Åldrandet - det unikt mänskliga

Att det är telomerer (Nobelpris 2009!) som styr är en av teorierna bakom människans åldrande. För det är framför allt människan som åldras. För hundra år sedan dog vi den snabba döden. Numera dör vi den långsamma döden.

Under 1900-talet har människans förväntade medellivslängd ökat med ca 30 år i Västeuropa och USA. Människan har blivit så framgångsrik i att utrota eller påverka orsaker till akuta sjukdomar att åldrandet sker på ett sätt som man inte ser hos vilda djur. De flesta vilda djur lever inte tillräckligt länge efter sexuell mognad för att uppleva åldrandet. Så fort deras funktionsförmåga börjar försämras, som att springa fort eller att hoppa, kan de utmanövreras av yngre djur. På samma sätt är det med deras immunsystem. När detta börjar försämras kan det leda till att djuren dör av sjukdom.

Det finns emellertid vissa djur som inte åldras. Bland fiskar och kräldjur, som krokodiler och sköldpaddor, finns det arter som fortsätter att växa hela livet och hos vilka dödsrisken inte ökar med åldern. Dessa djur är dock inte odödliga; de kan dö av sjukdom eller olyckshändelser oberoende av åldrandet.

Öppnar för sjukdomar

Man bör skilja åldrande från sjukdom. Men med ökade kunskaper inom åldersforskningen har gränsdragningen blivit svårare. Biologiska förändringar som hänförs till åldrandet kallas ofta för normala åldersförändringar. Men det är inte ett helt korrekt uttryck, eftersom "onormala" åldersförändringar inte finns. Förändringar är inte sjukdom utan i första hand en förlust av funktionsförmågan.

Det grundläggande med människans åldersförändringar tycks vara att de åldersrelaterade sjukdomarna, som cancer, Alzheimers sjukdom och hjärt-kärlsjukdomar, allt lättare får spelrum. Om inte människan dör i hög ålder av t ex den vanligaste dödsorsaken, så kommer hon sannolikt snart att avlida i den näst vanligaste eller tredje eller fjärde vanligaste sjukdomen.

Teorierna bakom åldrandet

Vilken som helst av de många livsprocesserna i vår organism kan gå fel när vi blir äldre. Flera mekanismer är verksamma som påverkar åldrandet:
  1. genetisk styrningGenetiska faktorer inverkar på livslängden, både vad gäller skillnader mellan olika arter, men också mellan individer inom en art. För en fluga kan den maximala livslängden vara en månad, för en mus ca 3 år och för en människa 115 år. Det finns ett direkt samband mellan livslängden hos en art och dess förmåga att reparera arvsmassan i cellen. Ju bättre reparationsförmåga, desto längre liv.

    Hos människan är skillnaden i livslängd mellan tvåäggstvillingar ungefär dubbelt så stor som hos enäggstvillingar. Och förfäder till nittio- och hundraåringar har i högre grad än andra levt länge. Genetiska analyser av franska hundraåringar har visat på två gener som kan ha betydelse för att fördröja åldrandet. Den ena genen kodar för apolipoprotein E, ett protein som är viktigt för transporten av kolesterol. Den andra för ett enzym som är involverat i blodtrycksregleringen. För bägge generna har man funnit speciella varianter som är vanligare hos hundraåringarna.

    Andra gener kan tidigt i livet tänkas vara viktiga för mognad och fortplantning. Många kända genvarianter ger senare i livet skadliga verkningar på hälsa och motståndskraft, då ålderns påfrestningar sätter kroppens reserver på prov. Ju senare i livet en gen ger upphov till sjukdom, desto mer spridd blir den i en stor befolkning. En gen som orsakar en skada eller defekt tidigt i livet försvinner snabbt, eftersom bäraren har små chanser att få barn och därmed föra genen vidare.

  2. cellen åldras Olika skador och "förslitningar" av molekylerna i cellerna kan förändra deras egenskaper. Människans celler är dödliga och kan bara dela sig ett begränsat antal gånger. Cellernas förmåga att dela sig varierar mellan olika arter. Galapagossköldpaddan, som kan bli 150 år, kanske till och med 200 år, har celler som delar sig flera gånger än människans. Kortlivade djur, som råttor och möss, har färre celldelningar.

    Celldelningen kontrolleras av den s k telomeren. Den sitter som en liten mössa i slutändan av DNA-spiralen i en kromosom, håller DNAt samlat och förhindrar att kromosomerna klumpar ihop sig när cellen ska dela sig. För varje celldelning blir telomeren kortare. När den har minskat till en viss bestämd längd slutar cellen att dela sig. I vissa celler, som stamceller och könsceller, finns ett enzym som återställer telomeren till dess ursprungliga längd. Också cancerceller har enzymet och kan därigenom fortsätta att dela sig i all oändlighet.

