Stillahavsöarna som kämpar för att överleva

Ett vulkanutbrott i norr, återkommande översvämningar, och på det ett hot direkt från Donald Trump.

– Hur sover du om nätterna? frågar jag Vanuatus klimatminister Ralph Regenvanu. Det är en måndag eftermiddag i mars, det tunga varma regnet har än en gång fallit över Port Vila, önationen Vanuatus huvudstad.

Vårt samtal övervakas av en medarbetare som sitter tyst i en skinnfåtölj mitt emot mig. Det är förståeligt. Det är diplomatiskt känsliga tider för önationen dessa dagar. Hur vi hamnade här kräver nog sin förklaring.

Det internationella klimatarbetet har ifrågasatts under lång tid, och från flera håll. En del ser de turnerande klimatförhandlingarna som en alltför långsam process, vars konsensuslogik ger världens minst klimatambitiösa länder orimligt stora möjligheter att blockera viktiga beslut, som behovet att snabbt fasa ut fossila bränslen.

Andra menar att förhandlingarnas fokus på globala temperaturmål (som 1,5-gradersmålet) har stått i vägen för mer handfasta gemensamma mål, såsom utbyggnad av ren energi. I dag diskuterar forskare öppet risken med ett FN-system som, trots en allt varmare och alltmer osäker värld, står paralyserat av byråkrati och låsningar länder emellan.

Klimatåret 2026 började med nyheten att de senaste 11 åren har varit de 11 varmaste som någonsin registrerats. Kort därefter kom en rapport från isländska forskare som uppskattar att landets glaciärer krympt med 15 miljarder ton mellan 2024 och 2025, och ny forskning som visar att globala modeller underskattat havsnivåhöjningarnas hastighet.

Samtidigt riktas den rika världens blickar (och pengar, ska sägas) bort från klimatfrågan mot de pågående krigen i Europa och Mellanöstern.

Så vad händer med klimatfrågan nu?

Många sätter sitt hopp till den process som satts i rullning av en liten grupp studenter från Stilla havet, och ett yttrande från Internationella domstolen i Haag från förra året, 2025. Historien bakom detta yttrande är på många sätt enastående och börjar vid University of the South Pacific (USP) i Vanuatus huvudstad Port Vila.

För sju år sedan ställde sig en grupp studenter som studerade miljöjuridik i Port Vila frågan: Vad skulle hända om världssamfundets högsta domstol, Internationella domstolen i Haag, klargjorde staters ansvar för klimatfrågan under internationell rätt? För visst måste det gå att göra mer än att år efter år tvingas acceptera de magra resultaten från de turnerande internationella klimatförhandlingarna?

Frågan slog an en ton hos Vanuatus regering och klimatminister, och fick vingar. Resten är, som man säger, historia.

Under två veckor i december 2024 uttalade sig representanter för stora och små länder för Internationella domstolens 15 domare i Fredspalatset i Haag. Ett par av dessa representanter tillhörde gruppen av studenter i Vanuatu som ställde frågan som bar hela vägen till domstolen.  Cynthia Houniuhi, född och uppväxt på Salomonöarna, i dag universitetslärare i Port Vila, var en av dem.

Jag besöker huvudstaden Port Vila under några dagar i mars. Staden tycks ha börjat återhämta sig från den förödande jordbävningen med en magnitud på 7,3 på Richterskalan som inträffade i slutet av 2024. Året innan, 2023, drabbades önationen av två stora tropiska cykloner som följde varandra med bara 48 timmars mellanrum. 64 procent av landets bnp raderades ut under dessa timmar.

Det finns inga trafikljus i staden. Bilar dansar fram längs vägarna, tutar ”se upp!”, svänger fram och tillbaka för att undvika potthål stora som badbaljor och väja för vita minibussar och enstaka modiga fotgängare. Det fungerar bra, sägs det. Problemet är bara när folk kör alltför fort när de är onyktra på kava – den brungråa nationaldrycken som görs av kavaplantans rötter.

– Är jag verkligen rätt person för det här? Det är en enorm ära, men inget kan förbereda dig för den stunden, säger Cynthia Houniuhi om sitt vittnesmål när vi ses. Året innan Haag reste hon runt Salomonöarna för att samla in vittnesmål från byar om klimatkrisens effekter. Hon fick hövdingars tillåtelse att föra deras talan i Haag.

