Fundamentalism – motstånd mot det moderna

Det här är en artikel från 2004.

Under efterkrigstiden, fram till och med 1970-talet, antog de flesta människor i västvärlden att religionen aldrig mer skulle spela någon större roll i världshändelserna. Vi blev mer och mer sekulariserade, och om någon trodde på Gud var det en ren privatsak. Men sedan dess har religiös fundamentalism hamnat på den politiska dagordningen över nästan hela världen.

Fundamentalism betraktas ofta som ett enbart religiöst fenomen. Men Carl Johan Gardell, fil.dr i historia, menar att det snarare är ett politiskt uttryck som kan placeras i ett särskilt historiskt skeende:

– I så gott som alla religioner uppträder fundamentalistiska grupper vid en viss fas av moderniseringen. De visar sig när jordbrukets mekanisering gör att bönder friställs och flyttar in till städerna, när byarna bryts upp, när hantverket slås ut av modern industriell produktion, när tidningar och tv börjar dominera informationsförmedlingen och när analfabetismen minskar.

Denna process beskrevs redan 1848 av den unge filosofen Karl Marx i hans samtidsbetraktelse Kommunistiska manifestet. Han skrev om hur ”allt fast förflyktigas” när industrialiseringen krossar det traditionella samhällets normer, hierarkier, identiteter och månghundraåriga ordning.

– I tider av omvandling tappar vissa människor fotfästet och klamrar sig fast vid det gamla. Det är en psykologisk försvarsmekanism, menar Carl Johan Gardell. Religionens heliga texter blir något som får symbolisera det beständiga och det som är obesudlat av moderniteten.

Fundamentalismen uppstod som rörelse för hundra år sedan. Det var inom protestantiska kretsar i USA som man började ifrågasätta darwinismens bibelkritik och de moderna religionshistorikernas sätt att läsa Bibeln som en historisk text bland andra. Inom denna rörelse myntades begreppet fundamentalism för dem som trodde på kreationism, Bibelns bokstavliga ofelbarhet och Kristi nära återkomst. Ordet kommer från The Fundamentals, som var en serie bibeltrogna artiklar som gavs ut i Chicago på 1910-talet.

– Vid denna tid gick kvinnorna ut i arbetslivet, eftersom männen inkallades i första världskriget, säger Carl Johan Gardell. Familjen ansågs hotad och fundamentalism var en reaktion på detta, men också på det moderna livet. Den var en opposition mot sekulariseringen, det vill säga religionens minskade betydelse för lagstiftning, utbildning och politik. Men även en opposition mot demokratisering, pluralism och vetenskap. Man försökte återskapa en förlorad helhet.

På senare årtionden har fundamentalismen återkommit. I USA kan framgångarna för de kristna fundamentalisterna på 1970- och 80-talen förklaras med att liberalismen inte infriade förhoppningarna från 1960-talets optimism. Man fick bara en starkare och mer gudlös stat, och under 1970-talet kom efterkrigstidens framtidstro att grumlas av oljekris och ett allt blodigare Vietnamkrig.

– Fundamentalismens uppsving de senaste decennierna kan också tolkas som en kritik av globaliseringen, menar Mattias Gardell (inte släkt med Carl Johan Gardell) som är docent i religionshistoria vid Stockholms universitet. Tidigare kunde folk med andra religioner framställas som barbarer och otrogna eftersom de fanns utanför det egna territoriet. Men i dagens globala värld, där nationalstaterna inte längre har samma ställning, möts religioner på ett nytt sätt. Det innebär att de religiösa sanningarna framstår som alltmer provisoriska och lokala. Detta kan upplevas som hotfullt. I det läget vänder sig människor inom alla religioner till de heliga skrifternas en gång uppenbarade och för alltid oföränderliga sanningar. Fundamentalismen är alltså en reaktion mot relativism, precis som reaktionen också kan utgöras av främlingsfientlighet och nationalism.

Religiös fundamentalism i ordets nutida mening handlar dock om något mer än bokstavstro. Det är en respons på religionens minskade offentliga betydelse, en strävan efter att låta religion ha inflytande över politik, ekonomi och samhälle. Detta är ett värde som man vägrar kompromissa om och som därför inte ses som en demokratisk fråga. Det gör att fundamentalisters världsbild tenderar att vara svartvit. Ofta kombineras detta med en historieuppfattning som ser utvecklingen som en kamp mellan gott och ont. Man idylliserar ett gyllene förflutet då religionen var oförfalskad och ser slutet som givet: det goda kommer att segra. Det kan handla om Messias återkomst eller att en strikt islamisk samhällsordning etableras. Fundamentalistiska rörelser har ofta karismatiska ledare som tar avstånd från alla försök att sätta in deras sanningar i ett historiskt sammanhang.