  3. fria radikaler eller oxidativa skadorSyre är nödvändigt för att cellerna ska producera energi för alla livsuppehållande funktioner. Musklerna drar ihop sig, nervimpulser överförs och proteiner tillverkas. En liten del av de fria elektroner som bildas under processen omvandlar syret till mycket aktiva molekyler, s k fria radikaler. De angriper cellmembran, äggviteämnen, DNA och fettsyror. Följden blir skador på arvsmassan, ineffektiva cellprocesser och ansamling av slaggprodukter i form av havererade molekyler.

    När funktionen sviktar i cellerna påverkas de vävnader och organ som de ingår i. Kroppen får allt svårare att klara olika påfrestningar i form av stress och skador. Det har visat sig att nervceller och celler i hjärt- och skelettmuskulaturen sviktar först, följt av hormonproducerande celler. Detta tror man förklarar varför degenerativa sjukdomar i nervsystemet och hjärtat är vanliga i hög ålder och varför vi förlorar muskelmassa och blir betydligt svagare jämfört med i unga år.

    Som skydd finns i alla celler speciella små molekyler, s k antioxidanter. Långlivade arter, som människan, har betydligt fler antioxidanter än kortlivade arter. Men deras effektivitet tycks avta med stigande ålder. Andra skyddande ämnen får vi i oss via födan, som vitaminerna E, C och betakaroten. Men behandling med antioxidanter är en balansakt. Fria radikaler är nämligen inte bara till skada. De deltar också i cellernas normala signaleringsprocesser och används av immunförsvarets celler.

  4. högt blodsockerFritt glukos i blodet kan reagera med andra molekyler, s k icke-enzymatisk glykering. Hos diabetiker samlas glykeringsprodukter i artärernas väggar. Det leder till kärlförändringar som kan ge skador i framför allt ögon, hjärna, hjärta och njurar.

    Men det är inte bara diabetiker som drabbas. Alla människor får sådana sockerbindningar mer eller mindre uttalade. Koncentrationen av blodglukos stiger med åren, vilket klart ökar risken för skador. Något bra skydd har kroppen inte. Detta beror nog på att det är först under de senaste århundradena som vi börjat äta socker, varför dessa sockerbindningar tidigare inte har förekommit i någon nämnvärd omfattning.

  5. energiintag Forskare har sökt och provat att förlänga livet och minska åldrandet hos djur. Av alla metoder är det framför allt lägre intag av energi som resulterat i att djuren lever längre.Frågan är om detsamma gäller för människor; det återstår att visa. Det finns emellertid indirekta bevis för att det kan ha gynnsamma effekter. Många invånare på den japanska ön Okinawa har ett klart lägre energiintag jämfört med andra japaner. På Okinawa är hundraåringar flera gånger vanligare än på andra japanska öar.

    Från befolkningsstudier vet man att vissa cancerformer är mindre vanliga hos människor med lågt kaloriintag. Försökspersoner som har levt i kontrollerade och begränsade omgivningar (biosfärer) och som minskade sitt kaloriintag under två år, visade liknande gynnsamma förändringar i fysiologiska värden och i blodfetterna som försöksdjur med reducerat energiintag.

Kan åldrandet fördröjas?

Om åldrandets sjukdomar helt kunde botas skulle medellivslängden öka med ca 15 år. Men det skulle inte påverka människans maximala livslängd, som styrs av de inre åldrandeprocesserna. Åldrandet beror ju inte på någon universell defekt i cellerna utan är summan av förändringar och skador i celler och organ under ett långt liv. Det innebär att en framgångsrik behandling av en sjukdom hos en gammal människa medför att en annan sjukdom snart tar vid. Sjuklighet är den lott som drabbar dem som är över 80-85 år och som vi i dag inte kan göra så mycket åt.

Därmed inte sagt att det inte någonsin skulle gå att skjuta upp åldrandet. Med de kunskaper som nu finns om genetiska och andra processer av betydelse för åldrandet är det inte osannolikt att det kan finnas preparat på marknaden som gör att vi lever längre inom de närmaste 50 åren, och om forskningen går framåt starkt kan det gå snabbare.

Därför behöver vi inte ställa de svåra frågor av etisk, politisk och ekonomisk karaktär som ett påtagligt förlängt åldrande skulle medföra för samhället.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg.

Dela artikeln:

Lägg till kommentar