Annons

Törstens land

Törstens landI Namibias kärva landskap har växter och djur utvecklat de mest häpnadsväckande anpassningar.

Namibia - ett törstens land. Det storslagna, karga landskapet består mest av torrskogar, busksavanner och öknar. Klimatet förändras gradvis in mot land. Längs den långa kusten faller knappt alls något regn. Något mildras torkan av dimbankar som dagligdags blåser in från havet. Innanför dimzonen ligger den egentliga öknen, Namiböknen. Uttorkade flodbäddar löper genom öknen. Endast vid sällsynta tillfällen, då det har regnat i landets inre delar, är de vattenförande. Djupt under den torra ytan finns dock långsamt rinnande grundvatten som kan nås av trädens och buskarnas rötter. Dessa flodbäddar, med sin vegetation, är en förutsättning för en stor del av det högre djurlivet i Namiböknen.Tuffa villkorI den långa raden av olika anpassningar som torrmarkernas växter har utvecklat finns fyra oskarpt åtskilda strategier. För det första har vissa växter utvecklat en oerhört snabb livscykel som fullbordas under den korta period då marken hålls fuktig efter ett lokalt regn. Fröna till dessa snabbt uppdykande växter, dit många gräsarter hör, kan bida sin tid i åratal för att omedelbart gro så fort det faller litet regn. Sedan växer plantan i expressfart, blommar och sätter frö.För det andra kan små växter söka skydd undan de värsta prövningarna. De gömmer sig bakom eller under uppstickande stenar och i markens små ojämnheter. Ett intressant exempel är de s k fönsteralgerna som är encelliga grönalger. De växer under tunna, ljusgenomsläppliga stenar eller stenflisor av kvarts. På stenarnas yta kondenserar litet vatten ur dimman och rinner ner till undersidan där algerna suger upp de få dropparna. Tack vare mineralets genomskinlighet kan de bedriva fotosyntes nere i sina skyddsrum.En tredje metod används av vissa större växter, som i händelse av långvarig torka fäller både blad, kvistar och grenar. Det enda som då återstår är stammen eller stammarna. Växterna ser ofta alldeles livlösa ut, men så fort som det kommer litet regn slår nya fotosyntetiserande blad ut så att de kan börja bygga upp sig själva igen. "Lazarus-strateger" kallas ibland arter med denna förmåga till återuppståndelse från de skenbart döda.Den fjärde strategin är att utveckla organ som kan lagra vatten. Afrikanska typexempel på sådana s k suckulenta växter är olika arter av släktet Euphorbia (bild 8) samt baobabträdet. Andra arter lagrar i stället vatten och näring i underjordiska organ. Sådana depåer är av stor betydelse, inte bara för många djurarter utan också för bush- eller sanfolken, som är experter på att hitta de fotbollsstora rotknölarna hos kalaharirankan. Kalråttan är en av flera afrikanska gnagararter som har utvecklat en underjordisk livsföring baserad på samma resurs.De utpräglade torrmarksväxterna lever under ständiga hot. Det är svårt att överleva när nederbörden är så knapp och opålitlig. Ständigt finns fara för uttorkning på grund av den kraftiga solstrålningen och de heta vindarna. Ytterligare problem kan tillkomma för arter som behöver hjälp med pollinering av insekter eller andra djur. Även om växterna själva klarar öknens tuffa villkor hjälper detta inte ifall pollinatörerna inte lyckas överleva.Vänner och fienderNamiböknens mest kända växtart är den märkvärdiga welwitschian (bild 12). Med hjälp av ett doftande sekret lockar växten till sig olika steklar som bistår vid pollineringen. Vid blomningen producerar varje planta tusentals frön som sprids med vinden. Upp till 99,9 procent av dem är dock döda. De har smittats av en mögelsvamp, som sprids från växt till växt med en art av växtätande eldskinnbaggar. I sin tur äts eldskinnbaggens nymfer av en rovskinnbagge. De två arternas nymfer liknar varandra i högsta grad, framför allt genom sin brandkårsröda färg.