Östersjön inledde för 8 000 år sedan och som fortfarande pågår.

Olika generationer Men även äldre stadier, såsom Baltiska issjön för 13 000-10 300 år sedan och Ancylussjön för 9 500-8 000 år sedan, har givit upphov till raukar (bild 6). Dessa äldre raukar ligger i allmänhet högre upp på land än de övriga. Och de ligger på olika höjd över havet på grund av att landhöjningen inte är likformig på Gotland. Samtliga lägre liggande raukar är utskulpterade under de senaste 2 000 åren.

Ännu i dag pågår erosion av klinter som i sinom tid kommer att resultera i att nya rev kommer i dagen. Med tiden formas även dessa till raukar av yngre generation. Raukbildningen fortgår alltså, om än i långsam takt.

Strandpelare i andra delar av världen I Sverige finns raukar förutom på Gotland även på Öland. Längs en 600 meter lång kustklint vid Byerum på norra Öland finns en ståtlig samling. De är utmejslade ur lagrad orthocerkalksten, en bergart som är ännu äldre än den gotländska kalkstenen och som innehåller rikligt med skal från bläckfisk.

De öländska raukarna är inte fristående på samma sätt som de gotländska. De bildades vid Litorinahavets strand och kan snarare anses som anlag till raukar vars utformning fortfarande pågår, åtminstone delvis.

På ön Blå Jungfrun i Kalmarsund, vid Kullen och Hovs hallar i nordvästra Skåne, på Väröhalvön i norra Halland, på Härnön och i Häggdånger i Ångermanland finns en annan typ av raukar. Också de har skapats av vågornas erosion, men de är utformade i kristallin berggrund, dvs de består av bergarter som gnejs och granit. I Hovs Hallar finns 15 meter höga raukar, men i övrigt kan dessa raukar inte jämföra sig med de gotländska.

Raukar finns även i övriga delar av världen längs klippiga kuster. Vid Englands sydkust och vid Skottlands västkust finns berömda raukar. Där kallas de för sea stacks, hos oss är den naturgeograf iska benämningen strandpelare.

Raukar och människan För forskningen utgör raukarna en viktig källa till kunskap. I dem finns information bevarad om livet under jordens tidiga perioder. De kan berätta hur kalkstensreven byggdes upp av organismer i ett tropiskt hav och vilka nedbrytande krafter som sedan årmiljoner senare håller på att förinta dessa rev.

Men det är inte bara naturens egna krafter som påverkar reven. Ännu snabbare bryts de ner genom att människor klättrar på dem och till och med eldar uppe på dem. I modern tid har stiliga raukfält på Gotland förintats genom utvinning av kalk.

Numera är många raukfält fridlysta, vilket betyder att inte ens den minsta sten får hamna i turisternas fickor. För lokalbefolkningen, besökande turister och forskare är raukar en omistlig del av naturen. För att de ska bevaras är ett kraftfullt naturskydd av högsta vikt.

Av Kent Larsson, professor vid Geologiska institutionen, Avdelningen för historisk geologi och paleontologi, Lunds universitet.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Hej!

Några enkla kommentarer till artikeln här ovan. Ordet Klint böjs en klint, flera klintar.

Angående raukarna bör det nog påpekas att vittringen är en visserligen liten men påtaglig faktor när det gäller raukarna. Tittar man noga på raukarnas sidor, speciellt de som lämnat den fortgående vågabrasionen och genom den relativa landhöjningen "räddats" upp på land, ser man ett otal mycket små sprickplan efter bitar som ramlat loss. Oftast syns "toppkonstansen" efter den ursprungliga ytan ganska väl - men innan skyddande lavar koloniserar även sidoytorna pågår en liten formförändring genom främst frostsprängning, speciellt nära havet där fuktigheten är störst. Strukturen i revkalkstenen har säkert betydelse för hur stora bitar av revkalkstenen som lossnar på detta sett. Vi kanske också i ärlighetens namn bör påpeka att raukar som är stora upptill och smala vid basen kan betraktas som idealfallet - de flesta raukar ser inte ut på det viset. Sanningen är väl att de kan vara formade lite hur som helst och ofta ingår i större halvt utformade komplex av både raukbildningar, nischer, strandgrytor och som vid Holmhällar större "kammare".

Enligt Svenska Akademiens ordlista heter klint i pluralis antingen klintar eller klinter. Alltid klokt att kolla innan man påstår något tvärsäkert!

Lägg till kommentar