Natten före vittnesmålet sover hon knappt. Väl framme vid podiet framför domarna känner hon hur benen skakar. Men snart släpper nervositeten. Under sex minuter berättar Cynthia om kulturer vars existens är oskiljaktig från jorden som nu slukas av de varma och salta havsmassorna. Därefter ber hon domstolen att göra det som de internationella klimatförhandlingarna misslyckats med: utkräva ansvar från de största utsläppsländerna.

Där och då vet hon inte att domstolens slutsatser skulle bli så radikala, att de till och med kom att få rutinerade klimatförhandlare som Christiana Figueres, tidigare chef för FN:s klimatkonvention, att skrika och gråta av glädje i direktsändning.

– Vi var i total chock över hur starka formuleringarna var i domstolens yttrande. Så pass att vi blev tvungna att i all hast skriva om delar av pressmaterialet som vi hade förberett, säger Vishal Prasad.

Han ler med hela ansiktet när han minns tillbaka på den där dagen i juli 2025 då Internationella domstolens enhälliga yttrande offentliggjordes.

Vi träffas på en restaurang på ett hotell i Fijis huvudstad Suva. Hotellet påminner om den amerikanska tv-serien White Lotus med sin välskötta lummiga trädgård och lyxiga interiör. Eftermiddagssolen får havsytan att glittra samtidigt som svarta åskmoln växer i horisonten.

Vishal är chef för organisationen Pacific island students fighting climate change. Det är ingen överdrift att påstå att det är tack vare deras arbete som klimatfrågan nådde hela vägen fram till världens högsta domstol.

Domstolens skarpa formuleringar om staters skyldighet att agera på klimatkrisen var en positiv överraskning för många. Likaså dess bedömning att Parisavtalets 1,5-gradersmål inte är ett frivilligt åtagande utan ett krav och att utvinning av fossila bränslen kan ses som ett brott mot internationell rätt. Enligt forskare i miljörätt är det sistnämnda ett av de rådgivande beslut från domstolen som skulle kunna få störst effekt på längre sikt genom att påverka rätts- och tillståndsprocesser världen över.

Frågan alla ställer sig är vad som händer nu. USA har klivit ur det internationella klimatsamarbetet. Domstolens yttranden är inte bindande, och har tidigare inte alltid lett till förväntade genombrott. Klimatsystemets matematik är därutöver skoningslös. Oavsett vad 15 domare i Haag anser kommer världen inom en snar framtid skjuta över 1,5-gradersmålet – ett mål som varit centralt för Stillhavsnationers klimatarbete i över ett årtionde.

Öarnas slagord ”1,5 to stay alive!” ger än i dag eko i klimatförhandlingarnas korridorer. Så jag ställer en obekväm fråga: Vad händer den dagen då smärtpunkten har passerats? Vishal Prasad tar sats i tanken, sedan kommer svaret.

– USA är inte hela världen. Och vi har inte något annat val. Om ditt hus brinner så gör du allt för att släcka branden. Vi kan inte vänta, vi kan inte sluta, vi måste fortsätta.

Vi rundar av och pratar om livet i Fiji. Det är en av de säkraste platserna att bo på om tredje världskriget bryter ut, säger Vishal med en blinkning. Vi skiljs åt med en handskakning och ett skratt. En stund senare rapporterar CNN att Iran har attackerat två oljetankfartyg på irakiskt territorialvatten utanför Basra. Strax därefter börjar det åska.

Klimatkrisens osynliga hand bryr sig inte om att västvärldens blickar riktas åt ett annat håll. Den fortsätter sitt arbete med att höja havsnivåer, försalta grundvattnet, öka intensiteten på nederbörden, förstärka orkanerna och försura havet som ger liv.

I Port Vila finns den lilla biståndsorganisationen Action Aid Vanuatu. Här arbetar Flora Vano med att stödja kvinnor när katastrofen slår till. Flora var också en av de som reste till Fredspalatset i Haag för att vittna inför Internationella domstolens 15 domare.

Organisationens kontor har stora panoramafönster ut mot huvudvägen, men utsikten är blockerad av en lerig jordhög blandad med klumpar av betong och metall. Det är fastighetsägaren som har dumpat byggavfall utanför organisationens ingång efter den stora jordbävningen för två år sedan.

– Många tror att vårt kontor är stängt, suckar Flora irriterat.

Vi pratar om hennes vittnesmål i Haag och om klimatkrisens effekter i Vanuatu.