Är den röda färgen en varningssignal till eventuella insektsätande rovdjur? Och vad kan det i så fall vara för rovdjur med ögon känsliga för rött som de önskar informera om sin oätlighet? Misstankarna faller på en kameleont (bild 12) som man kan hitta på welwitschian om man tittar riktigt noga - för ett bättre kamouflage har åtminstone jag aldrig någonsin skådat i naturen. Denna trevliga reptil måste rimligtvis livnära sig på de fåtaliga insekter som welwitschiorna hyser, men den kan tänkas uppfatta att rött är lika med gift och därför rata skinnbaggsnymferna.Det är vinden som sprider welwitschians frön, och samma metod använder de allra flesta av Namiböknens växter. Ibland rycks hela de vissna plantorna upp och blåser i väg längs marken. Vinddrivna frön och döda växtdelar (detritus) har avgörande betydelse som föda för många av öknens innevånare. Det finns forskare som hävdar att dimma och detritus är de två motorer som huvudsakligen driver Namiböknens ekosystem.Paradis för skalbaggarI Namiböknen utgör skalbaggarna ett framträdande inslag i faunan. Den skalbaggsfamilj som innehåller flest arter är svartbaggarna, vilkas mest kända representant torde vara mjölbaggen. Samtliga arter saknar flygförmåga, är växt- eller detritusätare samt, med något undantag, dagaktiva.Ett kanske föga överraskande drag hos de ökenlevande svartbaggarna är att de tål ovanligt höga kroppstemperaturer, ända upp till 50 grader. Det betyder att de kan vandra omkring och leta mat även mitt på dagen. Men på markytan blir det ofta för hett även för en svartbagge. Därför har många av dem för vana att antingen gräva ner sig i sanden eller klättra upp i gräs och buskar under middagshettan. I det förra fallet slipper de undan solen och hettan i markens ytskikt, i det senare kommer de upp i den svalkande vinden. Somliga svartbaggar är försedda med utomordentligt långa ben (bild 13). När det blir riktigt hett, kan man se hur de går liksom på tå, och tack vare sina styltor till ben kommer de då ett gott stycke upp över den brännheta markytan. Grävande arter är däremot platta, strömlinjeformade och kortbenta.Till svartbaggarnas egendomligaste anpassningar hör deras sätt att tillgodogöra sig fuktighet ur de dimbankar som väller in från havet. Det är speciellt arten Onymacris unguicularis som har studerats i detalj. På natten ligger Onymacris-baggarna nergrävda i sanden, men när dimmorna framåt vargtimmen kommer vältrande in från havet, kravlar de fram och beger sig upp på närmaste krön. Där vänder de sig mot vinden och lutar sig framåt, samtidigt som de lyfter och spärrar ut sina breda bakben. På ryggsidan kondenserar då en smula fuktighet som insekten dricker när den rinner fram till mundelarna (bild 14).Varför så många ökendjur är helt eller delvis svarta, är en omstridd fråga. Praktiskt taget samtliga av Namiböknens hundratals arter av svartbaggar är mer eller mindre svarta till färgen. Men familjen innehåller faktiskt också världens förmodligen enda snövita skalbaggsart.Svart eller vitVissa forskare anser att det svarta pigmentet gör tjänst genom att absorbera värme under de kyliga morgon- och kvällstimmar då skalbaggarna kanske har god anledning att vara i gång och leta mat eller partner. Även om det är oerhört hett mitt på dagen i öknen, är det bitande kallt på natten. Köldgrader förekommer ibland. Då kan det vara värdefullt för en insekt att kunna förlänga arbetsdagen i bägge ändar.Men skalbaggens svarta färg kan också vara en signal som i god tid varnar potentiella rovdjur för att den är otjänlig som föda. Faktum är att många svartbaggar kan utsöndra starkt luktande quinoner - ämnen som är kända för att få månget rovdjur att tappa aptiten. Enligt denna uppfattning är alltså svartbaggarnas svarta färg en "varningsskylt": noli me tangere.Många av öknens skalbaggsarter lever glest utspridda. Om en hanne råkar hitta en partner är han därför mycket angelägen att få behålla henne för kommande gemensamma angelägenheter. Detta har lett till en