Annons

I skuggan av Darwin

Varför är det inte Lamarck som vi i dag ärar som evolutionslärans fader?

Ett av de finaste intellekten i biologins historia. Så beskrivs den franske biologen Jean-Baptiste de Lamarck (1744-1829) av den amerikanske evolutionsbiologen Stephen Jay Gould i en essä i Natural History år 1999. Och en av nyckelpersonerna bakom den moderna darwinismens genombrott, den tysk-amerikanske biologen Ernst Mayr, går så långt som att kalla Darwin och Lamarck för evolutionslärans grundare.

Trenden att uppvärdera Jean-Baptiste de Lamarck är i dag tydlig bland historiskt intresserade biologer. För en bredare publik är han dock fortfarande mer känd för sina fel än för sina förtjänster. Han räknas som upphovsman till teorin om förvärvade egenskapers ärftlighet, oftast illustrerad med giraffen som sträcker på halsen för att nå de översta bladen och sedan får ungar med längre halsar. Varje försök att påvisa en sådan effekt har misslyckats, och idén brukar ställas mot Darwins enkla princip, det naturliga urvalet.

Charles Darwin publicerade sin Origin of Species år 1859. Bara något decennium senare hade stora delar av biologfacket, främst i Storbritannien, accepterat evolutionen som ett faktum. Darwins plats bland vetenskapens stora var säkrad.

Kontrasten mot Lamarcks öde kunde inte vara större. Han fick inga omedelbara efterföljare, och han dog fattig och isolerad. I dag vet vi inte ens var han ligger begravd.

Skillnaden brukar förklaras med att Lamarcks teori på många viktiga punkter skiljer sig från Darwins - i varje fall som vi uppfattar den i dag. Haken med det resonemanget är att dessa skillnader på den tiden inte alls tillmättes samma betydelse. Den berömde brittiske geologen Charles Lyell, som motsatt sig tanken på evolution i decennier innan han till slut övertygades av Darwin, talade exempelvis om evolutionsläran som "Lamarcks teori". Mot slutet av 1800-talet fanns det rentav gott om biologer som menade att Lamarcks evolutionsteori var bättre än Darwins.

Det empiriska underlaget och den logiska styrkan har naturligtvis betydelse för framgången för en vetenskaplig teori. Men Jean-Baptiste de Lamarcks öde visar att även faktorer av mer tillfällig art har betydelse.

- För vetenskapshistorikern visar exemplet Lamarck hur viktigt det är att kunna marknadsföra sina idéer och att få en bra start, säger Gunnar Broberg, professor i idéhistoria vid Lunds universitet.

Även marknadsföring viktig

När Darwin lanserade sin teori hade han en hel stab av inflytelserika naturvetare bakom sig. Den mest kände, Thomas Huxley, kallades snart "Darwins bulldog". Lamarck tycks däremot ha varit något av en enstöring som hade lätt för att stöta sig med kolleger, även vänligt sinnade.

Som om det inte räckte hade han en mäktig motståndare, anatomen Georges Cuvier, berättar Gunnar Broberg. Cuvier var en framstående vetenskapsman och räknas som grundare av den jämförande anatomin. Samtidigt var han maktlysten och använde sitt politiska inflytande till att motarbeta Lamarck. Efter dennes död skrev Cuvier en beryktad "eloge", där han höll fram Lamarck som ett varnande exempel på hur även en högst kompetent forskare kan gå vilse om han låter sig styras alltför mycket av sin fantasi.

Genom Cuviers försorg fick Jean-Baptiste de Lamarcks teorier en skandalstämpel som skulle sitta kvar under lång tid. Detta var antagligen ett av skälen till att Darwin så länge drog sig för att lägga fram sin egen evolutionsteori.

Nya vetenskapsideal

Om Lamarcks teorier om evolution var radikala, var hans syn på vetenskap närmast ålderdomlig. Den amerikanske idéhistorikern och Lamarckkännaren Richard Burkhardt menar att detta var ett skäl till att han inte förmådde övertyga sin samtid.