– Kvinnors obetalda arbete är stort som det är, och när en cyklon sveper över ön eller torkan slår till ökar bördan ännu mer, säger hon. Flora är tydlig med att hon pratar utifrån egna upplevelser, och fortsätter:

– Varje dag är det någon som frågar sig: ”Hur ska jag klara en dag till? Kommer mina barn få mat?” Om vi kvinnor inte ser till att det finns mat på bordet, så får vi stryk.

Vanuatu tillhör de länder i världen med högst rapporterade fall av våld mot kvinnor och flickor. Förhoppningen om att Internationella domstolens yttrande ska göra kvinnors vardag i Vanuatu tryggare lyser i Flora Vanos ögon när vi tar farväl en stund senare.

En av de största utmaningarna är – om vi ska tala klarspråk – pengar. Det sägs ibland att parollen ”1,5 degrees to stay alive” borde skrivas om till ”$1,5 billion to stay alive”. Det ligger en hel del i det. För ett par år sedan presenterade Marshallöarna sin klimatanpassningsplan, en ”överlevnadsplan” som förbereder nationen ”för det värsta, samtidigt som vi hoppas på det bästa”.

Kostnaden för att klimatanpassa önationen uppskattades till 35 miljarder amerikanska dollar. Det är 125 gånger mer än önationens bnp eller 350 gånger mer än vad landet fick i bistånd år 2021.

Önationen Tuvalu arbetar med att återskapa 7,3 hektar landyta som ska klara av en havsnivåhöjning på en meter. Prislappen för projektet är 40 miljoner amerikanska dollar. Problemet är att det bara motsvarar 2 procent av den totala landyta som skulle behöva återskapas för att täcka öbefolkningens behov i framtiden.

Därför finns en plan B och C också. I slutet av förra året anlände de första migranterna från Tuvalu till Australien i ett unikt avtal om ”klimatvisum” mellan länderna. Den sista utvägen är projektet ”Digital Tuvalu” som skapar en digital kopia av öarnas geografi och kultur åt eftervärlden.

Fijis och Vanuatus regeringar har i stället börjat flytta hela byar. I Fiji har 48 byar med akut behov av omlokalisering identifierats, men i ett längre perspektiv uppskattas över 800 byar behöva flyttas. Arbetet har tvingat Fiji att lära sig hantera traumat hos människor som nödgats överge sin historia och sina förfäder som ligger begravda i marken.

Vi talar sällan om denna del av klimatfrågan i Sverige, men klimatförändringarna för inte bara med sig hetta, försurning och skyfall, utan också djupa trauman och sorg.

– Jag vet inte hur det hände, men det hände, säger Tolu Muliaina.

”Dr. Tolu”, som han kallas, föddes på Samoa men bor sedan många år tillbaka i Suva. Vi sitter i hans svala arbetsrum på universitetet USP i staden. Han minns tillbaka på hur han och hans studiekamrater i Vanuatu kampanjade för att Internationella domstolen skulle ta sig an klimatfrågan.

Han minns kampanjen med både glädje och sorg, säger han. Jag frågar varför. Han funderar en stund, och svarar sedan att hela hans livsåskådning och sätt att vara har ”rest sig ur myllan” från samlade livserfarenheter. Hans barn, understryker han, är en oskiljaktig del av dessa.

Tolus röst skälver lätt ju djupare han går in i sin berättelse.

Sedan berättar han att hans 6-åriga son sedan många år tillbaka ligger begraven på Vatuwaqa, kyrkogården som är belägen på Suvas gröna östra kustremsa. Hans familj hemma i Samoa ville att pojkens kropp skulle föras hem, men så blev det inte till slut. Pojken begravdes på Vatuwaqa, kyrkogården som är belägen på Suvas gröna östra kustremsa. Det stigande havet, stormar och kraftiga skyfall förtär kyrkogården en liten del i taget.

Luftkonditioneringen i rummet surrar rytmiskt, vinden utanför fönstret får palmträdens lövverk att röra sig. Tolu säger:

– Det är min historia. Och inte bara min, utan mångas. Jag ser och känner rädslan varje gång en cyklon driver förbi. Andra kanske oroar sig för vad som ska hända med deras hus. Min familj är rädd för att förlora en kustremsa som omsluter något som är väldigt speciellt för oss.