krävande form av bevakning (bild 13). När ett skalbaggspar kommer kutande i rasande fart över sanden, honan först och hanen några centimeter efter, ser det både märkligt och skrattretande ut. Plötsligt hittar honan en bit mat och tvärstannar - hannen likaså. Efter några sekunder sätter hon full fart med hannen hack i häl. I snabb språngmarsch försvinner paret bakom nästa sanddyn.Viktigt att svalka äggenFlyghönsen är en av de torra trakternas mest fascinerande fågelfamiljer. Till formen ser de ut som små slanka duvor och till färgen som vaktlar. Men de är varken duv- eller hönsfåglar utan extremt torrmarksanpassade vadare, besläktade med t ex pipare och snäppor. Det är en upplevelse att sitta vid ett vattenhål och se flyghönsen i snabb och spänstig flykt komma in från alla håll, landa, dricka och strax flyga tillbaka ut i den stora tomheten. Vissa arter av flyghöns kommer enstaka eller parvis, andra i stora flockar, somliga helst på morgonen, andra i kvällningen.I södra Afrika finns fyra arter. En av dem kallas namaquaflyghöna (bild 15) men har ett ännu trevligare namn på afrikaans, nämligen kelkiewyn. Ingen dum återgivning av fåglarnas trestaviga lockrop, när de går in för landning vid kanten av ett vattenhål.Namaquaflyghönsen häckar i steniga öken- eller halvökenmarker med ytterst sparsam vegetation och ofta milsvitt från närmaste ytvatten. Hettan under dagen är grym, och den ständiga vinden ger ingen svalka utan bidrar tvärtom till att öka risken för uttorkning. För en ruvande flyghöna gäller det inte att värma äggen utan att se till att de inte blir kokta. Både ungarna och de vuxna fåglarna äter praktiskt taget vattenfri föda, nämligen torra frön. De gamla fåglarna flyger till ett vattenhål och dricker - men ungarna, hur klarar de sin vätskeförsörjning?Bär vatten till boetSåväl namaquaflyghönan som flera andra flyghönsarter har löst problemet på sitt alldeles egna sätt. Hannarnas bukfjädrar har en speciell form och struktur som gör att de kan suga upp och hålla kvar femfaldigt mer vatten per viktenhet än andra fågelfjädrar.När fåglarna kommer till en vattensamling, kan man se hur de först befriar bukfjädrarna från vattenavstötande fett, vilket sker genom ett grundligt sand- och dammbad. Därefter går de på sina korta ben ut i vattnet och doppar med guppande kroppsrörelser magen, samtidigt som de dricker. Snart är bukfjädrarna genomvåta och fåglarna otörstiga. Då springer de upp på stranden, tar till vingarna och försvinner med kurs på boplatsen.Efter kanske en timmes flygtid når de boet. Det medförda vattnet används antingen för att fukta och därmed svalka äggen i boet eller som dryck åt ungarna. De kryper in under pappans mage och pressar vattnet ur hans fjädrar med näbben. En flyghönshanne kan tanka ända upp till 40 milliliter vatten men förlorar ofta mer än en fjärdedel under flygresan hem. Sedan är det honans tur att flyga i väg till vattenhålet, men hennes fjädrar är inte specialdesignade för vattentransport. Varför inte? Det skulle man gärna vilja veta.När de första rapporterna publicerades om vattentransporterande flyghöns, möttes de av klentro eller löje. Ökenlevande fåglar som bär vatten till sina ungar i bukfjädrarna kan låta som en nästan lika fantasifull historia som att svalorna övervintrar på sjöbottnen eller att pelikanen matar ungarna med sitt eget blod. Men flyghönsen lär oss att det som låter som en skröna ibland kan vara sant.Föränderliga förhållandenFör att en art ska ge upphov till två skilda arter måste det, enligt en vanlig uppfattning, råda ett visst mått av geografisk åtskillnad under en viss tid. Ett klassiskt scenario är att en art koloniserar en avlägsen ö för att sedan förvandlas till något annat än ursprungsformen. Men hur går det till på en kontinent?Vad gäller södra Afrikas torrområden är det sannolikt två faktorer som har störst betydelse för artbildningen: förändringar i klimatet och en omväxlande