Jean-Baptiste de Lamarck ansåg inte att det var nog för en vetenskapsman att redogöra för fakta. Liksom 1600-talets rationalister hade han som mål att konstruera ett allomfattande system. Själv ville han bli för "jordens fysik" vad Isaac Newton hade varit för stjärnornas, och hans produktion spände över många områden, bland annat kemi, geologi och meteorologi. I dag tvingas vi konstatera att många av Lamarcks teorier vilade på mycket lös empirisk grund.

Inom fransk naturvetenskap verkade vid denna tid starka krafter för ett striktare och mer empiriskt vetenskapsideal. Lamarck med sina väldiga teoribyggen blev ett tacksamt exempel på hur vetenskap inte skulle bedrivas.

Konservativt klimat

- Man måste också se till den politiska situationen, säger den italienske idéhistorikern Pietro Corsi.

Det drog konservativa vindar över det tidiga 1800-talets Europa. I Frankrike grep Napoleon makten efter franska revolutionen. Han kom överens med Vatikanen om att inte tillåta idéer som hotade kyrkans auktoritet, till exempel ateism. Upplysningstidens öppna och toleranta samhällsklimat ersattes av försiktighet. Inom vetenskapssamfundet började man undvika vissa idéer av rädsla för att bli förknippad med radikalism av olika slag.

- Man kan ana spår av detta även hos Lamarck, berättar Pietro Corsi. Hans första uttalanden om evolution kom under perioden 1800-02. Därefter publicerade han under flera år bara kortare artiklar.

- Det är som om någon sa: Du har betalt för att klassificera ryggradslösa djur vid Naturhistoriska nationalmuseet i Paris, inte för att sprida farliga idéer om arter som förändrar sig.

När Lamarck år 1809 publicerade sitt centrala verk, Philisophie Zoologique, tog han en betydande risk, menar Pietro Corsi.

Jean-Baptiste de Lamarcks idéer om evolution låg ändå rätt i tiden, och sakta men säkert spreds hans evolutionsteori över Europa under första halvan av 1800-talet. Särskilt populär var han i radikala kretsar. Även Charles Darwin stötte på Lamarcks tankar, första gången så tidigt som på 1820-talet när han studerade medicin i Edinburgh.

Paradoxalt nog var det just Darwins triumf under andra hälften av 1800-talet som skulle bana väg för Lamarcks comeback på den vetenskapliga scenen. Läsningen av Origin of Species övertygade många om att arterna har utvecklats ur någon eller några få urformer genom en evolutionär process. Långt ifrån alla köpte dock Darwins teori om det naturliga urvalet.

Delvis var det ett ideologiskt grundat motstånd, eftersom många fortfarande försökte foga in evolutionen i ett religiöst ramverk. Där passade urvalet, med dess betoning på kamp och konkurrens, illa. Många tvivlade också på att en så blind och slumpmässig process verkligen kan förklara alla de häpnadsväckande anpassningarna i naturen. Mendels ärftlighetslagar var dessutom inte kända, och man trodde att föräldrarnas egenskaper blandades i avkomman. Men i så fall, resonerade man, borde en gynnsam variation snabbt spädas ut i en stor population.

Det var nu Jean-Baptiste de Lamarck återlanserades. Hans idé var ju att individerna styr evolutionen genom att ändra beteende, vilket i sin tur åstadkommer ärftliga förändringar i kroppskonstitutionen. Det levande, människan inkluderat, skapar i någon mening sin egen utveckling. För många var det ett både trovärdigare och hoppfullare perspektiv än Darwins passiva och brutala mekanism.

Det sena 1800-talets lamarckister var dock långt ifrån intresserade av allt hos Lamarck. Fokus låg på läran om förvärvade egenskapers ärftlighet, som lamarckisterna dessutom tolkade nog så fritt. I själva verket hade många av dem troligtvis aldrig läst Lamarck.

Darwinismen segrar

Det mest ironiska när man ser tillbaka på historien är att Darwin själv blev mer och mer "lamarckist", ju längre åren gick. I senare verk utvecklade han en ärftlighetsteori som gick ut på att varje del av kroppen skickar små anlag till könscellerna med information om det organ de kommer från. Om organet förändras under en varelses levnad förs förändringen därmed vidare till avkomman.