Men även om fundamentalister ser den forna religiösa guldåldern som ett ideal, så vill de inte återgå till ett förmodernt samhälle. I stället tar de till sig valda delar av det moderna, inte minst teknologi och kommunikation. Däri ligger en del av fundamentalisternas strategi – de vill inte, som många sekter, dra sig undan världen, de vill förändra den moderna världen. Därför är de snarare radikala och revolutionära än strikt konservativa. Flera forskare betonar att fundamentalism inte är liktydigt med terrorism och att fundamentalisterna givetvis inte heller är att betrakta som de renläriga inom en religion – även om de själva gärna hävdar det. I själva verket lanserar de en vinklad och tidsbunden tolkning av religionen.

Vissa forskare menar att begreppet fundamentalism passar bäst på kristen bokstavstolkning av Bibeln, eftersom judendom och islam är religioner där tradition och tolkning har större utrymme. Dessutom är den bokstavliga läsningen av just Bibeln ett påfallande modernt fenomen. Under medeltiden och 1600- och 1700-talen tolkades Bibeln, som så många andra texter, oftast bildligt och symboliskt. Fundamentalismens uppkomst sammanföll med vetenskapens genombrott, då exakthet och fakta blev viktiga.

Inom religioner som inte bygger lika mycket på centrala texter som kristendom, judendom och islam finns det andra mål för fundamentalisterna. Det kan vara att exempelvis utlova ett strikt hinduistiskt rike i Indien eller ett antisekulärt buddhistiskt rike på Sri Lanka.

En bidragande orsak till att fundamentalistiska rörelser har fått så stort stöd är att många har sett modernitetens baksidor. Det kan vara sikhiska bönder som utkonkurreras av multinationella företag, den iranska medelklassens missnöje med shahens moderniseringsprogram, algeriska ingenjörer som har svårt att få jobb i sitt land eller konservativa amerikaner missnöjda med USA:s liberalisering på 1960-talet.

– Vissa muslimska fundamentalistiska rörelser, som Hamas och Hizbollah, har vunnit popularitet eftersom de står för det civila samhället. De tillhandahåller skolor och sjukvård och gör sociala insatser i länder där staten inte klarar detta, som i Libanon eller i de palestinska, ockuperade områdena, förklarar Mattias Gardell.

Utbildningssatsningarna i de muslimska länderna har skapat generationer av akademiker som har haft svårt att komma in på arbetsmarknaden. Bland dessa grupper av arbetslösa studenter – snarare från teknisk än humanistisk fakultet – har islamistiska fundamentalistiska terrorgrupper sin bas för rekryteringar. Glappet mellan ett stagnerat näringsliv och de stora satsningarna på utbildning har skapat en generation av välutbildade islamister. Vid kårvalen i de palestinska universiteten på 1990-talet röstade mellan 40 och 75 procent på Hamas och Islamiska Jihad.

En annan viktig orsak till fundamentalismens tillväxt är den snabba urbaniseringen. I exempelvis Algeriet skedde detta i samband med en snabb och framtvingad omvandling till industriproduktion. Resultatet blev en arbetslöshetskatastrof, samtidigt som Algeriet blev beroende av utländska experter.

Fundamentalismen är också ett uttryck för besvikelse när förhoppningarna i och med efterkrigstidens avkolonialisering inte uppfylldes.

– På 1950- och 60-talen trodde många i tredje världen verkligen på västerlandet och på framsteg, och man hade marknadslösningar eller kommunism som modell för modernisering. Det rådde en oerhörd optimism, man trodde att hela världen skulle nå samma välfärd och standard som i väst, säger Carl Johan Gardell. Sedan kom sexdagarskriget 1967 och oljekriserna på 1970-talet. Förväntningarna infriades inte. Reaktionen blev att vända sig till islam och välja en annan väg.