terräng. Pollenanalyser visar att klimatet har förändrats dramatiskt i denna del av världen under de senaste 300 000 åren - och rimligtvis även tidigare. Somliga vegetationstyper expanderar medan andra krymper på grund av förändrade temperatur-, nederbörds- och vindförhållanden. Från att ha täckt stora ytor blir en viss typ av vegetation inskränkt till ett antal spridda öar i ett hav av helt andra betingelser. Vid andra tillfällen går processen i motsatt riktning.Olika organismer har naturligtvis olika spridningsförmåga. En växt med vindspridda frön, en fjäril eller en fågel har helt andra förutsättningar att övervinna ett geografiskt hinder än en daggmask, en mollusk eller en växt som fortplantar sig enbart med hjälp av rotskott. Men också många flygande varelser kan ha förvånande svårt att passera till synes bagatellartade spridningshinder. Detta leder till att de biogeografiska mönstren ofta blir förbluffande småskaliga.Gammal öken - unika arterEn viss varaktighet i det geografiska mönstret är en förutsättning för att populationer som har isolerats från varandra ska hinna differentieras och bli distinkta arter. Namiböknen är, till skillnad från exempelvis Sahara, en öken med miljontals år på nacken. Här har det alltså funnits gott om tid för artbildning i de geografiska isolat som har existerat en tid för att sedan åter försvinna. Detta har lett till en mångfald av endemiska arter, dvs arter som endast finns i Namibia eller i varje fall inom ett begränsat område av södra Afrika.Även om Namibias växt- och djurliv är noggrant studerat, åtminstone jämfört med de flesta andra delar av Afrika, är kunskaperna bristfälliga jämfört med exempelvis Nordvästeuropa. Därför är det med viss reservation jag nämner att av hittills kända namibiska insektsarter är 24 procent endemiska, medan motsvarande andel är 13 för amfibier, 24 för reptiler, 29 för tusenfotingar, 12 för spindlar och 17 för blomväxter. Bland landets 650 fågelarter är 14 endemiska och lika många bland de 200 däggdjursarterna. Bland dessa grupper blir andelen endemiska arter sålunda 2 respektive 7 procent. I Norden får man tänja på begreppen för att hitta en enda tvättäkta endem.De flesta av Namibias endemer finns inte i Namiböknen utan i den starkt kuperade zonen mellan den egentliga öknen och de centrala högländerna. I detta område är landskapet dramatiskt med ett antal imponerande isolerade berg, s k inselberg, mitt i den oändliga öknen. Dessa berg är goda exempel på miljöer som är viktiga härdar för artbildning.Skära elefanter . . .Namibias natur kan bjuda på de mest säregna upplevelser. Vad sägs om skära elefanter? Vi var ett litet sällskap som för några år sedan besökte Etosha, landets i särklass förnämligaste nationalpark (bild 2). Där satt vi en dag och beskådade två honungsgrävlingar som var idogt sysselsatta med att gräva i marken efter en matbit. I den stilla kvällen steg det vita dammet från deras bökande rakt upp mot skyn som röken från en skorsten en kall vinterdag.Plötsligt såg vi ett stycke längre bort något stort och vitt, möjligen med en lätt skär ton, som dök upp bakom en flack åsrygg. Hjässan på en elefant, snart också ryggen, och sedan en elefant till och en till... Slutligen var det en liten kolonn med nio individer, fyra synnerligen värdiga damer och fem avsevärt mindre värdiga ungdomar, som kom vandrande över den magra stäppmarken med kurs snett emot oss - och de var skära! Vi gnuggade oss i ögonen. Skära elefanter i naturlig storlek och fullt rörliga - finns det? Javisst, men man måste resa till Namibia för att se dem.Den sällsamma anblicken har naturligtvis sin högst naturliga förklaring. Bakom åsen finns en pöl med vit lera, och i den hade de nios gäng tydligen avnjutit en orgie i gyttjebad. Bortsett från ögonen var de totalt vitmenade, och den vita färgen fick en omisskännlig skär ton i aftonsolen.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar