Annons

Återvinna eller bränna

Ännu råder stor oenighet om hur vi bäst tar steget in i kretsloppssamhället.

I två år höll vi på, sprang ner i källaren med varje tom kökspapperstub, med varenda kapsyl och tomatburk - de ska till säcken bakom pingisbordet, och så kuvert, det ska inte med tidningspapperet i lådan vid trappen utan till den andra, bakom frysen. Källaren förvandlades till en sopstation, vi sorterade och sprang i trappan upp och ner, upp och ner. Nu är det slut, hämtningen var bara på försök, fast ända sedan 1999. Fortsätt sortera, säger en del till oss. Men kör i väg det själv.

Låt soporna brinna

"Sortera inte hushållsavfallet. Engångsförpackningar och matrester kan kastas ihop och skickas till soptippen för förbränning. Det är bäst för såväl miljön som ekonomin och hushållningen med naturresurser", skrev Valfrid Paulsson, Naturvårdsverkets generaldirektör mellan 1967 och 1991, m fl i Dagens Nyheter den 10 februari. Energin kan tas till vara i fjärrvärmesystemet, och samhället slipper de höga kostnader som återvinning av material innebär. Det finns knappast någon lönsamhet i att återvinna plast, glas eller kartong i Sverige, påstod han och hans medskribenter.

- Det är visst bra att skölja mjölkkartongerna och lämna till återvinning. Pappersfibrerna kan användas fyra gånger till, och i slutändan bränns de. Energiinnehållet försvinner ju inte om man återanvänder papp, säger Lena Jacobsson, förpackningsexpert på Naturvårdsverket.

- Så mycket ovett som jag har fått, säger Valfrid Paulsson. Men miljö kan inte vara religion eller ideologi, det man gör måste också vara vettigt. Att sortera sopor kan inte tjäna till att tysta sitt dåliga samvete. Att diska mjölkkartongerna och samtidigt köra bil i onödan, som många gör i dag, går inte ihop.

Många inom renhållningsbranschen och forskare sade emot. Heta inlägg och debatter följde efter Paulssons artikel. Det är mycket känslor i soporna.

Annika Helker Lundström, vd för Återvinningsindustrierna, är en av dem som är kritiska.

- I dag använder 15 procent av jordens befolkning 85 procent av jordens resurser. Så kan vi inte hålla på. Vi bör tänka långsiktigt. Råvarubranscherna måste börja se det återvunna materialet som råmaterial till nya produkter. Det handlar om att byta jungfruliga råvaror mot återvunna råvaror. Men industrins intresse är alldeles för lågt och de ekonomiska motiven inte tillräckligt stora, och det beror bl a på att dagens råvarupriser inte tar hänsyn till de framtida miljökostnader som brytning och förädling av jungfruliga råvaror förorsakar.

- Men om miljönyttan är liten och kostnaden hög bör man välja billigare alternativ, eller hur? Så säger det sunda förnuftet, menar Valfrid Paulsson.

Siktet inställt på framtiden

De flesta är ändå överens: vi ska omvandla vårt konsumtionssamhälle till ett kretsloppssamhälle, hållbart från miljö- och energisynpunkt. Vi ska ha siktet inställt på framtiden, menar återvinningsvännerna.

Man kan kalla vår sophantering i dag för ett gigantiskt samhällsexperiment, och det pågår inte bara i Sverige. För i spåren av stigande levnadsstandard lämnar vi alltmer skräp efter oss. Under det senaste seklet har mängden sopor i Sverige ökat med 2-3 procent per år. Om ökningen fortsätter i samma takt får vi mer än dubbelt så mycket sopor om trettio år.

Vi producerar nästan fyra miljoner ton hushållsavfall varje år, det blir ca 400 kilo per person. Rätt mycket mer än de 300 kilo som EU hoppades på år 1990, även om vi har långt till USA, där varje person lämnar efter sig över 730 kilo sopor varje år.

Bäst vore naturligtvis om avfallet aldrig producerades från början. Den lag om producentansvar som infördes i Sverige 1994 syftar till att motivera producenterna att använda så litet förpackningsmaterial som möjligt. Producentansvaret innebär också att de som tillverkar eller säljer förpackningar ska se till att återsamla en viss del av dem.

