Giftigt däggdjur

Det kan handla om en guidad rundtur för att ungarna ska bli bekanta med sin omgivning. Eller så är karavanen på väg att lämna boet. Djuren kan ha blivit störda och söker efter en ny boplats. Inte ens om man lyfter upp honan släpper ungarna taget om varandra. Detta märkliga beteende är vanligast hos några sydeuropeiska arter, men förekommer även hos vår vanliga näbbmus.

Mer släkt med katt än med råtta

Den vanliga näbbmusen är en av Sveriges sex näbbmusarter. Tillsammans med åkersork och skogssork tillhör den våra tre vanligaste däggdjur. Den finns i hela landet med undantag av Gotland. Dvärgnäbbmusen, som utmärks av sin långa och yviga svans, finns över hela Sverige.

Näbbmössen är inga gnagare. Liksom mullvaden hör de till insektsätarna. Den långa nosen, näbben, beror på att skallen är utdragen och platt. Medan gnagarna har långa, mejsellika framtänder och ett mellanrum mellan framtänderna och kindtänderna, har näbbmössen en sammanhängande rad av skärande tänder. Näbbmössen är den enda däggdjursgrupp som saknar så kallade okbågar. De har mycket små ögon och öron, och pälsen är sammetsartad. En annan skillnad är att näbbmössen har fem tår på framfötterna jämfört med gnagarnas fyra.

Min kollega Ulfur Arnason vid Lunds universitet jämförde nyligen arvsmassa från gnagare och insektsätare. Han kunde då konstatera att näbbmöss står så långt från gnagarna att de i själva verket är mer släkt med katt än med råtta!

Syns sällan, hörs desto bättre

En av mina starkaste upplevelser av näbbmöss var en sommarkväll utanför Stugun i Jämtland. Jag höll på att sätta ut fällor och tog mig en liten paus. Då fick jag höra ett högt gnisslande läte intill mina stövlar. Under de höga ormbunkarna fick jag se två dvärgnäbbmöss som parade sig i sin egen skuggade värld.

Men det är sällan man ser levande näbbmöss. Vanligen håller de till i skogsmarkens förna, i mossa eller i högt gräs. Däremot kan det vara lättare att uppfatta deras höga läten, förutsatt att man har någorlunda unga öron, särskilt då djuren konfronteras med varandra under försommaren. Ibland hittar man döda näbbmöss inomhus på sommarstället eller på en skogsstig.

På vintern händer det att näbbmöss håller till under fågelbordet och äter talg som har ramlat ner på marken. Har man tur kan man få se dem springa uppe på snön eller fångade i ett hjulspår. Följer man ett näbbmusspår slutar det vanligen i ett litet hål i snötäcket, men ibland har kylan och hungern tagit överhanden. Då hittar man djuret dött vid spårets slut.

Promiskuösa till vilken nytta?

En annan forskare som har studerat DNA hos näbbmöss är Håkan Tegelström vid Uppsala universitet. När han analyserade arvsmassa från ungarna i olika kullar såg han att syskonen oftast hade flera fäder. Senare fortsatte några brittiska forskare i samma spår. De stötte på en kull där ungarna hade inte mindre än sex fäder. Kullarna består vanligtvis av fem till sju ungar.

Denna forskning gäller vanlig näbbmus. Deras honor är parningsvilliga bara några få timmar var tredje vecka. Men då är de på hugget. Även andra näbbmöss är promiskuösa. En stor art som lever i tropiska Asien och Afrika studerades i fångenskap. Inom loppet av två timmar hade en av honorna hunnit para sig 278 gånger, och det skedde med åtta olika hannar.

Varför denna utsvävande levnadsstil? Kanske är det ett sätt att minimera risken för inavel. Eftersom honan kan ha svårt att känna igen sina släktingar, minskar på detta sätt risken för att alla hennes ungar har en nära släkting till far. Samtidigt ökar chansen att hon stöter på en hane med särskilt gynnsamma arvsanlag, som gör att åtminstone någon av ungarna överlever hösten och vintern. Dödligheten bland näbbmöss är stor under den kalla årstiden.

Har god aptit…

Inte bara sexuellt, utan även i övrigt lever näbbmössen ett hektiskt liv. De har mycket snabb ämnesomsättning och är därför ständigt på jakt efter föda. Om de inte får mat på två tre timmar dör de av svält. Den vanliga näbbmusen äter tre fjärdedelar av sin vikt varje dag, och dvärgnäbbmusen måste äta ännu mer – drygt sin egen vikt.

I naturen består födan av allt animaliskt som näbbmössen kan komma över. Köttresterna efter en älgslakt ute i skogen kan livnära traktens näbbmöss under lång tid. Vanligen får de dock nöja sig med insekter och deras ägg och larver. Andra djur som spindlar, sniglar, gråsuggor och maskar går också bra. Vanlig näbbmus gillar främst daggmask, medan dvärgnäbbmusen föredrar myrpuppor och små insektslarver.

Näbbmöss dör unga. De som har turen att överleva en vinter klarar sig inte fram till nästa. Redan vid 12 till 13 månaders ålder dör de av ålderdomssvaghet. Tänderna är nedslitna, pälsen är nött och svansen hårlös.

Unga näbbmöss är ganska lättfångade byten för vissa fåglar, exempelvis ugglor, som är deras främsta fiender. När jag undersökte uppländska pärlugglors bytesval fann jag att 30 procent utgjordes av näbbmöss. Även ormar och fiskar äter näbbmöss.

…men smakar själva illa

Rävar och katter, liksom andra däggdjur med välutvecklat luktsinne, äter vanligtvis inte upp näbbmöss trots att de fångar dem. Katter älskar att leka med dem, men den som är oförståndig nog att äta upp en näbbmus börjar må illa. På sidan av kroppen mellan fram- och bakbenen sitter doftkörtlar som gör djuren oaptitliga.

Den största av våra näbbmöss, vattennäbbmusen, är inte bara illasmakande utan rent av giftig. Spottkörtlarna producerar ett förlamande gift som leds in i bytet via underkäkens stora framtänder. Vattennäbbmusen behöver därför inte nöja sig med enbart nattsländelarver, vattengråsuggor och andra vattenlevande smådjur utan kan fånga så stora byten som grodor.

Vattennäbbmusen tillhör sålunda den exklusiva skaran av giftiga däggdjur. Det finns bara fem i hela världen, varav två är näbbmöss.