Under 1800-talets sista decennier skärptes motsättningen mellan lamarckisterna, som trodde på behovsstyrda förändringar, och darwinisterna, som trodde på slumpvisa variationer och urval. Effekten blev att Jean-Baptiste de Lamarcks namn främst associerades med det som ansågs skilja honom från Charles Darwin, medan man mer eller mindre glömde bort att han var bland de första att tala om en evolutionsteori.

Polariseringen berodde på att evolutionsläran befann sig i kris. Grundproblemet var att varken lamarckister eller darwinister hade klart för sig hur variationen uppstår och ärvs.

Detta ändrades vid sekelskiftet. Den tjeckiske munken Gregor Mendels arbete från 1865, där han presenterade sina berömda ärftlighetslagar, återupptäcktes år 1900. Insikten om att arvsanlagen inte blandas löste en del av darwinisternas problem. Det som till slut avgjorde striden var dock det som kallas den moderna syntesen, som fullbordades på 1940-talet. Genom att tänka på populationsnivå i stället för på individnivå lyckades biologer koppla ihop urvalsprincipen och den nya genetiken på ett sätt som löste många av evolutionens problem.

Framgångarna gjorde det möjligt för förespråkarna att etablera denna moderniserade darwinism som det enda acceptabla tankemönstret, medan lamarckismen definierades som ovederhäftig. Ett antal skandaler, som Lysenkoaffären i Sovjetunionen (se rutan nedan), berövade lamarckismen de sista resterna av vetenskapligt anseende.

Runt 1950 förknippades Jean-Baptiste de Lamarcks namn bara med den havererade hypotesen om förvärvade egenskapers ärftlighet. Evolutionsteorin sammankopplades han inte längre med.

Litet provokativt kan man säga att dagens evolutionsteori bygger på en selektivt läst och modifierad version av Charles Darwins teorier - därför hyllas Darwins geni. På samma sätt har en selektivt läst och modifierad version av Lamarcks idéer lett till hans vanrykte.

Att titta i backspegeln

Det här skulle kunna sluta som en äreräddning av Jean-Baptiste de Lamarck, genom att understryka att han faktiskt formulerade den första vetenskapliga utvecklingsläran och pekade ut anpassningen som evolutionsteorins centrala problemområde. Men då missar man den kanske viktigaste lärdomen. Lamarcks öde berättar nämligen något om vårt sätt att skriva vetenskapshistoria, säger Pietro Corsi, hur vi tittar i backspegeln och väljer ut ett antal hjältar efter hur mycket deras idéer tycks likna våra egna:

- Precis som vanlig historia ofta reduceras till kungar och fältslag och en och annan skurk, handlar vetenskapshistorien alltför ofta om enskilda personer och genombrott. Men vetenskapens utveckling sker i ett kollektiv av personer och idéer.

Gunnar Broberg instämmer. Forskarna för hela tiden en dialog med levande och döda kolleger, säger han, även dem man inte är enig med.

- Det viktigaste är att föra fram Jean-Baptiste de Lamarck som en samtalspartner till Charles Darwin. Både när Darwins evolutionsteori växte fram och när denne senare försökte förklara variationen skedde det i dialog med den mystiske fransmannen.

Du har just läst en artikel från tidskriften Forskning & Framsteg. Prenumerera här.

Kommentera:

2

Dela artikeln:

TIDNINGEN FÖR DIG SOM ÄR NYFIKEN PÅ ALLVAR
11 nummer 779 kr
2 nummer 99 kr
Du vet väl att du kan läsa Forskning & Framsteg i din läsplatta? Ladda ned appen från App Store eller Google Play. (Läsplatteutgåvan ingår i alla prenumerationer.)

Kommentarer

Lista på 3000 Darwin skeptiker av vetenskapsmän och forskare ,akademiker, flera ifrån Sverige

http://www.rae.org/darwinskeptics.html

Välskriven artikel!

Lägg till kommentar