Tolus historia är mångas historia. På önationen Tuvalu slår stora cykloner sönder begravningsplatser belägna på önationens långsamt försvinnande kustremsor. Det sägs att människor ibland tvingas ut i vattnet på desperat jakt efter sina närmastes kvarlevor efter en storm innan havet bär med sig dessa ut i natten. På Marshallöarna spelas samma tragedi upp i takt med att havsnivån tränger in i önationens begravningsplatser som finns nära kusten.

Efter vårt samtal tar jag mig till begravningsplatsen som ligger en kort taxiresa bort från campus.

”Inte ens i döden kommer vi undan klimatkrisen”. Jag minns inte exakt vem som skrev det, men orden hittar tillbaka till mig denna dag. Det är inte förrän där och då som jag verkligen förstår vad det betyder.

’Minister Ralph’ bär en färgglad Pollock-mönstrad skjorta när vi ses. Vanuatus flagga är fastspikad på väggen bakom hans skrivbord, ett förkroppsligande av ministeruppdraget. Ska Internationella domstolens yttrande få något genomslag i verkligheten, behöver den stöd från regeringar runt om i världen.

Det är därför Vanuatus klimatminister Ralph Regenvanu söker andra länders stöd till en FN-resolution för omröstning i generalförsamlingen. Problemet är att första utkastet till resolutionen fått Trump-administrationen att gå i taket. Vanuatu gör bäst i att dra tillbaka sitt förslag, meddelades från officiella kanaler, eftersom det ”kan utgöra ett hot mot amerikansk industri”.

Jag frågar ministern vad Vanuatu ska göra nu. Hans medarbetare tittar hastigt upp och antecknar något på sin mobil. Jag får förklarat att utkastet har fått skrivas om. En av de viktigaste delarna i texten kunde inte vara kvar – den om att skapa ett officiellt register över klimatrelaterade skador över världen.

– Det var ett svårt beslut för oss, det var just detta vi ville ha, säger Ralph Regenvanu.

Därutöver har Europeiska unionen, som länge varit en pålitlig allierad till sårbara önationer, tagit ett steg tillbaka i detta fall. Det är tydligt, säger ministern, att EU prioriterar säkerhetsfrågor i ljuset av kriget i Ukraina och USA:s reträtt från den internationella ordningen. Men nej, Vanuatu kommer inte att dra tillbaka förslaget till FN-resolution.

– Klimatfrågan är vår nationella säkerhetsfråga. Det är en fråga om överlevnad. Det enda vi har är vår röst, och vi börjar bli trötta på att hela tiden behöva säga samma sak om och om igen. Men vi har inget annat val.

Åter till min inledande fråga. Med pressen från Trump-administrationen, ett vulkanutbrott på en av de norra öarna i Vanuatu som kan komma att kräva snabb evakuering (som ministern i så fall blir ansvarig för att samordna) – hur sover du om nätterna? frågar jag.

Ministern ler och skrattar för första gången under vårt samtal.

– Tack, jag sov bra i natt. Annars finns det alltid kava, det hjälper.

De första veckorna i april växte tyfonen Sinlaku från kategori ett till kategori fem på bara 30 timmar över Stilla havet innan den svepte över Nordmarianerna och Guam. Sinlaku var, tillsammans med stormarna Maila och Vaianu, del av den trippelcyklon som rasade över Fiji, Salomonöarna och Papua Nya Guinea under samma tidpunkt. 

Hemma igen läser jag om nya minnesmärken och poeter som sörjer att världen förlorar tusenåriga jättar av is som glaciären Okjökull på Island.

Samtidigt, slår det mig, begråter andra tusentals mil bort de minnen, språk och kulturer som sakta begravs under Stilla havets vattenmassor. Kathy Jetn̄il-Kijiner, en annan av Stilla havets stora poeter, skriver om detta men också om unga föräldrar i hennes närhet som döper sina barn efter försvinnande holmar och öar som gått i arv i generationer. Peinam, Mejrirok, Mejatto, Bokaitoktok, Patto.

”Barn med tjocka ben och runda magar som vankar fram, de bär historien och namnen på dessa uråldriga öar som vi kallar för vårt hem.”

Omröstningen om Vanuatus resolution i FN:s generalförsamling har skjutits upp två gånger under mars och april. Den ser nu i stället ut att kunna bli av den 20 maj.

Texten är ett omskrivet utdrag från den kommande boken Hav av öar – En berättelse om Oceanien och de krafter som formar vår värld (Fri Tanke, 2026).