För t ex plastförpackningarna gäller att minst 70 procent av allt som säljs ska samlas in och 30 procent återvinnas. Liknande mål finns för glas, papper, kartong och andra material. De olika branscherna har bildat bolag som hanterar avfallet. Men producentansvaret har ännu inte fått någon större effekt på vare sig avfallsmängderna eller utformningen av förpackningarna.

- Vad man kan konstatera är att människorna konsumerar mer än någonsin och att produkterna tillverkas i förpackningar som främst ska locka till köp. Varken producentansvar eller sopsortering har lyckats tvinga fram miljövänligare produkter, säger Björn Södermark på Naturvårdsverket.

Soptipparna måste bort

En sak är säker: att lägga på tipp är sämst ur alla synvinklar. Ändå har vi gjort det så länge vi minns. Och även om soptipparna i dag ser mycket prydligare och renare ut än de gjorde för bara 10-20 år sedan så är deponin, som det heter på fackspråk, det alla väljer i sista hand. Att lägga på deponi leder till övergödning och utsläpp av bl a metan och andra växthusgaser liksom av försurande ämnen. Men soptippar är fortfarande verklighet i Sverige - varje år läggs över två miljoner ton avfall på deponi.

Att komma ifrån de växande soptipparna är det viktigaste i dag, säger de flesta. Politiker har redan tagit fasta på detta och beslutat om en deponiskatt på ca 400 kronor per ton sedan 1 januari 2000. Dessutom får man inte lägga brännbart avfall på tipp från 1 januari år 2002, och år 2005 blir det även förbjudet att lämna organiskt avfall på tippen.

Alternativen likvärdiga

En del forskare, som har gjort systemstudier och försökt värdera miljönytta och kostnader, har dragit slutsatsen att sopsortering är nyttigt. Andra forskare har kommit till andra resultat - att återvinning av avfall kostar för mycket. Men alla teoretiska modeller lider av att de är beroende av de antaganden som man har gjort från början. Hur värderas miljön? Hur mycket kostar olika utsläpp? Och vad kostar det att undvika miljöproblemen?

Många är överens om en sophanteringens hierarki, där det högst upp står att minimera avfallsmängden och näst högst att återanvända produkterna, som returglas. Därefter kommer att återvinna material och då ska det helst ersätta råvarorna. Sedan ska förbränning väljas, och efter det att behandla organiskt avfall med biologiska metoder. Och, som sagt, deponi är den sista utvägen.

Deponiförbudet har inneburit att många kommuner förra året sökte dispens för att köra nästan en miljon ton hushållssopor till tippen ändå. De andra sätten att behandla soporna räcker nämligen inte till.

Enligt uppskattningar kommer förbudet mot att deponera organiskt avfall år 2005 att medföra att Sverige får ett överskott på 1-1,5 miljoner ton avfall som vi inte har kapacitet att ta hand om. Flera olika behandlingsformer måste alltså utvecklas samtidigt - materialåtervinning, biologisk behandling och förbränning.

- Vi har haft en het debatt om huruvida man ska energiåtervinna eller materialåtervinna, säger Johan Sundberg, forskningsledare för avfallsgruppen vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Men det finns långt viktigare frågor att begrunda här - att vi hela tiden har kraftigt ökande avfallsmängder, att vi fortfarande deponerar större delen av avfallet, att vi fortfarande har en hel del miljöfarligt avfall som slinker med - det har mycket större miljöpåverkan.

- Konflikten mellan att bränna eller återvinna gäller dessutom en relativt liten del av avfallet, eftersom det inte är så stor andel av soporna som eftertraktas för återvinning. Många produkter är sammansatta och är alldeles för besvärliga att återvinna, helt enkelt.

Nej, enligt de flesta modellberäkningar finns i dagsläget inga tydliga skillnader mellan förbränning, biologisk behandling och materialåtervinning. Men - vill forskarna gärna påpeka - man ska tänka långsiktigt.

De beräkningar som har gjorts visar också att transporter sällan spelar någon större roll för vilka metoder som ska väljas. Men detta bara om folk inte kör bil till återvinningsstationerna. Fast kalkylen behöver inte stjälpa ens då, förutsatt att man bara kör förbi på väg till jobbet eller till affären.

Elda lönar sig

I dag har kommunerna monopol på insamling av hushållssopor utom det som omfattas av producentansvar. Fast i praktiken blir det en hel del förpackningar i hushållssoporna ändå. Vi konsumenter är ju inte renläriga.