Dessutom fanns sedan gammalt dåliga erfarenheter av att kopiera västerländsk modernisering. Ett tydligt exempel är Turkiet. Efter nederlaget i första världskriget delades det osmanska imperiet, och Kemal Atatürk ledde ett självständighetskrig åren 1919-22 för det som var kvar av landet. Han upprättade en turkisk nationalstat efter europeiskt mönster, genomförde etnisk rensning av greker och folkmord på armenier. Han ville också modernisera islam till en privat tro utan rättsligt, politiskt eller ekonomiskt inflytande. Sufiordnarna för muslimska mystiker avskaffades, koranskolor stängdes, europeisk klädedräkt lagstadgades, kvinnor förbjöds bära slöja och männen förbjöds bära fez. Detta ledde till uppror som slogs ner snabbt och skoningslöst. Sekulariseringen kom därför – till skillnad från i stora delar av Europa – att av många upplevas som ett övergrepp, ett påbud uppifrån. För många nutida islamiska fundamentalister är den turkiska utvecklingen ett argument mot sekularisering.

De fundamentalistiska rörelserna står snarare i opposition mot sina sekulariserade trosfränder än mot andra religioner. På grund av den svartvita världsbilden är nyanser på sätt och vis det värsta hotet mot fundamentalisterna.

Egyptens president Anwar Sadat mördades år 1981 av fundamentalister för att han ansågs ha svikit islam. På samma sätt mördades Israels premiärminister Yitzhak Rabin 1995 av en person som hänvisade till gammal judisk lag. Den algeriska fundamentalistiska gruppen Groupe Islamique Armée (GIA) bannlyste 1997 hela det algeriska – muslimska – folket som avfällingar som kunde dödas. Den egyptiska gruppen Gamaa Islamiya drev under 1980-talet och stora delar av 1990-talet en terrorkampanj mot landets sekulärt muslimska regering. På samma sätt har vissa judiska fundamentalister sett staten Israel som en fiende, en statsbildning utan legitimitet från Tora (de fem Moseböckerna). Därför har vissa judiska fundamentalister mer gemensamt med de muslimska fundamentalisterna i Hamas än med sina sekulariserade trosfränder i Israel. Och samma mekanism är anledningen till att amerikanska kristna fundamentalister angriper de kristna läkare som utför aborter.

– Den islamiske fundamentalisten Usama bin Ladins och al-Qaidas främsta fiende är den muslimska regimen i Saudiarabien som inte är tillräckligt renlärig, eftersom den har släppt in amerikanska trupper på helig mark, summerar Carl Johan Gardell.

Den islamiska fundamentalismen, som fått stort medialt utrymme under senare årtionden, tog huvudsakligen form 1979, när det blev revolution i Iran och när Sovjetunionen invaderade Afghanistan. I Iran utropades en islamisk republik med en shiitisk islamisk konstitution och med ayatollah Khomeinis karisma som garant. Men hans lära om ulama, de religiöst lärda, som en styrande elit i samhället hade påtagliga likheter med den marxist-leninistiska dogmen om partiet som arbetarklassens avantgarde – ett tydligt exempel på hur fundamentalister tar till sig valda delar av sin omvärld.

När Afghanistan invaderades av Sovjetunionen i december 1979 strömmade tusentals frivilliga från hela den muslimska världen till de motståndsrörelser som bildades i bergen och i västra Pakistan. I många moskéer startades värvningskontor som administrerades av bland annat den privata stiftelsen al-Qaida. I denna kamp mot den sovjetiska ockupationen växte en militant, muslimsk fundamentalism fram – som stöddes av USA så länge den kämpade mot kommunismen.

När Sovjetunionens trupper drevs ut ur Afghanistan i början av 1990-talet sågs detta som en stor seger för islam. För första gången i modern tid hade en västerländsk stormakt besegrats av muslimska krigare, och under början av 1990-talet strömmade tusentals segerrika så kallade afghanis ut över världen. I Bosnien, Kashmir, Tjetjenien, Filippinerna, Tadzjikistan, Somalia och Algeriet engagerades de i lokala politiska konflikter som de tolkade som en kamp för islam. I exempelvis Bosnien misslyckades dock de fundamentalistiska grupperna, då de inte fick något stöd från den sekulära muslimskdominerade regeringen.