Kanske blir nästa steg i utvecklingen att kosta på att sortera avfallet direkt i fastigheterna, något som diskuteras i Stockholm. Om avfallet dessutom blir bättre markerat så att vi vet vad som ska vart, kommer även återvinningen att vinna på det.

Det är lönsamt för kommunerna att bränna sopor - de får ersättning för att ta hand om avfallet och dessutom betalt för fjärrvärmen. I dag bränns ungefär 2,5 miljoner ton avfall i 26 anläggningar i Sverige. I 30 kommuner planeras ny eller utökad förbränning. Man räknar med att någon gång mellan år 2005 och 2008 kommer förbränningen av avfall att ha fördubblats. Många fruktar att miljövänligare behandlingsmetoder konkurreras ut. Men det bekymrar inte Chalmersforskaren Tomas Ekvall, forskningsledare i energisystemteknik.

- För att avfallet inte ska hamna på soptipparna behöver vi ökad kapacitet för både förbränning och materialåtervinning.

Konkurrerar om avfall

Somliga är rädda för att vi förbygger oss, att det blir konkurrens om avfallet och att vissa förbränningsanläggningar till och med kommer att behöva importera sopor för att fylla sina pannor. Konkurrens om vem som har makt och kontroll över soporna finns förresten redan i dag - Svenska Renhållningsverksföreningen, RVF, som organiserar kommunernas avfallsbolag, har fört fram förslaget att kommunerna själva ska ta hand om allt hushållsavfall, alltså även det som omfattas av producentansvaret, dvs främst tidningar och förpackningar. Flera privata materialbolag anklagar kommunerna för att vilja komma åt billigt bränsle till sopförbränningen, vilket RVF förnekar.

Ett argument mot utbyggnad av avfallsförbränningen är att avfallet i stället för att ersätta de fossila bränslena olja och gas konkurrerar ut biobränslena. Det gör att miljövinsten på avfallsförbränning blir mindre till fördel för materialåtervinning.

- Men hushållssoporna är ju till stor del organiskt avfall. Det är en sorts biobränsle, så den kritiken begriper jag inte, kommenterar Valfrid Paulsson.

Gifter ur askan

Ytterligare argument mot förbränning är utsläpp av farliga miljögifter, som PCB och dioxiner, ämnen som kan skada människans reproduktion och immunförsvar, och som är cancerframkallande. Dioxin bildas vid förbränning när klor är närvarande, och klor finns t ex i PVC-plaster och i vanligt bordssalt.

Askan måste tas om hand, men enligt t ex Greenpeace riskerar man att gifter lakas ut till vatten och mark, och därför anser organisationen att förbränning av avfall är oacceptabelt. Stellan Marklund, professor i miljökemi vid Umeå universitet, håller med om att askan inte har behandlats på ett bra sätt tidigare.

- Vi har gjort undersökningar som visar att gifterna är hårt bundna vid partiklarna i avfallet. Vanlig nederbörd lakar inte ut dem, men om man samdeponerar med ämnen som orsakar nedsatt ytspänning i vattnet, t ex tvättmedel, så kan utlakning ske. Det är också en ekonomisk fråga - det går att hetta upp askan så att den avgiftas genom att miljögifterna helt enkelt faller sönder. Men det kostar pengar.

- Fast då kostar det även energi, vilket i sig minskar miljövinsten av avfallsförbränningen, tillägger Tomas Ekvall.

Att elda kanske inte så farligt ändå

De senaste åren har energibolagen arbetat med att rena restprodukter från sopförbränningen, bl a genom att mer effektivt filtrera rökgaserna. Ungefär en fjärdedel av den förbrända mängden avfall blir aska. Största delen, drygt 20 procent, blir bottenaska, s k slagg, som är ofarlig, men kvar blir även den miljöfarliga flygaskan.

Totalt bildas det 1,5 gram dioxin per år i rökgasen och 80-90 gram hamnar i flygaskan. De låter som oerhört små mängder, men en del av dioxinerna är extremt giftiga och normen för livsmedel i Sverige innebär att man inte bör exponeras för mer än ca 350 pikogram per dag

(1 pikogram = 0, 000 000 000 001 gram). Flygaskan måste därför deponeras tillsluten så att gifterna inte lakas ut.

Hälften av allt dioxinutsläpp från avfallsförbränningen i Sverige kommer från ett enda förbränningsverk - i Halmstad. Stänger man det, minskar giftutsläppet dramatiskt, och om man sedan bygger nya anläggningar blir de modernare med betydligt mindre utsläpp.

- Vad gäller förbränning, tycker jag inte man får blanda ihop miljöskyddsfrågan och resursfrågan på samma sätt som vid avfallsdeponering, säger Björn Södermark. Deponier utgör källor för utsläpp till miljön för i princip tid och evighet. Miljösituationen kan förväntas bli värre med tiden, eftersom tekniken är alltför dåligt utvecklad jämfört med förbränning. Förbränningen däremot är att jämföra med industriutsläpp, dvs bästa teknik ska användas och tillståndsprövning görs. Jag kan inte se att förbränningsanläggningarna i dag utgör något stort miljöproblem. Däremot är det från resurssynpunkt på lång sikt olämpligt att bränna avfall som kan utnyttjas som material.

Beskatta förbränning?

Greenpeace och andra miljöorganisationer är tillsammans med miljöpartiet kritiska mot sopförbränningen - man anser att den motverkar alternativa behandlingssätt för avfall och skjuter fram problemen till kommande generationer. De skulle välkomna den skatt på förbränning på 100-400 kronor per ton avfall som diskuteras för närvarande. Den skulle göra materialåtervinning och biologisk behandling lönsammare. Andra är tveksamma.

- Förbränningskatt är bra om man utformar den så att den styr rätt. Fel utformad kan förbränningsskatten i stället leda till att mer avfall återigen deponeras, säger Annika Helker Lundström.

Stellan Marklund tycker att förbränning är ett bra sätt att få bort gifterna från kretsloppet.

- Det är klart att vi inte ska elda allt. Men det finns ett stort flöde av organiska miljögifter som snurrar runt i samhället. Framför allt i papper och plast har man stoppat in rätt mycket som vi har dålig kontroll på: flamskyddsmedel, mjukgörare och annat som absolut inte ska ta plats i kretsloppet. Sådant har vi en chans att få bort genom att bränna upp avfallet.

Återvinning utan vinning

Liksom alla andra samhällsomvandlingar måste även övergången till kretsloppssamhället kosta pengar, säger förespråkarna för återvinning.

Och det kostar att återvinna. Enligt Valfrid Paulsson går det åt en kvarts miljard kronor om året för att återvinna plast vars marknadsvärde bara är 10 miljoner kronor. Återvunnet glas kostar som råvara dubbelt så mycket som de naturliga råvarorna, även återvinningen av papp och papper går med förlust. I slutändan är det konsumenterna som får betala.

- Ja, marknaden värderar inte miljöaspekterna i någon större utsträckning, säger Björn Södermark. Därför kan inte materialåtervinning konkurrera på marknadsmässiga villkor. Men om värdet av miljövinsten för samhället ska tas med i beräkningen blir återvinning likvärdig med förbränning i samhällsekonomiskt perspektiv.

Materialåtervinningen ska också motivera producenterna att utveckla resurssnålare och giftfria produkter. Ännu har vi inte sett resultaten, kan man konstatera. Glas kan återanvändas 30-40 gånger innan det kasseras. Vi är duktiga i Sverige på att samla in glas, vi samlar till och med mer än producentansvaret kräver - ca 85 procent glas kommer tillbaka. Men används det?

För några år sedan låg glasberget och bara växte, men numera exporterar Sverige en hel del färgat glas till Sydeuropa och Tjeckien. En del av problemet utgörs, enligt Lena Jacobsson, av den ökande privatimporten av drycker. De urdruckna flaskorna belastar återvinningssystemet. Även de aluminiumburkar som importeras utgör ett problem. Det går åt mycket el för att tillverka dem, och den kostnaden får man aldrig tillbaka, eftersom alla burkar inte samlas in.

Plast är den största boven

Sämst går det för plasten. Bara 26 procent samlas in, och 15 procent återanvänds.

- Plastindustrin går snarare bakåt än framåt när det gäller återvinning, konstaterar Lena Jacobsson. Än så länge är det olja som är plastens råvara, och den är en ändlig resurs som vi ska vara rädda om. Det framgår inte av förpackningarna, som visserligen har blivit lättare men är många fler i dag än för bara några år sedan.