Sekulariseringen och samhällsvetenskapernas uppkomst var två sidor av samma mynt. Därför kom religion ofta att undervärderas som egen kraft i samhället – dynamiken i samhällsförändringen sågs på annat håll. Religionen blev en privatsak, skild från stat och offentlighet. Många forskare tenderade att se religion som avspeglingar av andra, viktigare processer i samhället, exempelvis ägarförhållanden. Därför har samhällsvetenskapen haft problem med att analysera fundamentalismen.

Många var därför benägna att se attackerna mot World Trade Center i New York den 11 september 2001 som en attack mot orättvisorna i världen. De menade att terrordåden kunde uppfattas som en desperat aktion utifrån några av ”de andras” erfarenheter av svält och fattigdom i tredje världen. De religiösa anledningarna till attacken omtolkades till en sekulär konflikt om resurser.

Men syftet med terrordåden var snarare, enligt den franske islamexperten Gilles Kepel, att de skulle resultera i så många amerikanska offer att vedergällning skulle krävas, riktad mot det talibanstyrda Afghanistan där al-Qaida hade sina baser. Väl där skulle den amerikanska imperialismen gå samma öde till mötes som det ryska kommunistiska imperiet, som ju muslimska krigare bekämpat så framgångsrikt under 1980-talet. Förhoppningen var att muslimska kämpar skulle strömma till i samma omfattning som efter 1979.

– Men hela projektet var en felkalkyl av bin Ladin och blev ett enormt misslyckande, menar Carl Johan Gardell. Terrordåden var snarast ett tecken på fundamentalisternas marginalisering.

– Såväl i Iran, Sudan och Afghanistan, där fundamentalistiska regimer har eller har haft makten, som i Algeriet och Egypten, där fundamentalisterna har varit i opposition, har deras ställning försvagats de senaste åren, säger Carl Johan Gardell. Talibanerna är krossade, vilket inte ledde till ett nytt heligt krig, utan tvärtom till jubel, och i Iran och Sudan har löftena från islamisterna knappast infriats. De extrema våldshandlingar vi sett de senaste åren är alltså tecken på en förtroendekris. Man kan jämföra med extremvänsterns terror på 1970-talet i Europa.

I Algeriet hade det fundamentalistiska partiet Front Islamique Salut (FIS) stora framgångar år 1990, tack vare missnöjet med den korrumperade FLN-regeringen och den ekonomiska krisen efter oljeprisfallet 1986. I valen var de inledningsvis framgångsrika, men det folkliga stödet minskade när de radikaliserades under 1990-talet, vilket utlöste ett terrorkrig som FIS sedan helt enkelt gav upp. Dessutom har vi sett en ny medelklass växa fram på senare år som har allt att vinna på samarbete med västvärlden.

– Fundamentalism är i första hand en politisk missnöjesyttring, anser Mattias Gardell. Den bygger på rädsla och erbjuder enkla lösningar på det moderna samhällets svåra problem.

I USA hade fundamentalisterna stora framgångar på 1980-talet. En undersökning från 1984 visade att nästan 30 procent av amerikanerna ansåg att Bibeln ska läsas bokstavligt och att den inte kan strida mot historiska och vetenskapliga fakta. Men i slutet av 1980-talet uppdagades flera ekonomiska och sexuella skandaler bland de mest kända tv-predikanterna, och under 1990-talet har de fundamentalistiska grupperna blivit våldsammare och radikalare, men också fått mindre stöd.

I Indien har, å andra sidan, det hindufundamentalistiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP) gått mot mitten. Det försökte under tidigt 1990-tal provocera fram konflikter mellan hinduer och muslimer genom våldsdåd och sin vision om Indien som en renlärig hinduistisk stat.

– Våldet har komprometterat den radikala islamiska fundamentalismen även i de flesta muslimers ögon, menar Jan Hjärpe, professor i islamologi vid Lunds universitet. Enligt de senaste siffrorna från World values survey, globala attitydundersökningar som görs med jämna mellanrum, så visar siffrorna för exempelvis Marocko, Algeriet, Egypten och Jordanien att så gott som hundra procent tror på Gud. Men också att bara ett par procent vill att religiösa ledare ska ha politiskt makt. För dem handlar alltså religion om personlig fromhet snarare än om politisk omdaning av samhället.

– En annan sak är att religionens roll som etnisk, kulturell eller nationell markör i samhället har ökat. Så gott som överallt i världen har religionen blivit en viktig del av identitetsskapandet. Denna tendens verkar inte minska, menar Jan Hjärpe.