Att återvinna plast kräver mindre energi än att producera ny plast så miljömässigt borde det vara lönsamt. Problemet är att industrin har svårt att ersätta jungfrulig plast med återvunnen vid tillverkningen av nya produkter. Och om plast ska ersätta andra material, som trä, då är det tvivelaktigt med återvinning. Dessutom är det oklart hur plasten ska sorteras, och därför forslas den ibland fram och tillbaka mellan återvinningsstationer, sortering och förbränning.

- Tidningspapper är biobränsle, och därför går det utmärkt att elda upp. Men återvinning av tidningspapper är miljömässigt bättre än förbränning. När det gäller wellpapp och kartong är det inte lika självklart. Särskilt för vätskekartonger, t ex mjölkförpackningar, kräver återvinningsprocessen mycket energi, säger Tomas Ekvall.

Å andra sidan, om ekonomiska aspekter ska vägas in så betalar pappersindustrin mycket låga priser för energi i dag, och vem är då intresserad av att spara?

Hur långt återvinningen av plast och kartong ska drivas i framtiden återstår att se. Däremot är det inte bra för miljön, eller ens för förbränningen, att elda glas och metall, de smälter samman och är svåra att plocka ur slaggen.

- Oavsett hur avfallet ska tas om hand är det alltid fördelaktigt att källsortera. Alla behandlingsmetoder vinner på det, säger Björn Södermark. Dessutom, om man lär sig källsortera, lär man sig att sortera ut farligt avfall.

Det sista är ett argument som Valfrid Paulsson avvisar - han anser att vi fattar ändå, svenskarna är ett bildat och miljömedvetet folk. Att låta folk sortera i onödan kan inte ha någon pedagogisk funktion i längden, snarare tvärtom.

Källsortera så mycket vi orkar

Vad betyder då allt detta rent konkret? Ska jag källsortera mjölkkartonger eller inte?

- Ja säg det. Jag har gjort studier på området och vet inte själv, säger Tomas Ekvall. Delvis beror det på tidsperspektivet. Om du lägger din mjölkkartong i soporna i dag hamnar den antingen på tipp eller så kommer den till en förbränningsanläggning. Om den eldas tränger den antagligen ut något annat som då hamnar på tipp - det är inte bra, vi ska ju inte belasta soptipparna. Om du däremot sorterar ut mjölkkartongen för återvinning så får annat skräp plats i förbränningsanläggningen.

Insamlad returkartong återvinns på ett par ställen i Sverige i dag - vid Fiskeby i Norrköping och vid Örebro Kartongbruk - och dit kör man mjölkkartongerna. Kartongen återvinns, medan plasten slits av och eldas upp på ett annat ställe.

I ett längre tidsperspektiv är Tomas Ekvall säker på att papper och wellpapp när det gäller miljöhänsyn ska materialåtervinnas. Fast vätskekartongerna är han mer tveksam till.

- Det beror på hur vi sköljer och samlar kartongerna. Och på själva återvinningsprocessen som kräver mycket energi. Men den kan ju utvecklas. I vilket fall som helst måste vi bygga fler förbränningsanläggningar och samtidigt källsortera så mycket vi orkar.

Liten miljövinst

Nils Tiberg, professor i avfallsteknik vid Luleå tekniska universitet, efterlyser en helhetssyn i miljötänkandet. Att återvinna förpackningar ter sig egentligen futtigt i det stora hela - ett myrsteg mot det hållbara samhället.

-Den totala användningen av energi i Sverige är ca 400 terawatttimmar per år. Återvinning av returpapper ger en nettobesparing på ca 0,7 terawattimmar per år, och den totala materialåtervinningen i Sverige sparar runt 4-5 terawattimmar om året. Det är med andra ord ganska mycket debatt och uppmärksamhet kring en fråga som inte ens svarar för en procent av vår energiförsörjning.

- Det är så förtvivlat svårt att se till helheten. Lagen om producentansvar bidrar till att minska mängden av främst förpackningsavfall till soptipp med ca 70 kilo per person. Men fortfarande släpper vi i Sverige ut 6 200 kilo gasformigt avfall per person som, i form av koldioxid från fossilbränslen, går rakt ut i atmosfären. En möjlig förklaring till varför hushållssoporna tar relativt stor plats i debatten är att fast avfall syns och hamnar "på vår egen bakgård", medan gasformigt avfall är osynligt och hamnar på den allmänning som atmosfären utgör.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

1

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Lägg till kommentar